Jag kan inte se mej mätt. Jag känner värme och frid när jag stiger in i vårt nu mer skimrande röda kök. Jag sitter. Alldeles stilla. Tittar. Funderar. Och ändå. Finns den där andra känslan med. Den som jag velat skaka av mej ett par dar. Men som sitter som en objuden gäst i mitt hjärta. Som drar till sej andra känslor som jag inte heller vill prenumera på. Men det är nog så här oro kan se ut. Det är nog så här tvivel kan ta sej uttryck. Eller kanske handlar det bara om att släppa in livet med alla sina beståndsdelar? Även det vackra och ljusa skimrar av vemod. Även det mörka svarta rymmer röd kärlek. Och i detta inferno finns jag. Känner jag. Tänker jag. Planerar jag. Räds jag.
P.S Jag kanske har gjort mina Sat Kriyas ordentligt och skakat om lite i mina chakran. Släpp fram – bli fri! Fantastiskt uttryck Annelie. D.S
Under ytan 
Till och med under ytan märker man att det skimrar vackert av rött hos dig…
Tack vännen. Nu ska jag göra ett besök hos dej. Hoppas jag kommer in, det vet man aldrig från gång till gång :)
Du kommer alltid in. Det vet du…
:)
Och jag kan inte se mig mätt på ditt fantastiska sidhuvud … Det uttrycker … tycker jag … lite av den känsla som du beskriver så fint här … ett ljust skimmer av vemod och röd kärlek.
Kram!
Kul att du nämner det Skatis för jag kände att den glada blåa som var där innan var fel just nu. Och jag tyckte att den här representerade den känsla som just nu lever i mej. Det är förresten som du skriver inte en känsla utan flera. Kram till dej.