Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2011

Väntan

Inga tankar. Inte många känslor heller. En lite boll av is i magen gör sej påmind. Jag råfokuserar. Men vet inte på vad. Tomrummet. Mellanrummet. Rummet utan innehåll. Som ger annat tydliga gränser. Nu fastnade tanken i något. Som jag kan utveckla medan jag väntar.

*******Tillägg till inlägg*********

Nu så här ett par timmar efter att jag skrev inlägget blev det ny väntan. En väntan som gör mej förbannad. Jag vet inte hur jag ska förhålla mej till den. Jag får huvudvärk av den. 3 timmar innan min pappa ska in och få sitt besked om all cancer är bortskuren eller om det finns annat kvar i kroppen ringer de. Och bokar av tiden. Patologen hade haft julledigt och var inte klar med analysen av alla prover. Jag älskar att min mamma inte går i tacksamhetsfällan. Kvinnan som ringde tyckte nämligen att hon gjorde något riktigt bra som ringde innan så de slapp komma dit och få reda på det på sjukhuset. Min mamma ställde just den frågan. Förväntar du dej att vi ska vara tacksamma? Ni är fan sjuka i huvudet. Och jag älskar att min mamma blir bråkig. För hade vi haft 5 januari som datum från början hade vi förhållit oss till det datumet. Men det är den 28 december 14.20 som vi väntat på. Inget annat datum. Ingen annan tid. Fan!

Read Full Post »

Arga leken slutar nu

Jag tänkte att jag skulle vinna. Mot rubriken på denna sida jag blängt på den sista halvtimmen. Skapa nytt inlägg står det. Skit på dej tänker jag och låter mycket argare än vad jag är. För jag är inte arg. Inte ett dugg. Jag trodde det skulle komma till mej. Men det stannar kvar inne. Och jag nöjer mej med att skriva att jag är lite trött. På vårt sätt att vara. Det vi säger. Det vi gör. Det är samma lika. Kanske trodde jag det skulle ändras för att döden flåsar oss en aning i nacken. Men det räcker inte.

Men det finns ingen ilska.
Det finns inget akut.

Det finns bara något gnagande och lågmält.

Read Full Post »

Skriv om julmat skrev Anguin. Vad skriver jag om julmat? Kanske skriver jag om min inställning till julmat och hur den har förändrats? Ja inte så pass att jag nu mer gillar glansiga grisfötter men en hyfsat stor förskjutning mot gilla har det blivit de sista åren. Jag vet inte hur det var när jag var liten, om jag gillade det eller inte, tror att det bara var något som jag åt utan att reflektera något nämnvärt. Sen kom ett par år, ganska många när jag tänker efter, som jag inte alls ville ha den. Nu så här i efterhand undrar jag om det inte var tankarna om julen som sådan som smittade av sej. Vem är hungrig när magen är kall av oro? Vem är törstig när någon redan druckit för mycket? Vem vill ha julegröt när den kalla Norénstämningen sprider sej i hela kroppen. Från iskulan mitt i magen strålar kylan upp genom hela kroppen.

Nu finns värme. Och glädje. Om än i lite annorlunda form just i år. Och jag ser fram emot maten även i år. Vi har funderat på att lämna den helt. Vi byter ut några grejer mot lite nyare. Och sen när det väl kommer till kritan fyller vi på istället. För några av oss bara måste ha kalvsylta och rödbetssallad. Någon annan kan inte tänka sej ett julbord utan knaperstekta prinskorvar med klippta ändar. Och köttbullar förstås. Varma, lökdoftande delikatesser i brunt. Och revbensspjäll vars kött ramlar av benen rakt ner i pölen av äppelmos. Och gröna små söta bollar brysselkål. Som rullar fram som prydnad bredvid krämig Janssons Frestelse. Mjukt, hårt, salt och gräddigt i samma tugga. Men den får trängas lite för bredvid ska omeletten med vackra kantarellen få plats.

Men innan dess vill jag njuta av en ägghalva med räkor, majonäs, dill och rom. Smittad av lite sälta från sillen som ligger bredvid. Både inlagd och doppad i senapssås. Och en hård macka med busfrön på baksidan och nygriljerad skinka på den andra. Med ett lager av världens bästa senap. Och laxen. Den ugnsbakade med smak av chili och citron. På en bädd av sallad och granatäpple. Och den gravade med en tunn ringel av Hovmästarsås.

Sen vill jag lägga mej mitt i vimlet på soffan. Knäppa upp byxorna och lägga handen om min mage. Blunda en stund och lyssna till ljuden. Och om jag får precis som jag vill ha det vill jag känna hur leendet letar sej fram i takt med att tacksamheten växer fram inuti. Just här. Just nu. Är det precis som det ska.

Read Full Post »

Undrar du liksom jag vad det blev av det, någon som vet vad det blev kallat till sist? Jägarsamhället gick över till jordbruk som gick över till industri som gick över till information. Vad blev det sen? För det är ju helt klart redan här vad det än heter. Drömsamhället, det mänskliga samhället, det holistiska samhället? Vi uppmuntras att söka i våra inre efter våra drömmar och svar. De har troligtvis funnits där hela tiden on hold och i takt med att vi jobbar med oss själva och slänger ut en massa skit ur våra kroppar så blir de synliga. Vi kan plocka fram dem och förundrat titta på dem.

Kunder, ledare och medarbetare är plötsligt människor. Jo jag vet, vi har alltid varit det men kanske inte behandlats därefter. Vi kanske inte ens hängde med mellan jägare och jordbruk, vi kanske blev djur snarare än bönder. Slitigt, arbetsamt, hungrigt. Övergången därpå missade vi definitivt och blev plötsligt maskiner. Maskiner som senare skulle veta allt och inget. Sitt inte och gnäll, det finns hur mycket information som helst, bara du är aktiv och söker den. Den kommer inte till dej ditt lata helvete. Tänk rationellt. Ta ansvar för din bit. Helheten tar någon annan ansvar för och du behöver inte bry dej om den. Men vi vill vara en del av den. Vi vill ha ett högre syfte, vi vill känna mening och att det vi gör är meningsfullt. 

Vi vill inte längre lyssna på en ledare som bara har sin egen agenda främst. Som ser oss som verktyg för att komma ett steg närmare sin personliga dröm. Vi har våra egna drömmar. Vi vill inte längre lyssna på lärare som vill tvinga på oss ett facit där vi ska lära oss vad och när andra upptäckt. Vi vill upptäcka nytt på egen hand. Vi vill uppmuntras till att upptäcka, vi vill ha vår nyfikenhet stillad och lockad på samma gång. Vi vill inte längre lyssna på läkare som inte ser mer än min tumör. Inte ser mer än min lever. Min brutna arm. För den sitter fast i något som är av kött och blod. Som har en själ. Som drömmer. En människa. Som inte bara jobbar utan har ett liv att leva. Som kräver att du lyssnar och respekterar. Du som sitter på makten, lägg undan ditt ego och säg nej till jag och ja till vi.

Och hur kan det komma sej att allt fler hamnar utanför? Hur får vi stopp på det?

Read Full Post »

Här sitter jag. I mitt röda kök och kollar ut på den rätt så vita marken faktiskt. Jag har precis kollat klart på julkalendern och funderar på om det är en guilty pleasure men jag kan inte påstå att jag skäms över att jag gör det. Eller att jag gillar den. Har funderat fram och tillbaka för att komma på vad det är jag gillar att göra som jag skäms över att jag gillar. Eller åtminstone inte vill ska komma fram att jag gillar. Har funderat på om det finns musik som jag gillar men inte står för att jag gillar men nej. Möjligtvis är det låten Om med Niklas Strömstedt.

Tänker på det här med ätandet som jag mellan varven kan vara rätt bra på. Om det räknas att jag ibland står i skafferiet med jagad blick och söker efter allt som har mer än 70 % kolhydrater i sej. Men nej, det känns inte som att jag skäms över det heller något nämnvärt. Inte direkt något nöje heller om jag ska vara ärlig. Mest sunk över det hela.

Filmer då? Men nej, inte där heller. Böcker vars författare jag tycker om som inte räknas till fin litteratur. Bara meningen känns löjlig att skriva. Vad är fin litteratur? Och vad ska jag med fin till om jag tycker den är kass. Kläder då? Ja visst finns det saker som jag aldrig skulle ta på mej, saker som jag tycker är skitfula så det skiter sej på grund av att nöjet inte finns med, bara det pinsamma.

Kvar blir det som har med kroppen att göra. Saker som jag finner ett nöje i som är rätt äckligt. Där finns det en hel del, men frågan är om det räknas till guilty pleasures? Men det är det enda jag kan komma på. Nu var det längesedan jag brände mej i solen men jag minns från förr att jag älskade att plocka bort fjäll. Ju större flarn desto större tjusning. Det gällde inte bara på min egen kropp utan på andras. Nöjet och äcklet var nästan större när jag fick pilla på någon annans hud.

En annan grej, som jag tror att jag bloggat om tidigare är när jag sitter med benen upp på ett bord och känner hur kanten skär in. Det gör ont. Men jag njuter ändå. Jag njuter av tanken att jag snart, snart, snart ska få ta loss mitt ben och smeka den skåra som kanten åsamkat. Den där svedan som uppstår när huden försöker rätta till sej. Mycket hud blir det märker jag, kanske för att hud är ett hett ämne i vår familj för tillfället.

En annan njutning är när jag gått en hel dag och svullnat i benen, kanske till och med är bankande varm om fötterna. Då kan jag hela vägen hem längta efter njutningen det är att släppa dem fria. Det där med att snöra upp skorna och dra av strumporna och vicka med tårna. Det där med att få bort strumporna som gjort bett i mina svullna vader. Det är ren och skär njutning. Som jag kanske inte gör lika obehindrat om någon jag inte känner skulle vara bredvid. Jag smyggör det ibland när jag sitter på pendeln hem efter en dag i Stockholm. Vilken tur att det inte brukar lukta om mina fötter, hahaha.

Men Anguin, jag vet faktiskt inte om det räknas till guilty pleasures, vi får se om jag får godkänt.

Read Full Post »

Det är mitt nästa ämne. Som jag fått av Anguin. Jag var inte helt säker på vad det betydde, skamfyllt nöje. Så jag googlade. Så här stod det på wiki:

A guilty pleasure is something one enjoys and considers pleasurable despite feeling guilt for enjoying it. The ”guilt” involved is sometimes simply fear of others discovering one’s lowbrow or otherwise embarrassing tastes. Fashion, video games, music, movies, and junk food can be examples of guilty pleasures.

Det ska alltså vara något jag tycker om att göra, lyssna på, se, vara med om, uppleva, äta men som jag inte riktigt vill erkänna att jag gillar. Jag skäms medan jag njuter. Hmm, det här behöver jag fundera på.  

 

Read Full Post »

Barndomsbubbel

Twittrade imorse. Om suget. Att inte kunna tvätta händerna med Bliw Skogshallon utan att få hallonsodecravings. Jag gillar inte ens hallonsoda. Nu. Men då gjorde jag det. Och Pommac. Fast jag egentligen borde ha gillat Champis som de vuxna sa. Barn gillar Champis och vuxna Pommac. Så såg sanningen ut för vissa. Så underligt.

En annan dricka som jag borde ha gillat enligt några var Trocadero. Men den gick aldrig hem. Periodvis tyckte jag bäst om Päronsoda. Ibland får jag lust att handla med mej en drickaback att ha nere i källaren. Men jag vet inte om det skulle kännas så lyxigt nu som det gjorde då. Får prova.

Haha, jag kanske går ner och gömmer mej i matkällaren, dricker en dricka och filosoferar över livet där nere i mörkret.

Read Full Post »

Mitt nästa Anguinuppdrag, att skriva om vad som gör mej arg. Och när jag läste det kände jag direkt att shit, det går inte, jag klarar det inte. Och kunde egentligen inte förstå motståndet. Jag är nu mer sällan så där rosenrasande förblindat arg som jag har varit. Tror att det beror på impulskontroll, att jag av erfarenhet vet att jag ser världen skevt när jag blir arg. Dumstruten är på. Världen blir liten och den snurrar just runt mej. Är det att jag påminns om just det som gör att jag inte vill tillbaks i känslan. Eller är det energiläckaget som skrämmer mej? För jag tappar en del energi när jag är arg. Energi som jag behöver till och för annat. Men jag bestämde mej för att göra det ändå. Bära eller brista. Only for you Anguin.

Jag började med att leta igenom blogginlägg som handlade om ilska. Hittade inte speciellt många. Men de påminde mej om det som jag allra lättast triggas av. Sömnbrist, offerkoftor, makt som utnyttjas med onda avsikter, maktlöshet, som jag nu funderar på hur det hänger ihop med offerkoftan, hmm och när jag tar mej själv på för stort allvar och inte kan något. Men jag förstår att i skrivuppdraget ingår att lite mer utförligt än så beskriva de olika punkterna. Jag märker nu att ilska ligger väldigt nära ledsenhet för min del. Det kan vara ett sätt att förklä eller stå ut med ledsenheten. Kanske skräcken för bitterhet som gör det. Ilska fungerar som drivkraft. Jag kommer framåt. Jag gör åtminstone. Även om jag inte alltid gör rätt saker. Ledsenhet är mer ett tillstånd att vara i tills det planar ut. Och tidigare kanske jag inte vågat vara i den känslan på samma sätt som nu. Inser medan jag skriver att jag fått en helt annan tillgång till mitt känsloregister. Och därmed upptäckt tjusningen även med de mer lågmälda känslorna.

Men nu var det inte känslor i största allmänhet jag skulle skriva om utan arga. Ilskna. Förbannade. Den första punkten, den kring sömnbrist är mer ett konstaterande, ett faktum. Jag blir en ful drake som sprutar eld åt alla håll. Jag lämnar kalhyggen efter mej. Jag säger saker jag ångrar. Jag gör saker jag ångrar. Jag får inte stopp på mej själv när känslan väl fått grepp. Jag behöver mina timmar och får jag dem inte har jag lätt till ilska. Även om det kanske snarare handlar om irritation och surhet snarare än explosionen. Men den här sortens ilska är hyfsat enkelt åtgärdat med lite disciplin.

Det andra som handlar om offerkoftor kanske hänger ihop med den fjärde kring maktlöshet. Att maktlösheten jag upplever blir min egen offerkofta och jag trivs inte i den. Behöver kanske ilskan för att ta mej ur den. Hitta argumenten för att stå ut. Argumenten som ger mej rätten att avsky. Fortsätta se andra med dumstruten på. Göra min omgivning svartare än vad den är för att ge mina handlingar näring. För offerkoftor retar mej. De suger det vettiga ur mej. Jag står inte ut med att lyssna till orden. Jag tål inte tonen. Människor som inte för en enda sekund ser inåt. Det är alltid någon annans fel. Det är alltid omständigheter utanför dem själva som skapat deras elände. Om bara inte den var si, om bara inte det hänt, om bara inte det. Om om om om om. Om mej. Jag är viktigast. Alla andra är sekundära. Allting snurrar runt mej. Jag jag jag. Men nu mer har jag upptäckt att jag bara kan gå, utan att ta varvet av ilska. Jag håller med. Ser det inte som min sak att lösa. Väljer bara åt mej och låter andra välja sitt. 

Makt som utnyttjas med ont syfte då. Försöker tänka tillbaka på situationer men det som kommer till mej handlar mer om positioner. Lärare i synnerhet. De satt på makten när jag var ung. En del av dem. De ville forma. De ville ha respekt utan att förtjäna den. De tålde inte att bli ifrågasatta. Kanske till viss del handlar om rättvisa. Och det slår mej nu, det löjliga i att dessa små patetiska människor kan locka fram urdjuret i mej. Men kanske handlar det inte om mej. Kanske handlar det om andra också. Det kan handla om kvinnan som ska undersöka en annan kvinnas bröst men inte alls underlättar i den utsatta situationen utan förminskar, förlöjligar. Människor som helt enkelt är på fel plats. De som tar emot människor som redan ligger ner, som redan är utsatta på ett hårt oempatiskt och dömande sätt. Soc, försäkringskassan, migrationsverket, läkare, chefer. Återigen kanske dumstruten är framme. De behöver förmodligen näring till sina handlingar. Eller kanske bara distans. Svårt att få igång ilskan på riktigt märker jag.

Den sista punkten, den som handlar om att ta mej själv på alltför stort allvar. Där handlar det om att jag blir arg när jag känner mej värdelös och urkass. Var på ett stepuppass som gjorde mej arg. Först blev jag stressad och sedan blev jag arg. Jag låg alltid steget efter. Jag fick inte ut rörelsen. Den var alltid lite fel. I takt, i plats, i sort. Efter 10 minuter tog jag brädan, ställde tillbaka den på sitt ställe, log mot ledaren och gick ut till friheten på crosstrainern. Enkla rörelser som jag behärskade. Märkte av samma sak när jag var på kören med dottern och hamnade bland altar. Nu kom jag på en grej till som gör mej arg. Men det tar jag sen om jag inte glömmer bort det. Jag kunde inte sjunga stämma. Jag har inte tränat mej alls. Och plötsligt handlade det om prestation och jag glömde bort varför jag var där. Jag fick helt enkelt inte till det. Istället fick jag nöjet att lyssna på en inre dialog. En inre röst som sa: Gå därifrån, gå hem, du kan ju inte det där, vad trodde du, att du kunde sjunga eller? En annan som sa: Skärp dej, ge inte upp, nu sitter du kvar och fullföljer, stå emot, gör ditt bästa, öva människa, du har inte försökt tillräckligt. Här kan man säga att jag på sätt och vis ställde tillbaks brädan men inte riktigt. För jag är fortfarande kvar i kören men som sopran. Jag blev plötsligt påmind om varför jag var där. För att jag ville vara med min dotter. Njuta av hennes glädje. Göra något tillsammans med henne som hon tyckte om. Och plötsligt blev det roligt igen. Jag håller tyst på de toner som blir mindre vackra och sjunger på med full kraft på andra ställen.

Nu till det jag kom på, hönsstjärtstanterna. Ja, hittills har jag bara hittat kvinnor som är av denna sort. Finns några på kören också. Och på vattengympan jag går. De som besväras av förändringar. Någon tar deras plats. Någon är i vägen. Någon hör inte dit. Då snörper de på sina munnar så de liknar hönsstjärtar, eller förresten, vilka anus som helst med hyfsad muskulatur. Deras ögon är missunsamma. Deras ansikten utan liv. Allt är instängt. Ihopsnört. Utestängande och ogeneröst. Och nu undrar jag hur jag överhuvudtaget kan vara ilsken på sånt. Ont ska inte förgås med ont. Ont ska förgås med glädje och kärlek. Det mjuka gör det hårda mjukt. Inte hårt mot hårt. Låt kärlek bölja in. Det märkte jag sist på vattengympan när jag log med hela min själ istället för att retas. Det slutade med att hönsstjärten till slut log tillbaks. För att glädjen var på riktigt och inte ett motmedel.

Så frågan är om detta inlägg får godkänt, det känns inte så ilsket, vet inte riktigt vad jag kommer att kategorisera det som men knappast arga bokstäver. Betraktelser av mej själv och allmänna betraktelser får det bli. Avslutar med ett fult litet erkännande. Något jag inte är stolt över alls. Men det händer att jag blir arg på de som övningskör. Jag har kört om dem ilsket men alltid ångrat mej när jag tittat i backspegeln. Även om det ibland tar en stund.

Read Full Post »

Några bilar hörs utanför.
Ett svagt susande i mina öron.
Enstaka hostande och hulkande från magsjuk son.
Något litet prassel från korsordslösande man.
Jag lyssnar.
På nästintill tystnad.
Inga tankar.
Helt stilla.
Några småkänslor.
Inget stort.
Fridfullt.

Read Full Post »

Jag minns när jag var liten att jag hade ett knep att se min mormor fast hon började bli suddig i konturerna. Min mormor dog när jag var 8 år gammal. Vi fick inte hälsa på henne på sjukhuset, jag tror att det var för att vi skulle minnas mormor som hon en gång såg ut och inte för den spillra hon blev på sjukhuset. Ingenting som stoppade ett troll. Jag tog min lillasyster i hand och promenerade den långa vägen till sjukhuset, över en stor bro, över Klarälvens vatten, in i källarkulvertar. I handen hade jag ett brev och några höstlöv som vi plockade på vägen istället för blommor.

Det kom fram några sjuksköterskor och frågade vad vi gjorde där, 8 och 6 år gamla. Jag berättade vad min mormor hette och att hon hade ett dåligt hjärta. Och där låg hon som en ljuvlig ängel. Med sitt mörka hår och stillsamma leende. Jag minns inte min mammas reaktion när vi klev in.

Min mormor höll fram sina smala små armar och lät mej sjunka in. Rakt in i en famn av kärlek. Helt villkorslös. Som om det inte fanns någon botten i den. Jag vill gråta när jag tänker på min mamma. Att det kommer en dag då jag måste ta adjö av henne precis som hon fick göra av sin mamma. Ändå har jag hittills fått betydligt fler år. Jag tänker på hur det måste ha varit för henne då. Utan att jag någonsin förstod. Hon var ju min mamma, inget annat. En mamma bara. Som fanns där och älskade. Lyssnade. Höll om pannan när jag kräktes. Smekte kinden när jag hade feber. Var arg när jag gick för långt i mitt navelsträngsklippande.

Men det jag egentligen skulle komma till, det jag började på, var mitt knep för att se min mormor. Om jag blundade och gnuggade mina ögon med händerna ganska hårt så började det ganska snabbt bildas mönster på insidan. Som ett sånt där rör man hade när man var liten, kristaller som bildade mönster. Plötsligt tunnades mönstren ut och min mormor trädde fram. Klar som aldrig förr. Jag blundade, log och kunde känna doften av nougat.

Read Full Post »

Older Posts »