Skriv om julmat skrev Anguin. Vad skriver jag om julmat? Kanske skriver jag om min inställning till julmat och hur den har förändrats? Ja inte så pass att jag nu mer gillar glansiga grisfötter men en hyfsat stor förskjutning mot gilla har det blivit de sista åren. Jag vet inte hur det var när jag var liten, om jag gillade det eller inte, tror att det bara var något som jag åt utan att reflektera något nämnvärt. Sen kom ett par år, ganska många när jag tänker efter, som jag inte alls ville ha den. Nu så här i efterhand undrar jag om det inte var tankarna om julen som sådan som smittade av sej. Vem är hungrig när magen är kall av oro? Vem är törstig när någon redan druckit för mycket? Vem vill ha julegröt när den kalla Norénstämningen sprider sej i hela kroppen. Från iskulan mitt i magen strålar kylan upp genom hela kroppen.
Nu finns värme. Och glädje. Om än i lite annorlunda form just i år. Och jag ser fram emot maten även i år. Vi har funderat på att lämna den helt. Vi byter ut några grejer mot lite nyare. Och sen när det väl kommer till kritan fyller vi på istället. För några av oss bara måste ha kalvsylta och rödbetssallad. Någon annan kan inte tänka sej ett julbord utan knaperstekta prinskorvar med klippta ändar. Och köttbullar förstås. Varma, lökdoftande delikatesser i brunt. Och revbensspjäll vars kött ramlar av benen rakt ner i pölen av äppelmos. Och gröna små söta bollar brysselkål. Som rullar fram som prydnad bredvid krämig Janssons Frestelse. Mjukt, hårt, salt och gräddigt i samma tugga. Men den får trängas lite för bredvid ska omeletten med vackra kantarellen få plats.
Men innan dess vill jag njuta av en ägghalva med räkor, majonäs, dill och rom. Smittad av lite sälta från sillen som ligger bredvid. Både inlagd och doppad i senapssås. Och en hård macka med busfrön på baksidan och nygriljerad skinka på den andra. Med ett lager av världens bästa senap. Och laxen. Den ugnsbakade med smak av chili och citron. På en bädd av sallad och granatäpple. Och den gravade med en tunn ringel av Hovmästarsås.
Sen vill jag lägga mej mitt i vimlet på soffan. Knäppa upp byxorna och lägga handen om min mage. Blunda en stund och lyssna till ljuden. Och om jag får precis som jag vill ha det vill jag känna hur leendet letar sej fram i takt med att tacksamheten växer fram inuti. Just här. Just nu. Är det precis som det ska.
Under ytan 