Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 16 januari, 2012

Regn

Den här gången skulle jag skriva om regn. När jag läste det inne hos Anguin, eller om det var här, minns jag att jag kände glädje när jag såg vad jag skulle skriva om. Trots att jag inte alla gånger gillar regn. I alla fall när det känns som att det snart ska regna in iskallt vatten ända in i själen. Regn, dag ut och dag in, grått, kallt, blåsigt. Allt blir motigt. Utan konturer. Utan färg. Som om himlen gråter alla världens tårar. Det är som att alla sorters regn tävlar om att få vara med i inlägget. Ta med mej, ta med den här sorten, skriv om den här först. Vilken sort älskar du mest? Beskriv oss, vi droppar som är av den sorten du gillar. Skriv. Skriv. Skriv om oss. Och jag ler. Känns helt befängt. Regn. Det är regn vi pratar om. Och förstås allt det som följer på regn. Regnbågar. Vattenpölar. Varma bad. Djupdyk från bryggan. Bräckta tårar.

Jag försöker bestämma mej för vilket regn jag gillar allra bäst. Kanske är det barndomens regn när vi skulle bada. Vänerns vågor som dundrade in över klipporna. Skummet fräste och morrade, hoppa i små barn, kom nu era små fegisar. Syrran och jag som hand i hand kastade oss i det svarta vattnet och glädjen över att upptäcka spöregnet när vi dök upp med våra huvuden. Det smattrade överallt. Vattnet kokade. Mer och mer som i en galen dans. Tills himlen morrade tillbaks och vi visste att snart viner den genom luften, den första blixten. Skräckblandad förtjusning. Tänk om den slår ner, tänk om den slår ner nu och likt en piska snurrar sej kring våra ben, fångar oss, bränner oss, dödar oss. Bråttom, vi måste upp. Blöta baddräkter hängs på tork, varma handdukar väntar och resten av äventyret blir framför varm brasa i tryggheten innanför fönstret.

Eller kanske är det de varma dropparna som med ett fräsande får asfalten att dofta sommar. Regnet som kommer från blå himmel. Välkommet och ofattbart på samma gång. Det regn som alla ropar jaaaa till. Regnet som inte gör ont. Regnet som inte kyler. Regnet som studsar mot min hud utan att vara varken kallt eller varmt. Regnet som får mej att fundera på om jag ska plocka in lakan på tork. Som får mej att skratta åt att det redan är alldeles försent men att det inget gör för nästa gång jag kryper ner i lakanden doftar de magisk sommar. Som droppar av kärlek. Som ingen vill lämna. Och plötsligt är det över. Som om det aldrig varit där. Regnet som får mej att både le och skratta.

Eller regnet jag behöver när jag är riktigt ledsen. Inser när jag skriver det att det var så otroligt längesedan jag behövde den sortens regn. Den sort som piskar mej. Som slår mot min hud. Tills allt det onda är borta. Allt det som värker där inne som inte kommer ut men som plötsligt lossnar när regnet kommer. När jag bara går och går. Utan mål. Utan mening. Med en ledsenhet som hotar att spränga mitt bröst. När ingenting blir som jag vill. Eller tänkt. När allt jag har är hittepå, smärtsam hittepå. Livet är en lögn och jag har plötsligt sett mitt bidrag. Hårt hårt regn som slår ut känslan ur mitt sinne. Hjälper mej att släppa ut, till och med genom porerna. Regnet som hjälper mej att öppna alla kanaler som finns. För att rensa från det som gör ont. Göra fritt för annat att komma in. Det regnet kanske jag inte älskar. Men det beror snarare på anledningen till att jag behöver regnet än regnet själv.

Read Full Post »