Det var vad Anguin tyckte att jag skulle skriva om nästa gång. Egentligen tur att han började med denna typ av tvångsskrivande för annars hade jag förmodligen inte skrivit alls och jag behöver skriva. Jag tycker om när fingrarna rör sej över tangentbordet och jag blir uppslukad av bokstäver. Det spelar egentligen inte så stor roll vad det blir, det handlar mer om känslor. Struktur. Att tömma. Frigöra. Att bara vara. Galenhet. Inuti något större utan att känna mej fängslad. Underordnad på ett icke frihetsberövande sätt. Men jag skulle skriva om mitt hus, inte om skrivandet i sej.
Det var ett bra tag sedan jag fick mitt sista uppdrag. Och även om jag inte skrivit har jag tänkt. Bland en massa andra sysslor, jobb, matlagning, hänga tvätt, oroa mej för barn, operationer och annat har jag tänkt och tänkt. Vad är bäst med vårt hus? Jag har tidigare betraktat det som en ok skolåda i en ok trädgård. Allting finns men inget är märkvärdigt. Alla har varsitt rum. Det är funktionellt. Lättstädat. Inte speciellt vackert och inte ett dugg stylat. Men det duger och det duger gott. Jag trivs och det har jag gjort från allra första början. Minns när jag steg in första gången. Jag satt i, bland det absolut fulaste kök jag någonsin sett. Såg ut som en uppiffad husvagn från 80-talet med träpanelen på väggarna. Men jag minns att jag kollade ut genom de båda fönstren och tänkte, här kan jag trivas, här kan jag ha mitt hem. Och kanske har jag tagit det för givet. Det bara är i all sin anspråkslöshet och det löser mina vardagliga taköverhuvudetproblem.
Men när jag ska rabbla upp saker som är bra för att sedan välja ut det bästa inser jag att det egentligen inte handlar om huset. För jag tror inte att det är huset som är grejen. Jag tror inte att det är huset som skapar känslan i mej. Jag tror att mitt hem är i mej, oberoende av hus. Och det kan ju verka pretto och ogenomtänkt inser jag. Det är klart att jag vill ha ett hem att bo i. Och det är klart att jag kan säga att jag hellre vill ha det eller det boendet. Och det finns många hus jag skulle må bra att bo i men inte ha råd att köpa. Och det finns många hus som är hur vackra som helst men som inte lockar mej. Och vårt hus får en genomsnittstrea på listan och på skalan står det DUGER eller FUNKAR. Och faktiskt står det alldeles lagom efter.
För vårt hus är ett ställe där jag i lugn och ro får vara. Där jag känner mej trygg. Där jag får tänka. Och bara vara. Och det finns tillfällen när jag tycker att det är riktigt fint. Vårt köksfönster i julas tyckte jag mycket om. Vårt vardagsrum när de levande ljusen brinner här och var och allt är undanplockat. Mitt sovrum där jag kan se hur björken utanför förändras med årstiden. Kontoret där alla mina böcker finns. Fönstret jag tittat ut genom så många gånger när jag suttit och skrivit. Köket, som nu mer är i tre nyanser av grått, där jag morgon efter morgon i stearinljusets sken skriver mina morgonsidor.
Men kanske bäst av allt. Och jag inser att det kanske inte hör till huset och förstås är helt beroende av årstid. Men bäst av allt är riktigt tidig sommarmorgon när huset och de andra i familjen sover. Sommardoft i näsan. Gräs som kittlar min fotsula med sin dagg. Fåglar som kvittrar. Kaffe som smakar ljuvligt. Tidning och bok vid sidan och en hel dag utan en enda grej på att-göra-listan. Den har knappt börjat. Jag sitter där. Med min kaffekopp. I en ensamhet som är vald och sällsynt. En kort stund av magi. Den magi som uppstår när allting är på plats och inget annat behövs. En stund av total och 100 % ren frid.
Den stunden, den är det bästa med vårt hus.
Nu är det dags för nästa grej. Vilket är ditt favoritdjur? Varför? Och vilket djur tycker du minst om?
Favoritdjur och hatdjur, det får jag fundera ett varv eller två på, hmm.
Ditt hus låter alldeles fantastiskt.
Det är ett bra hus. Ett alldeles lagom hus.
Det är spännande med bloggvärlden, med alla vars liv man får en inblick i och jag blir nyfiken på dina och Anguins utmaningar, varför ni började, om ni kände varandra tidigare eller träffades i cyber? Antagligen har jag missat dessa inlägg men det är ju som vi sa, tiden räcker inte! Vägarna till orden är många, fortfarande fnissar jag ju åt hur du en gång fick mig att hitta skrivpuff ;)
Läste ditt regninlägg och log (kanske mest åt mig själv) alla dessa bräckta tårar från himlen, doften av stekhet trottoar. I ditt hus tror jag kaffekoppen sa mycket. Wherever I lay my hat… där kan det dofta hemma :)
Hmm, nu minns jag inte, du får hjälpa mej Anguin om du ser det här och inte håller med. Jag tror att det var så att jag inte visste vad jag skulle skriva om. Att jag tycker om att skriva men inte hade något och att Anguin då tyckte att det var bra att vi höll igång vårt skrivande så han sa till mej att skriva om ett ämne och när jag hade gjort det fick han ett av mej. Och så har vi gjort ett par omgångar nu, riktigt kul faktiskt. Både att få skriva men också att få läsa när Anguin skrivit om det som varit hans uppdrag. Vi känner varandra genom våra bloggar. Jag hittade honom genom en annan bloggare som jag följt ganska länge. Men vi har aldrig setts på riktigt i livet där ute.
Hahaha, ja skrivpuff ja, vilken underlig grej, var på mingel häromdagen hos Ann Ljungberg som ligger bakom skrivpuff. Jag är glad att jag lärde känna dej, din blogg brukar jag fastna i när jag läser, tycker om ditt språk. Vackert vemodigt. Och kanske är det så, mitt hem kan vara precis var som helst egentligen. Det känns faktiskt rätt bra.
Vet du? Det är sällan platser har så stor betydelse. Utan människorna och de minnen man har av dem, hade platserna stått sig slätt. Så – du får godkänt :)
Härligt!
Tycker det låter som ett hus och hem att trivas gott i…
Det är det. Kram på dej!