Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 28 januari, 2012

Det var vad Anguin tyckte att jag skulle skriva om nästa gång. Egentligen tur att han började med denna typ av tvångsskrivande för annars hade jag förmodligen inte skrivit alls och jag behöver skriva. Jag tycker om när fingrarna rör sej över tangentbordet och jag blir uppslukad av bokstäver. Det spelar egentligen inte så stor roll vad det blir, det handlar mer om känslor. Struktur. Att tömma. Frigöra. Att bara vara. Galenhet. Inuti något större utan att känna mej fängslad. Underordnad på ett icke frihetsberövande sätt. Men jag skulle skriva om mitt hus, inte om skrivandet i sej.

Det var ett bra tag sedan jag fick mitt sista uppdrag. Och även om jag inte skrivit har jag tänkt. Bland en massa andra sysslor, jobb, matlagning, hänga tvätt, oroa mej för barn, operationer och annat har jag tänkt och tänkt. Vad är bäst med vårt hus? Jag har tidigare betraktat det som en ok skolåda i en ok trädgård. Allting finns men inget är märkvärdigt. Alla har varsitt rum. Det är funktionellt. Lättstädat. Inte speciellt vackert och inte ett dugg stylat. Men det duger och det duger gott. Jag trivs och det har jag gjort från allra första början. Minns när jag steg in första gången. Jag satt i, bland det absolut fulaste kök jag någonsin sett. Såg ut som en uppiffad husvagn från 80-talet med träpanelen på väggarna. Men jag minns att jag kollade ut genom de båda fönstren och tänkte, här kan jag trivas, här kan jag ha mitt hem. Och kanske har jag tagit det för givet. Det bara är i all sin anspråkslöshet och det löser mina vardagliga taköverhuvudetproblem.

Men när jag ska rabbla upp saker som är bra för att sedan välja ut det bästa inser jag att det egentligen inte handlar om huset. För jag tror inte att det är huset som är grejen. Jag tror inte att det är huset som skapar känslan i mej. Jag tror att mitt hem är i mej, oberoende av hus. Och det kan ju verka pretto och ogenomtänkt inser jag. Det är klart att jag vill ha ett hem att bo i. Och det är klart att jag kan säga att jag hellre vill ha det eller det boendet. Och det finns många hus jag skulle må bra att bo i men inte ha råd att köpa. Och det finns många hus som är hur vackra som helst men som inte lockar mej. Och vårt hus får en genomsnittstrea på listan och på skalan står det DUGER eller FUNKAR. Och faktiskt står det alldeles lagom efter.

För vårt hus är ett ställe där jag i lugn och ro får vara. Där jag känner mej trygg. Där jag får tänka. Och bara vara. Och det finns tillfällen när jag tycker att det är riktigt fint. Vårt köksfönster i julas tyckte jag mycket om. Vårt vardagsrum när de levande ljusen brinner här och var och allt är undanplockat. Mitt sovrum där jag kan se hur björken utanför förändras med årstiden. Kontoret där alla mina böcker finns. Fönstret jag tittat ut genom så många gånger när jag suttit och skrivit. Köket, som nu mer är i tre nyanser av grått, där jag morgon efter morgon i stearinljusets sken skriver mina morgonsidor.

Men kanske bäst av allt. Och jag inser att det kanske inte hör till huset och förstås är helt beroende av årstid. Men bäst av allt är riktigt tidig sommarmorgon när huset och de andra i familjen sover. Sommardoft i näsan. Gräs som kittlar min fotsula med sin dagg. Fåglar som kvittrar. Kaffe som smakar ljuvligt. Tidning och bok vid sidan och en hel dag utan en enda grej på att-göra-listan. Den har knappt börjat. Jag sitter där. Med min kaffekopp. I en ensamhet som är vald och sällsynt. En kort stund av magi. Den magi som uppstår när allting är på plats och inget annat behövs. En stund av total och 100 % ren frid.

Den stunden, den är det bästa med vårt hus.

Read Full Post »