Min vackra mormor – gammalt inlägg från Trollskogen

Jag minns när jag var liten att jag hade ett knep att se min mormor fast hon började bli suddig i konturerna. Min mormor dog när jag var 8 år gammal. Vi fick inte hälsa på henne på sjukhuset, jag tror att det var för att vi skulle minnas mormor som hon en gång såg ut och inte för den spillra hon blev på sjukhuset. Ingenting som stoppade ett troll. Jag tog min lillasyster i hand och promenerade den långa vägen till sjukhuset, över en stor bro, över Klarälvens vatten, in i källarkulvertar. I handen hade jag ett brev och några höstlöv som vi plockade på vägen istället för blommor.

Det kom fram några sjuksköterskor och frågade vad vi gjorde där, 8 och 6 år gamla. Jag berättade vad min mormor hette och att hon hade ett dåligt hjärta. Och där låg hon som en ljuvlig ängel. Med sitt mörka hår och stillsamma leende. Jag minns inte min mammas reaktion när vi klev in.

Min mormor höll fram sina smala små armar och lät mej sjunka in. Rakt in i en famn av kärlek. Helt villkorslös. Som om det inte fanns någon botten i den. Jag vill gråta när jag tänker på min mamma. Att det kommer en dag då jag måste ta adjö av henne precis som hon fick göra av sin mamma. Ändå har jag hittills fått betydligt fler år. Jag tänker på hur det måste ha varit för henne då. Utan att jag någonsin förstod. Hon var ju min mamma, inget annat. En mamma bara. Som fanns där och älskade. Lyssnade. Höll om pannan när jag kräktes. Smekte kinden när jag hade feber. Var arg när jag gick för långt i mitt navelsträngsklippande.

Men det jag egentligen skulle komma till, det jag började på, var mitt knep för att se min mormor. Om jag blundade och gnuggade mina ögon med händerna ganska hårt så började det ganska snabbt bildas mönster på insidan. Som ett sånt där rör man hade när man var liten, kristaller som bildade mönster. Plötsligt tunnades mönstren ut och min mormor trädde fram. Klar som aldrig förr. Jag blundade, log och kunde känna doften av nougat.

Annons

Read Full Post »

Min barndoms trädgård – gammalt inlägg från Trollskogen

Det var Annabellas krusbärsbuskar häromdagen som fick mina tankar att göra en resa bakåt i tiden. Ända till en trädgård i ett litet område ganska centralt i en barndomsstad. En trädgård med det vackra körsbärsträdet. Trädgården med de enorma krusbärsbuskarna. Trädgården med det stora ståtliga päronträdet.

Päronträdet där du kunde klättra högt upp och se ut över hela mitt barndomsland. Det var bara vindsluckan på det gamla husets tak som tog dej högre, det tog dej ända till den svarta himlen. En himmel full med stjärnor som aldrig föll. Men önskade mej en massa saker gjorde jag ändå.

Där bodde min mormor. Mormor som luktade tvål, kärlek och Odensé nougat. Hon bodde där tillsammans med min morfar som luktade stekta köttbullar, svag cigarr och herrparfym. Jag brukade få röra om hans drink som bestod av billig tvåstjärnig konjak och vichyvatten. Jag fick stoppa ner mitt pekfinger och röra i det tunna grogglaset och sedan hörde det till att jag med ett smackljud skulle slicka bort sörjan från fingret. Då sa morfar att groggen var som bäst.

Men det allra bästa med vår trädgård var inte våra körsbär, inte våra gråpäron, inte våra krusbär, inte heller alla vinbär eller rabarberbusken. Det allra bästa var gömt bakom dubbelgaraget. Där fanns flera rader hallonbuskar med hallon stora som jordgubbar. Till min mammas stora förtret tyckte min morfar att vi skulle plocka hallon i våra tröjor. När vi plockat oss en lagom hög i tröjan smög vi som indianer genom trädgården i hopp om att varken mamma eller mormor skulle se oss.

Tillsammans satte vi oss mot den solvarma väggen, gömd från alla fönster och mumsade i oss våra hallon. Jag minns inte vad vi pratade om, kanske sa vi inte ens något. Ibland räcker den ordlösa kärleken. När min mormor dog var det slut på hallonstunderna. Då fanns det bara en tanke i morfar, vad hade han kunnat göra för att inte mormor skulle dö så tidigt. Han hade dödat henne. Det var vad han sa. Det var då han fick börja steka sina köttbullar själv, runda pannbiffar kallade vi dem. Det var då han gick och handlade i bara överrock och utan löständer. Koperativet skulle få besök. Det dröjde länge innan jag fattade att Koperativet var den lilla Konsumbutiken längst upp på gatan.

Lilla mormor och söta morfar, om jag hade varit tillräckligt gammal när ni dog så hade jag skickat med er nougat och hallon. Men det kanske blir ett besök vid graven nästa gång jag kommer till stan, nu vet jag vad jag ska smycka den med.

Read Full Post »

Lilla jag

Som tack för ett stycke magi har det blivit dags att skriva inlägget om mej själv som liten. Började inlägget för flera timmar sedan men det blev mer kortletande, skannande och facebookpublicerande än skrivande. Men nu ger jag mej ut i minnenas allé innan jag slår igen mina gröna för dagen. Only for you Anguin!

Jag tänkte skriva om en dag i oktober 1974. Min mormor hade problem med sitt hjärta och låg sedan några veckor på sjukhus. Vi bodde i ett stort vitt hus byggt strax efter sekelskiftet. Min mormor och morfar bodde i lägenheten ovanpå vår. Har tidigare skrivit om dem båda tror jag, får leta rätt på de inläggen senare. Nu ska detta skrivas klart.

Min värld bestod av sex villagator och en tvärgata. Jag gick visserligen själv till skolan och där korsades den farliga Wåxnäsgatan men annars rörde jag mej mest i detta lilla lugna villakvarter där jag kände till varenda millimeter. Jag saknade min mormor men fick inte hälsa på henne. Hon behövde vila vill jag minnas att man sa. I själva verket kanske de ville att vi skulle ha vår gamla bild av mormor kvar. Mormor som alltid fanns skyddande bakom vår rygg. Som försvarade oss och som bjöd på Odense Nougat även de gånger vi inte betett oss särskilt väl. Vi:et består av mej och min lillasyster. 

En dag satte jag mej ner och skrev ett brev till min mormor där jag bad henne komma hem för det kändes ensamt och det var inte roligt att hon var borta. Den här dagen tror jag att det var så att min mamma skulle ha lämnat brevet men glömt det. Och när det låg kvar där hemma tyckte jag att det var hemskt onödigt och bestämde mej för att överlämna det själv. Så jag klädde på min 6 år gamla lillasyster och mej själv som precis hade fyllt 8 och påbörjade vandringen.

Medan vi vandrade bad jag min syster plocka vackra löv som vi skulle ha med oss eftersom vi inte hade pengar till blommor och blommor skulle man ha när man gjorde besök på sjukhus. Min syster sa inte emot. Hon sa aldrig någonting. Hon var alltid tyst. Vi kommunicerade på andra sätt än med ord. Vi korsade stora gator, gick över bilbroar och hittade sjukhuset på andra sidan älven. Men inte stora huvudingången utan en annan liten dörr. Genom den tog vi oss genom mörka kulvertar hand i hand tills en vuxen frågade vad vi i allsin dar gjorde där. Jag berättade att jag hette Ann och var där för att lämna löv och brev till min mormor som var sjuk i hjärtat. Men hon heter Gunhild och har vackert mörkt hår.

Jag har faktiskt inte en aning om hur de hittade min mormor, men det gjorde de. Och in i rummet kom vi. Med löv och brev. Minns inte hur min mamma reagerade. Hon måste ju ha haft tusen miljoner känslor vid det tillfället. Hennes mamma låg för döden. Hennes barn hade vandrat själva hela vägen dit. Men allt jag såg var min lilla lilla mormor i sängen. Jag vet inte hur vi tog oss hem men jag antar att mamma körde oss i bilen hem eller att pappa kom och hämta oss. Men min mormor kom aldrig mer hem. Hon dog någon dag senare.

Så vad utmärkte mej som barn? Hur var jag som liten? Ja några saker har alltid funnits med mej. Som min nyfikenhet. Min oräddhet. Min uppfinningsrikedom. Frihet har varit viktigt från början. Stäng inte in mej. Tvinga inte på mej några åsikter. Bestäm inte hur jag ska vara. Låt mej få välja mina ord. Låt mej få välja min egen väg. Låt mej få lära mej av mina misstag. Begränsa inte min fantasi. Låt bli mina drömmar. Låt mej få tänka stort. Annars var risken stor att jag blev arg. Och arg har jag varit. Riktigt arg till och med. En ilska som jag med åren lärt mej att behärska, omvandla och rikta. Faktiskt en riktigt bra drivkraft och mellan varven ett fantastiskt överlevnadsverktyg. Jag har alltid läst böcker. Jag har ägnat många timmar åt tänkande och klurande. Skrivandet har alltid funnits med på olika sätt. På senare år har jag fått berättat för mej att jag var snäll och det är kanske det ord jag har svårats att se och känna men till viss del börjar det faktiskt landa. Om inte annat så känns det bra i magen att tänka på mej själv som just snäll.

När min lillasyster föddes hade hon något fel på luddet i sina tarmar så det var väldigt viktigt att ingen smittade henne med sjukdomar. Troligtvis överhörde jag mammas oro när hon pratade med pappa. Att det var hemskt när människor tittade ner i vagnen och andades mot henne. Så jag började tidigt bevaka min lillasyster. Ingen fick komma för nära. Då bet jag det jag kom åt. Ben, näsor, fingrar. Allt var tillåtet. Sen blev hon min alldeles egna ryggsäck. Hon sa aldrig ett ord. Frågade någon om hon ville ha nåt svarade hon aldrig. Istället tittade hon på mej och jag på henne och en liten stund svarade jag att ja hon vill ha saft eller nej hon vill inte ha en kaka eller vad det nu kunde gälla. Ordlös var vår kommunikation. Ända fram till tonåren då jag svek henne för några år. I alla fall om du frågar henne. Men det är en helt annan historia. Ett helt annat inlägg.

Read Full Post »