Mitt nästa Anguinuppdrag, att skriva om vad som gör mej arg. Och när jag läste det kände jag direkt att shit, det går inte, jag klarar det inte. Och kunde egentligen inte förstå motståndet. Jag är nu mer sällan så där rosenrasande förblindat arg som jag har varit. Tror att det beror på impulskontroll, att jag av erfarenhet vet att jag ser världen skevt när jag blir arg. Dumstruten är på. Världen blir liten och den snurrar just runt mej. Är det att jag påminns om just det som gör att jag inte vill tillbaks i känslan. Eller är det energiläckaget som skrämmer mej? För jag tappar en del energi när jag är arg. Energi som jag behöver till och för annat. Men jag bestämde mej för att göra det ändå. Bära eller brista. Only for you Anguin.
Jag började med att leta igenom blogginlägg som handlade om ilska. Hittade inte speciellt många. Men de påminde mej om det som jag allra lättast triggas av. Sömnbrist, offerkoftor, makt som utnyttjas med onda avsikter, maktlöshet, som jag nu funderar på hur det hänger ihop med offerkoftan, hmm och när jag tar mej själv på för stort allvar och inte kan något. Men jag förstår att i skrivuppdraget ingår att lite mer utförligt än så beskriva de olika punkterna. Jag märker nu att ilska ligger väldigt nära ledsenhet för min del. Det kan vara ett sätt att förklä eller stå ut med ledsenheten. Kanske skräcken för bitterhet som gör det. Ilska fungerar som drivkraft. Jag kommer framåt. Jag gör åtminstone. Även om jag inte alltid gör rätt saker. Ledsenhet är mer ett tillstånd att vara i tills det planar ut. Och tidigare kanske jag inte vågat vara i den känslan på samma sätt som nu. Inser medan jag skriver att jag fått en helt annan tillgång till mitt känsloregister. Och därmed upptäckt tjusningen även med de mer lågmälda känslorna.
Men nu var det inte känslor i största allmänhet jag skulle skriva om utan arga. Ilskna. Förbannade. Den första punkten, den kring sömnbrist är mer ett konstaterande, ett faktum. Jag blir en ful drake som sprutar eld åt alla håll. Jag lämnar kalhyggen efter mej. Jag säger saker jag ångrar. Jag gör saker jag ångrar. Jag får inte stopp på mej själv när känslan väl fått grepp. Jag behöver mina timmar och får jag dem inte har jag lätt till ilska. Även om det kanske snarare handlar om irritation och surhet snarare än explosionen. Men den här sortens ilska är hyfsat enkelt åtgärdat med lite disciplin.
Det andra som handlar om offerkoftor kanske hänger ihop med den fjärde kring maktlöshet. Att maktlösheten jag upplever blir min egen offerkofta och jag trivs inte i den. Behöver kanske ilskan för att ta mej ur den. Hitta argumenten för att stå ut. Argumenten som ger mej rätten att avsky. Fortsätta se andra med dumstruten på. Göra min omgivning svartare än vad den är för att ge mina handlingar näring. För offerkoftor retar mej. De suger det vettiga ur mej. Jag står inte ut med att lyssna till orden. Jag tål inte tonen. Människor som inte för en enda sekund ser inåt. Det är alltid någon annans fel. Det är alltid omständigheter utanför dem själva som skapat deras elände. Om bara inte den var si, om bara inte det hänt, om bara inte det. Om om om om om. Om mej. Jag är viktigast. Alla andra är sekundära. Allting snurrar runt mej. Jag jag jag. Men nu mer har jag upptäckt att jag bara kan gå, utan att ta varvet av ilska. Jag håller med. Ser det inte som min sak att lösa. Väljer bara åt mej och låter andra välja sitt.
Makt som utnyttjas med ont syfte då. Försöker tänka tillbaka på situationer men det som kommer till mej handlar mer om positioner. Lärare i synnerhet. De satt på makten när jag var ung. En del av dem. De ville forma. De ville ha respekt utan att förtjäna den. De tålde inte att bli ifrågasatta. Kanske till viss del handlar om rättvisa. Och det slår mej nu, det löjliga i att dessa små patetiska människor kan locka fram urdjuret i mej. Men kanske handlar det inte om mej. Kanske handlar det om andra också. Det kan handla om kvinnan som ska undersöka en annan kvinnas bröst men inte alls underlättar i den utsatta situationen utan förminskar, förlöjligar. Människor som helt enkelt är på fel plats. De som tar emot människor som redan ligger ner, som redan är utsatta på ett hårt oempatiskt och dömande sätt. Soc, försäkringskassan, migrationsverket, läkare, chefer. Återigen kanske dumstruten är framme. De behöver förmodligen näring till sina handlingar. Eller kanske bara distans. Svårt att få igång ilskan på riktigt märker jag.
Den sista punkten, den som handlar om att ta mej själv på alltför stort allvar. Där handlar det om att jag blir arg när jag känner mej värdelös och urkass. Var på ett stepuppass som gjorde mej arg. Först blev jag stressad och sedan blev jag arg. Jag låg alltid steget efter. Jag fick inte ut rörelsen. Den var alltid lite fel. I takt, i plats, i sort. Efter 10 minuter tog jag brädan, ställde tillbaka den på sitt ställe, log mot ledaren och gick ut till friheten på crosstrainern. Enkla rörelser som jag behärskade. Märkte av samma sak när jag var på kören med dottern och hamnade bland altar. Nu kom jag på en grej till som gör mej arg. Men det tar jag sen om jag inte glömmer bort det. Jag kunde inte sjunga stämma. Jag har inte tränat mej alls. Och plötsligt handlade det om prestation och jag glömde bort varför jag var där. Jag fick helt enkelt inte till det. Istället fick jag nöjet att lyssna på en inre dialog. En inre röst som sa: Gå därifrån, gå hem, du kan ju inte det där, vad trodde du, att du kunde sjunga eller? En annan som sa: Skärp dej, ge inte upp, nu sitter du kvar och fullföljer, stå emot, gör ditt bästa, öva människa, du har inte försökt tillräckligt. Här kan man säga att jag på sätt och vis ställde tillbaks brädan men inte riktigt. För jag är fortfarande kvar i kören men som sopran. Jag blev plötsligt påmind om varför jag var där. För att jag ville vara med min dotter. Njuta av hennes glädje. Göra något tillsammans med henne som hon tyckte om. Och plötsligt blev det roligt igen. Jag håller tyst på de toner som blir mindre vackra och sjunger på med full kraft på andra ställen.
Nu till det jag kom på, hönsstjärtstanterna. Ja, hittills har jag bara hittat kvinnor som är av denna sort. Finns några på kören också. Och på vattengympan jag går. De som besväras av förändringar. Någon tar deras plats. Någon är i vägen. Någon hör inte dit. Då snörper de på sina munnar så de liknar hönsstjärtar, eller förresten, vilka anus som helst med hyfsad muskulatur. Deras ögon är missunsamma. Deras ansikten utan liv. Allt är instängt. Ihopsnört. Utestängande och ogeneröst. Och nu undrar jag hur jag överhuvudtaget kan vara ilsken på sånt. Ont ska inte förgås med ont. Ont ska förgås med glädje och kärlek. Det mjuka gör det hårda mjukt. Inte hårt mot hårt. Låt kärlek bölja in. Det märkte jag sist på vattengympan när jag log med hela min själ istället för att retas. Det slutade med att hönsstjärten till slut log tillbaks. För att glädjen var på riktigt och inte ett motmedel.
Så frågan är om detta inlägg får godkänt, det känns inte så ilsket, vet inte riktigt vad jag kommer att kategorisera det som men knappast arga bokstäver. Betraktelser av mej själv och allmänna betraktelser får det bli. Avslutar med ett fult litet erkännande. Något jag inte är stolt över alls. Men det händer att jag blir arg på de som övningskör. Jag har kört om dem ilsket men alltid ångrat mej när jag tittat i backspegeln. Även om det ibland tar en stund.
Under ytan 