Inga tankar. Inte många känslor heller. En lite boll av is i magen gör sej påmind. Jag råfokuserar. Men vet inte på vad. Tomrummet. Mellanrummet. Rummet utan innehåll. Som ger annat tydliga gränser. Nu fastnade tanken i något. Som jag kan utveckla medan jag väntar.
*******Tillägg till inlägg*********
Nu så här ett par timmar efter att jag skrev inlägget blev det ny väntan. En väntan som gör mej förbannad. Jag vet inte hur jag ska förhålla mej till den. Jag får huvudvärk av den. 3 timmar innan min pappa ska in och få sitt besked om all cancer är bortskuren eller om det finns annat kvar i kroppen ringer de. Och bokar av tiden. Patologen hade haft julledigt och var inte klar med analysen av alla prover. Jag älskar att min mamma inte går i tacksamhetsfällan. Kvinnan som ringde tyckte nämligen att hon gjorde något riktigt bra som ringde innan så de slapp komma dit och få reda på det på sjukhuset. Min mamma ställde just den frågan. Förväntar du dej att vi ska vara tacksamma? Ni är fan sjuka i huvudet. Och jag älskar att min mamma blir bråkig. För hade vi haft 5 januari som datum från början hade vi förhållit oss till det datumet. Men det är den 28 december 14.20 som vi väntat på. Inget annat datum. Ingen annan tid. Fan!
Under ytan 