Framför alla handlingar och tankar finns det hinder. Vissa dagar.
Inga stora.
Inga höga.
Inga vallgravar.
Bara mesiga jagvillintevaramedförjagärsurhinder.
Jag gör det jag ska, med en suck. Efter att jag gjort det jag skulle blir jag sittande tittande. Ut genom mörkret. Och djupt suckar jag. För att precis innan jag reser mej avsluta med en fet utandning. En sorglig varelse. Som verkar smita från tankar. Så fort de närmar sej vänder jag mej om. Vänder ryggen till. Känner dem slå emot. Strax under skulderbladen. Små små knuffar.
Hör oss.
Se oss.
Hallå, vi vill dej något!
Men jag går. Bara går. Men vet inte vart. För huset blir litet dagar som dessa. Håller saker i händerna. Som jag lägger ner. Vill inte. Byter. Ändrar. Gör nåt annat eller inget. Och suckar. Och suckar igen lite djupare. Och avslutar med en fet utandning.
Under ytan 
Känner igen mig, jag också.
Skönt att inte vara ensam.
Dagar man bara får genomlida och acceptera så gott det går. Och vad det är skönt när man kan lägga dem bakom sig sedan.
Känns lite som Trollskogen här igen. Mysigt…
Jag längtade lite efter trollskogen och kände mej färdig med både jul och vemod så aborren fick stå tillbaks. De fyller säkert någon funktion, vet bara inte vilken. Men nu är den över sedan länge. Allt väl annars?
Ja, det tycker jag nog. Livet rusar väl inte framåt precis, har nog med att få vardagen att gå ihop men det går väl egentligen ingen nöd på mig.
Och hur tråkigt lät inte det nu då. Det är bra, allt är väl annars… :)
Tråkigt svar tycker jag inte att det var. Det var väl precis så det var i den sekund du skrev det. Själv hade jag förvisso slutat djupsucka men de ligger inte långt borta de där suckarna.
Såna dagar är tunga. Jag känner så väl igen dem; det är nästan omöjligt att komma ur den där känslan…
När du gjort det har du hur som helst ett nytt uppdrag. Du ska skriva om Regnet.
Den är borta. Den varar oftast bara en dag. Att skriva om regn lockade. Så många sorter. Och så användbara som metaforer.