Undrar du liksom jag vad det blev av det, någon som vet vad det blev kallat till sist? Jägarsamhället gick över till jordbruk som gick över till industri som gick över till information. Vad blev det sen? För det är ju helt klart redan här vad det än heter. Drömsamhället, det mänskliga samhället, det holistiska samhället? Vi uppmuntras att söka i våra inre efter våra drömmar och svar. De har troligtvis funnits där hela tiden on hold och i takt med att vi jobbar med oss själva och slänger ut en massa skit ur våra kroppar så blir de synliga. Vi kan plocka fram dem och förundrat titta på dem.
Kunder, ledare och medarbetare är plötsligt människor. Jo jag vet, vi har alltid varit det men kanske inte behandlats därefter. Vi kanske inte ens hängde med mellan jägare och jordbruk, vi kanske blev djur snarare än bönder. Slitigt, arbetsamt, hungrigt. Övergången därpå missade vi definitivt och blev plötsligt maskiner. Maskiner som senare skulle veta allt och inget. Sitt inte och gnäll, det finns hur mycket information som helst, bara du är aktiv och söker den. Den kommer inte till dej ditt lata helvete. Tänk rationellt. Ta ansvar för din bit. Helheten tar någon annan ansvar för och du behöver inte bry dej om den. Men vi vill vara en del av den. Vi vill ha ett högre syfte, vi vill känna mening och att det vi gör är meningsfullt.
Vi vill inte längre lyssna på en ledare som bara har sin egen agenda främst. Som ser oss som verktyg för att komma ett steg närmare sin personliga dröm. Vi har våra egna drömmar. Vi vill inte längre lyssna på lärare som vill tvinga på oss ett facit där vi ska lära oss vad och när andra upptäckt. Vi vill upptäcka nytt på egen hand. Vi vill uppmuntras till att upptäcka, vi vill ha vår nyfikenhet stillad och lockad på samma gång. Vi vill inte längre lyssna på läkare som inte ser mer än min tumör. Inte ser mer än min lever. Min brutna arm. För den sitter fast i något som är av kött och blod. Som har en själ. Som drömmer. En människa. Som inte bara jobbar utan har ett liv att leva. Som kräver att du lyssnar och respekterar. Du som sitter på makten, lägg undan ditt ego och säg nej till jag och ja till vi.
Och hur kan det komma sej att allt fler hamnar utanför? Hur får vi stopp på det?
Under ytan 
Ha ha ha jag vill så gärna lämna att svar på dina kloka ord men jag är stum! Håller med Maj Korner om att det är ett Ego-samhälle. Allt handlar om pengar, bara jag syns så skiter jag i resten. Letar också efter ett mer vi-samhålle. Är allmänt trött på attityden – men jag behöver inte bry mig, någon annan fixar det! Den attityden har vi märk mycket av när vi kämpat mot vindkraften (är inte emot vindkraft men parker kan de stoppa så långt upp i röven det bara går). Och i den processen har vi lärt oss att pengarna styr -skrämmande hur lite man kan bry sig om natur och miljö, viktiga värden för vi håller på att fördärva dem! Tja… du fick visst en kommentar… mo ha ha ha! :) Ha en underbar jul kära du.
Kram
Och det är jag glad för. Sjunger som jag gjorde igår. Tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet försvinna, det är mörkt nu men det blir ljusare igen…
Jag önskar dej en minst lika underbar jul. Snart är det vår igen.
Något intressant jag hörde är att det idag är svårare att göra en klassresa än vad det var för 40 år sedan. Då tog skolan ansvar för lärandet och vägen till utbildning kunde därmed öppnas för alla som satt i en skolbänk, idag ligger alltför mycket av ansvaret i att hitta kunskap på individen (barnet och/eller föräldrarna), dvs små barn i hem där föräldrarna inte hinner/ kunskapsmässigt kan hjälpa till med skolarbetet kommer efter mycket tidigt. Alla som har barn/ungdomar i skolålder idag vet att det ligger något i detta. Egentligen har kanske inte det så mycket med ditt inlägg att göra (men som du skrev till mig, måste man kommentera just innehållet i inlägget? ;)), mina tankar vandrade vidare och någonting är definitivt fel i vårt välfärdssamhälle just nu. Ska det förändras måste vi börja från början. Med barnen.
För mycket fokus på individen idag kanske? Visst, vi kan alla allt, vi är alla fantastiska och unika. Men vi är mycket vackrare när vi samspelar, när vi kan uppmuntras att ge utan att alltid få något tillbaks, när vi ibland är den som riktar stålkastar ljuset på någon annan. All lycka har ett pris och vi måste nog fundera över vem som ska betala… jag själv eller min omvärld?
Kram (och tack för att du också bryr dig om de som gråter) hoppas du får en riktigt fin jul
Jag tycker nog att det har med saken att göra. Att vi hamnar utanför redan som nyfödda på nåt sätt. Vi väljer ju inte våra föräldrar. Det behöver finnas vuxna förebilder för barnen. Människor som tror på dem, som lyssnar och ger dem tron på dem själva och deras förmåga.
Vi behöver både gråt och skratt. Att dela både och fördjupar och stärker tycker jag. Vemod är vackert smärtsamt.
Och jag håller med, vi är mycket vackrare när vi samspelar.
Jag skulle vilja kalla det Ego-samhället. För jag tycker att det är många som bara tänker på sig själva, på egen vinning, på att de ska få det som de vill och helst utan ansträngning. på att de både ska ha kakan kvar och äta upp den. De som inte blinkar när de ska svänga för de skiter väl i om någon annan får stå och vänta. De som inte bryr sig om att man sparar på det som är ”allmänt”, det spelar dem ingen roll för de kan betala för att få det.
Min arbetsplats kanske inte är representativ men vad vi går emot är mer och mer toppstyrning. Beslut som kanske från början var vettiga, i ett annat land, i en annan kultur, pressas ner genom lager av chefer och är många gånger rent löjeväckande när de kommer till gräsrotsnivå. Det har blivit vattentäta skott mellan chef och arbetare och en skendemokrati. Information ges inte, utan bara order och order ska lydas för chefen leder och fördelar arbetet. Protester renderar repressalier.
Ha, jag tror du fick igång mig lite där!
Ja nog är det mycket jag, jag, jag. Men jag är fascinerad över att arbetsplatser som den du beskriver kan överleva. Är det rädsla som gör det?
Många har nog sett vart åt det barkat hän men inte orkat bry sig så länge man själv har det bra. Nu är det ett faktum att klasssamhället redan är här. Frågan är väl vad man kan göra för att bryta mönstren. Det behövs nog ett helt nytt tänk och massor med kärlek till sin nästa…
Nytt tänk och kärlek till sin nästa, det tyckte jag om. Funderar på det här med klassamhälle. Något som aldrig försvann utan som kom tillbaks.