Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2012

Det var vad Anguin tyckte att jag skulle skriva om nästa gång. Egentligen tur att han började med denna typ av tvångsskrivande för annars hade jag förmodligen inte skrivit alls och jag behöver skriva. Jag tycker om när fingrarna rör sej över tangentbordet och jag blir uppslukad av bokstäver. Det spelar egentligen inte så stor roll vad det blir, det handlar mer om känslor. Struktur. Att tömma. Frigöra. Att bara vara. Galenhet. Inuti något större utan att känna mej fängslad. Underordnad på ett icke frihetsberövande sätt. Men jag skulle skriva om mitt hus, inte om skrivandet i sej.

Det var ett bra tag sedan jag fick mitt sista uppdrag. Och även om jag inte skrivit har jag tänkt. Bland en massa andra sysslor, jobb, matlagning, hänga tvätt, oroa mej för barn, operationer och annat har jag tänkt och tänkt. Vad är bäst med vårt hus? Jag har tidigare betraktat det som en ok skolåda i en ok trädgård. Allting finns men inget är märkvärdigt. Alla har varsitt rum. Det är funktionellt. Lättstädat. Inte speciellt vackert och inte ett dugg stylat. Men det duger och det duger gott. Jag trivs och det har jag gjort från allra första början. Minns när jag steg in första gången. Jag satt i, bland det absolut fulaste kök jag någonsin sett. Såg ut som en uppiffad husvagn från 80-talet med träpanelen på väggarna. Men jag minns att jag kollade ut genom de båda fönstren och tänkte, här kan jag trivas, här kan jag ha mitt hem. Och kanske har jag tagit det för givet. Det bara är i all sin anspråkslöshet och det löser mina vardagliga taköverhuvudetproblem.

Men när jag ska rabbla upp saker som är bra för att sedan välja ut det bästa inser jag att det egentligen inte handlar om huset. För jag tror inte att det är huset som är grejen. Jag tror inte att det är huset som skapar känslan i mej. Jag tror att mitt hem är i mej, oberoende av hus. Och det kan ju verka pretto och ogenomtänkt inser jag. Det är klart att jag vill ha ett hem att bo i. Och det är klart att jag kan säga att jag hellre vill ha det eller det boendet. Och det finns många hus jag skulle må bra att bo i men inte ha råd att köpa. Och det finns många hus som är hur vackra som helst men som inte lockar mej. Och vårt hus får en genomsnittstrea på listan och på skalan står det DUGER eller FUNKAR. Och faktiskt står det alldeles lagom efter.

För vårt hus är ett ställe där jag i lugn och ro får vara. Där jag känner mej trygg. Där jag får tänka. Och bara vara. Och det finns tillfällen när jag tycker att det är riktigt fint. Vårt köksfönster i julas tyckte jag mycket om. Vårt vardagsrum när de levande ljusen brinner här och var och allt är undanplockat. Mitt sovrum där jag kan se hur björken utanför förändras med årstiden. Kontoret där alla mina böcker finns. Fönstret jag tittat ut genom så många gånger när jag suttit och skrivit. Köket, som nu mer är i tre nyanser av grått, där jag morgon efter morgon i stearinljusets sken skriver mina morgonsidor.

Men kanske bäst av allt. Och jag inser att det kanske inte hör till huset och förstås är helt beroende av årstid. Men bäst av allt är riktigt tidig sommarmorgon när huset och de andra i familjen sover. Sommardoft i näsan. Gräs som kittlar min fotsula med sin dagg. Fåglar som kvittrar. Kaffe som smakar ljuvligt. Tidning och bok vid sidan och en hel dag utan en enda grej på att-göra-listan. Den har knappt börjat. Jag sitter där. Med min kaffekopp. I en ensamhet som är vald och sällsynt. En kort stund av magi. Den magi som uppstår när allting är på plats och inget annat behövs. En stund av total och 100 % ren frid.

Den stunden, den är det bästa med vårt hus.

Read Full Post »

Regn

Den här gången skulle jag skriva om regn. När jag läste det inne hos Anguin, eller om det var här, minns jag att jag kände glädje när jag såg vad jag skulle skriva om. Trots att jag inte alla gånger gillar regn. I alla fall när det känns som att det snart ska regna in iskallt vatten ända in i själen. Regn, dag ut och dag in, grått, kallt, blåsigt. Allt blir motigt. Utan konturer. Utan färg. Som om himlen gråter alla världens tårar. Det är som att alla sorters regn tävlar om att få vara med i inlägget. Ta med mej, ta med den här sorten, skriv om den här först. Vilken sort älskar du mest? Beskriv oss, vi droppar som är av den sorten du gillar. Skriv. Skriv. Skriv om oss. Och jag ler. Känns helt befängt. Regn. Det är regn vi pratar om. Och förstås allt det som följer på regn. Regnbågar. Vattenpölar. Varma bad. Djupdyk från bryggan. Bräckta tårar.

Jag försöker bestämma mej för vilket regn jag gillar allra bäst. Kanske är det barndomens regn när vi skulle bada. Vänerns vågor som dundrade in över klipporna. Skummet fräste och morrade, hoppa i små barn, kom nu era små fegisar. Syrran och jag som hand i hand kastade oss i det svarta vattnet och glädjen över att upptäcka spöregnet när vi dök upp med våra huvuden. Det smattrade överallt. Vattnet kokade. Mer och mer som i en galen dans. Tills himlen morrade tillbaks och vi visste att snart viner den genom luften, den första blixten. Skräckblandad förtjusning. Tänk om den slår ner, tänk om den slår ner nu och likt en piska snurrar sej kring våra ben, fångar oss, bränner oss, dödar oss. Bråttom, vi måste upp. Blöta baddräkter hängs på tork, varma handdukar väntar och resten av äventyret blir framför varm brasa i tryggheten innanför fönstret.

Eller kanske är det de varma dropparna som med ett fräsande får asfalten att dofta sommar. Regnet som kommer från blå himmel. Välkommet och ofattbart på samma gång. Det regn som alla ropar jaaaa till. Regnet som inte gör ont. Regnet som inte kyler. Regnet som studsar mot min hud utan att vara varken kallt eller varmt. Regnet som får mej att fundera på om jag ska plocka in lakan på tork. Som får mej att skratta åt att det redan är alldeles försent men att det inget gör för nästa gång jag kryper ner i lakanden doftar de magisk sommar. Som droppar av kärlek. Som ingen vill lämna. Och plötsligt är det över. Som om det aldrig varit där. Regnet som får mej att både le och skratta.

Eller regnet jag behöver när jag är riktigt ledsen. Inser när jag skriver det att det var så otroligt längesedan jag behövde den sortens regn. Den sort som piskar mej. Som slår mot min hud. Tills allt det onda är borta. Allt det som värker där inne som inte kommer ut men som plötsligt lossnar när regnet kommer. När jag bara går och går. Utan mål. Utan mening. Med en ledsenhet som hotar att spränga mitt bröst. När ingenting blir som jag vill. Eller tänkt. När allt jag har är hittepå, smärtsam hittepå. Livet är en lögn och jag har plötsligt sett mitt bidrag. Hårt hårt regn som slår ut känslan ur mitt sinne. Hjälper mej att släppa ut, till och med genom porerna. Regnet som hjälper mej att öppna alla kanaler som finns. För att rensa från det som gör ont. Göra fritt för annat att komma in. Det regnet kanske jag inte älskar. Men det beror snarare på anledningen till att jag behöver regnet än regnet själv.

Read Full Post »

Jag var på något nytt häromkvällen. Kände kanske innan att jag anmält mej till lite fel grej men så tänkte jag, skit samma, gå dit, upplev och gå hem. Jag ska dessutom ha dejt med mej själv en gång i veckan där nyfikenhet och glädje är temat så det här kan bli en sån. Så jag letade mej dit. Hamnade på en mörk gata på Söder. Marschaller stod utanför och brann, annars hade jag nog missat lokalen. Det var en helt fantastisk kvinna som tillsammans med sin man hade köpt eller hyrt lokalen. De hade gått förbi den när de var ute med sin hund och förmodligen tänkt på hur den skulle kunna förverkliga deras drömmar. Och sedan, när den var var tillgänglig, då slog de till. I en del av lokalen bygger de choppers, i en annan del utövas skrattyoga och i en tredje del, den där vi samlades, ska det byggas musikcafé. Dit ska jag gå igen.

Det var spännande att se och lyssna på de som var där. Deras kamp. Deras tankar. Deras beslutsamhet. Och det var kul att prata med dem som var där. En kvinna som jag satt bredvid, minns inte hennes namn, tänker på henne som Gunvor men hon kan heta något helt annat, hon gick rakt in. En del människor gör det. Och jag ångrar att jag inte tog hennes kontaktuppgifter. Vill veta hur det går för henne och kanske bara säga att hon är bra. Hon fick adressen hit så kanske ger hon sej tillkänna. Och sen hoppas jag förstås att jag se hennes bok på Adlibris så att jag kan köpa den.

P.S Gudrun hette hon! D.S

Read Full Post »

Framför alla handlingar och tankar finns det hinder. Vissa dagar.
Inga stora.
Inga höga.
Inga vallgravar.
Bara mesiga jagvillintevaramedförjagärsurhinder.

Jag gör det jag ska, med en suck. Efter att jag gjort det jag skulle blir jag sittande tittande. Ut genom mörkret. Och djupt suckar jag. För att precis innan jag reser mej avsluta med en fet utandning. En sorglig varelse. Som verkar smita från tankar. Så fort de närmar sej vänder jag mej om. Vänder ryggen till. Känner dem slå emot. Strax under skulderbladen. Små små knuffar.
Hör oss.
Se oss.
Hallå, vi vill dej något!

Men jag går. Bara går. Men vet inte vart. För huset blir litet dagar som dessa. Håller saker i händerna. Som jag lägger ner. Vill inte. Byter. Ändrar. Gör nåt annat eller inget. Och suckar. Och suckar igen lite djupare. Och avslutar med en fet utandning.

Read Full Post »

Det var vad jag skulle skriva om, Anguins nästa skrivuppdrag till mej. Mitt mest utopiska och innerst inne mest önskade nyårslöfte, även om jag aldrig avger nyårslöften. Vilket jag inte gör. Kanske för att det i min ungdom blev lätt patetiskt. Att avge dem samtidigt som jag visste att jag aldrig skulle hålla dem. Inte bara patetiskt utan unket. Det är annorlunda nu. Och behovet av löften har uteblivit. I alla fall de som utfärdas en gång om året vid nyår. Och vad är egentligen skillnaden mellan ett utopiskt och ett patetiskt löfte? En utopi är väl värre än en vision. Det är något orealistiskt. Men likväl angenämnt att tänka på.

Så om jag nu skulle låta mej fångas av tanken. Vad skulle då löftet vara? Något alldeles perfekt. Något alldeles underbart. Något som jag önskar hett där inne. Märker att jag lätt dras åt önskan som leder till dröm. Och får inte ihop det med löfte. Jag fastnar. Kanske funderar jag på resultatet. En väckt längtan och drivkraft mot något som kanske visst kan realiseras eller en väckt sorg och saknad för något jag innerst inne önskar men aldrig kan få.

Men jag skakar lite på axlarna. Sträcker ut nacken åt båda håll. Sträcker ut armarna. Cirkulerar lite med fingrarna. Letar efter rätt låt på Spotify. Kanske får Salem sjunga Keep on walking medan jag tvivlande närmar mej uppdraget. Hittills har jag låtit orden och dess betydelse hindra mej från att ge mej hän och leta efter det jag innerst inne önskar. Så nu släpper jag att utopi inte är realistiskt. Jag låter löftet vara ett löfte här och nu som upplöses så fort jag klickar på spara. För att hålla det jag lovar är något som finns djupt rotat i mej. Löften är inget jag kastar omkring mej. löften är inget det får gå inflation i. Men håll käften nu och skriv människa. Ge dej hän. Var inte så allvarsam. Bare gör´t.

Så mitt löfte får bli att jag innan året är slut har gjort verklighet av alla mina tankar om den egna firman. Det är här jag i detalj ska berätta om affärsidén, men det går ju inte, då kan någon stjäla den medan jag letar efter mod och kontakter. Men låt mej säga som så att det kommer att vara som att gå in i en helt annan värld. De vapen du har i denna experimentverkstad är din nyfikenhet och din beslutsamhet. Och att din önskan att få reda på vad den vackra vita lilla kärna som finns allra längst in i dej är större än rädslan för allt det svarta, fula och svåra som finns mellan dej och den.

Men när du hittat den. Då behöver du inget mer. Det blir lustfullt och smärtsamt på samma gång. Men din smärta är hanterbar eftersom du vet att det inte finns något annat sätt. Inget annat alternativ. Inget annat går att välja. Så mitt i kaoset av beslut ser du ditt rätta tydligt. Det har en annan färg. En annan form. Det framträder på ett helt annat sätt. Du vet. Du kommer in genom första dörren på ett sätt och kommer ut med helt nya kunskaper på den andra sidan. Och det behöver inte vara privatpersoner. Det kan vara ansvarsfulla vd:ar som vill att vårda själen i sina företag. Eller kanske hitta den när den saknas. Och kanske kan det tyckas att det kommer att skapas egoism. Men jag är säker på att det är av den goda sorten. Den som skapar harmoni. Kraft. Den som inte rymmer avundsjuka, jämförelser eller bitterhet. Den som bara är i sin natur. Den som skapar ringar på vattnet. Den som gör skillnad. Den som prioriterar och fokuserar. Den som gör gott. Den egoismen.

Det får bli mitt utopiska innerst inne mest önskade nyårslöfte. Varken mer eller mindre.

Read Full Post »

The WordPress.com stats helper monkeys prepared a 2011 annual report for this blog.

Here’s an excerpt:

A New York City subway train holds 1,200 people. This blog was viewed about 4 500 times in 2011. If it were a NYC subway train, it would take about 4 trips to carry that many people.

Click here to see the complete report.

Read Full Post »