Här sitter jag. I mitt röda kök och kollar ut på den rätt så vita marken faktiskt. Jag har precis kollat klart på julkalendern och funderar på om det är en guilty pleasure men jag kan inte påstå att jag skäms över att jag gör det. Eller att jag gillar den. Har funderat fram och tillbaka för att komma på vad det är jag gillar att göra som jag skäms över att jag gillar. Eller åtminstone inte vill ska komma fram att jag gillar. Har funderat på om det finns musik som jag gillar men inte står för att jag gillar men nej. Möjligtvis är det låten Om med Niklas Strömstedt.
Tänker på det här med ätandet som jag mellan varven kan vara rätt bra på. Om det räknas att jag ibland står i skafferiet med jagad blick och söker efter allt som har mer än 70 % kolhydrater i sej. Men nej, det känns inte som att jag skäms över det heller något nämnvärt. Inte direkt något nöje heller om jag ska vara ärlig. Mest sunk över det hela.
Filmer då? Men nej, inte där heller. Böcker vars författare jag tycker om som inte räknas till fin litteratur. Bara meningen känns löjlig att skriva. Vad är fin litteratur? Och vad ska jag med fin till om jag tycker den är kass. Kläder då? Ja visst finns det saker som jag aldrig skulle ta på mej, saker som jag tycker är skitfula så det skiter sej på grund av att nöjet inte finns med, bara det pinsamma.
Kvar blir det som har med kroppen att göra. Saker som jag finner ett nöje i som är rätt äckligt. Där finns det en hel del, men frågan är om det räknas till guilty pleasures? Men det är det enda jag kan komma på. Nu var det längesedan jag brände mej i solen men jag minns från förr att jag älskade att plocka bort fjäll. Ju större flarn desto större tjusning. Det gällde inte bara på min egen kropp utan på andras. Nöjet och äcklet var nästan större när jag fick pilla på någon annans hud.
En annan grej, som jag tror att jag bloggat om tidigare är när jag sitter med benen upp på ett bord och känner hur kanten skär in. Det gör ont. Men jag njuter ändå. Jag njuter av tanken att jag snart, snart, snart ska få ta loss mitt ben och smeka den skåra som kanten åsamkat. Den där svedan som uppstår när huden försöker rätta till sej. Mycket hud blir det märker jag, kanske för att hud är ett hett ämne i vår familj för tillfället.
En annan njutning är när jag gått en hel dag och svullnat i benen, kanske till och med är bankande varm om fötterna. Då kan jag hela vägen hem längta efter njutningen det är att släppa dem fria. Det där med att snöra upp skorna och dra av strumporna och vicka med tårna. Det där med att få bort strumporna som gjort bett i mina svullna vader. Det är ren och skär njutning. Som jag kanske inte gör lika obehindrat om någon jag inte känner skulle vara bredvid. Jag smyggör det ibland när jag sitter på pendeln hem efter en dag i Stockholm. Vilken tur att det inte brukar lukta om mina fötter, hahaha.
Men Anguin, jag vet faktiskt inte om det räknas till guilty pleasures, vi får se om jag får godkänt.
Under ytan 
Hm… Det är på gränsen. Men det var trevligt skrivet! Jag började nästan vilja skriva om guilty pleasures själv faktiskt. Jag läste en så fantastiskt bra artikelserie i… Sydsvenskan tror jag att det var. För ett antal år sedan. En av författarna, som var fäktare, skrev att hans guilty pleasures var att sitta och titta i sin coffee table-bok skriven av fäktmästaren Camillo Agrippa. Alla fäktpositioner illustreras av muskulösa, nakna män, och han tjusades så mycket av att detta månghundraåriga verk fortfarande hade sådan relevans för den moderna fäktningen. Dessutom tilltalades han av det rent estetiska i den muskulösa, kämpande manskroppen. Så han skämdes. Han tittade ofta i den, men vågade knappt erkänna det – för vad skulle folk säga om de fick reda på att han spanade in nakna, fäktande karlar?
Bjuder på en bild från nämnde Agrippa: http://sleech.info/wp-content/uploads/2010/03/agrippa_h.jpg
Låt oss få ta del av dina guilty pleasures, please.
Haha! Mitt liv är ett guilty pleasure!
Det tror jag inte på.
Gjort. Ditt nästa uppdrag blir att skriva om julmat.
Julmat ska det bli.