Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2012

Minns klassrummet i den lilla skolan. Hur jag försökte titta ut genom de stora fönstren men bara kunde se himlen. Inte det som var. Inte alla de verkliga detaljer nere på jorden utan himlen, molnen och allt som fanns där uppe. Vi skulle skriva en uppsats. Det var vad hon sa, krokodiltanten vid katedern. Hon log sitt sneda leende som fick henne att mer än någonsin likna en katt. De gula tänderna grinade illa och mjällen ramlade. Hennes ögon som kunde borra sej fast i dej, trots att de egentligen inte alls var skarpa utan badade i grumlig vätska. Ni ska skriva om era hem. Ni ska beskriva hur det ser ut hemma hos er.

Och nu, där jag sitter, i det som är mitt hem nu så tänker jag, vilken utlämnande uppgift. Hur många har hon tvingat ljuga genom åren? Vad var syftet? Hitta de som inte dög viskar en tunn liten röst och minns hur hon faktiskt tvingade en elev att sluta. För att han inte dög. Då visste jag inte det. Det var först när jag träffade honom 25 år senare som jag fick veta varför han försvann från vår klass. Varför skulle vi beskriva våra hem? Varför kunde vi inte få välja vad det var vi ingående i detalj skulle beskriva? Vi bodde i ett gammalt hus byggt i början på förra sekelskiftet. På en lugn vacker gata. En av fem villagator. Mitt rum hade brun vävtapet och heltäckningsmattan hade samma färger men helt andra mönster. Jag hade ett skrivbord som vette ut mot trädgården på baksidan. Jag kunde se motorvägen därifrån. Den väg som ledde mot äventyr bortanför den lilla staden. Det var inget fel på mitt rum, på mitt hem, på vårt hus. Men jag kanske ville tänka större. Kanske ville jag drömma bort för en stund. Fantisera om andra hem. Jag vet inte. Men jag vet att tid och rum försvann. Kanske var det himlen utanför fönstren som lockade mej. Att jag glömde bort det verkliga för en stund. Det jag vet är att jag inte där och då tänkte att jag ljuger. Eller att jag inte visste vad som var mitt hem.

Allt jag gjorde var att skriva. Min gula blyertspenna glödde. Jag skrev. Sida upp och sida ned. Jag beskrev i detalj det jag såg. Jag vandrade runt i mitt slott med sju badrum, det ena vackrare än det andra, badkar stora som swimmingpoolar. Sovrum med gigantiska sängar att hoppa i. Tapeter i guld. Salar som gjorda för att dansa så kjolen förvandlades till magisk kjol. Kök med bänkar överallt. Bänkar där du kunde dingla med benen samtidigt som du åt himmelsk kaka. Ett hem som gjort för kurragömma. Hemliga gångar och skrymslen överallt. Och kuddar att kasta dej handlöst baklänges i där du sen kan plocka upp boken för dagen och försvinna dej rakt in i nästa äventyr.

När jag sedan lämnade över mina sidor tänkte jag inte på att jag gjort något fel. Jag tog bara med mej min skolväska och lämnade klassrummet. Utanför klassrummet hängde våra ytterkläder. På med dem och ut i livet. Jag gick genom parken som hade alla Sveriges träd planterade i sej. Nej, ryktet sa att åskan tagit någon sort. Där fanns också huset med den mystiske trädgårdsmästaren jag aldrig sett. Ut genom den lilla grinden och över stora gatan. Sen var det en liten slingrig cykelväg förbi fotbollsplanen innan jag bakom radhuslängan träffade på den första villagatan. Sedan en tur på tvärgatan som förband min villagata med den första. Som egentligen var den sista eftersom området byggdes från andra hållet. Uppför yttertrappan, in genom ytterdörren, uppför andra innertrappan och in i mitt hem. Som förstås inte alls var något slott med sju badrum. Men ett bra hem. Ett bra rum. Där havet av kuddar egentligen bestod av en furusäng. Men där kunde jag ligga i timmar och fantisera eller läsa. Mitt hem fungerade alldeles utmärkt som hem.

Sen kom det. Samtalet från fröken. Minns inte hur många dagar efter. Jag hörde min mammas röst förändras. Från glad till avvaktande till bestämd. När hon lagt på ropade hon. Bad mej komma ut till köket. Satte mej ner vid det runda vita köksbordet på stolar med rottingsits och metallben. Visst fanns det bänkar men inga jag direkt kunde sitta och dingla med benen på och någon himmelsk kaka fanns inte i närheten.

– Det var fröken som ringde. Hon funderade på om du mådde bra. Hon tyckte inte om att du ljög.
– Men jag har inte ljugit. Jag lovar mamma.
Tankarna letade efter lögner, kunde det vara så, hade jag ljugit men glömt bort det?
– Ni skulle skriva en uppsats. Om era hem. Du skrev att du bodde i ett slott och det såg visst inte riktigt ut som det gör här.
Jag hängde med mitt huvud. Min mamma tog mjukt tag i min haka och lyfte mitt huvud så att våra ögon möttes.
– Men det vet ju du, eller hur?
– Ja, jag vet inte varför jag skrev om slott, det bara kom.
– Det är bra med fantasi, låt det som kommer komma, men kanske kan du göra både och? Kanske kan du skriva det som fröken vill att du ska skriva och sen skriva det andra?
Jag nickade utan att egentligen förstå. Jo jag förstod vad mamma sa och jag gjorde som hon sa men jag förstod nog inte riktigt vad jag hade gjort för fel.

Nu när jag sitter här vid mitt röda skrivbord och tittar ut över vinterklädd trädgård inser jag att jag fortfarande inte förstår. Varför ringde hon? Var hon orolig för min psykiska hälsa? Att jag inte kunde skilja mellan dröm och verklighet. Vad ville hon med samtalet? Döda min fantasi? Jag är glad att hon inte lyckades. Jag har skrivit om henne tidigare. Precis när jag var klar som volontär Berättarministeriet. Jag hade älskat ett sånt ställe när jag var liten. Att få kliva in i en stormarknad för utomjordingar, hitta rätt lösenord och sedan få försvinna in i en skrivarverkstad. Med bokhyllor. Papper. Pennor. Där min röst blir hörd. Lyssnad på. Det kan göra hela skillnaden. Men nu gick det bra ändå för denna lilla flicka, även om hon mellan varven kan längta efter sin stora fantasiförmåga.

Read Full Post »

Känns både svårt och avlägset att tänka mej in i vad jag skulle göra om det blev krig i Sverige. Så bortskämd är jag. Eller förskonad. Känns nästintill omöjligt. Har tänkt på inlägget i flera dagar. Upplägg, vinkel, känsla. Hur kan jag fånga känslan? Och vilket krig pratar jag om? Krig som uppstått för att människor med den makten retat upp någon annan med samma makt? Krig som i pansarvagnar och soldater vandrande på gatorna. Inser ganska snabbt att jag inte ens har orden som krävs. Bomber och granater låter som något taget ur Pippi Långstrump. Rebeller som skändar istället för att göra bättre. Där drivkraften snarare är att förskjuta makten någon annanstans, inte att späda ut den och göra den mindre beroende av en enskild hjärnas hormonella tillstånd och därmed mindre farlig.

Sen kommer tankarna, vem tror du att du är, vad ger dej rätten att i ett inlägg sitta här och skriva som om du visste, som om du upplevt? Och bilderna från den unga kvinnas dokumentär om Afghanistan dyker upp. Bilderna av människor som släpas ut på en fotbollsplan. Människor som tvingas ner på knä. Med vapnet någon centimeter från tinningen. Med sekunder kvar att leva. Hur känns det att sitta där och veta att jag ska dö men inte förstå varför? Och vad gör det med människor i händelsens närhet? Och vad skapar människan som kan hålla i vapnet. Hur har övertygelsen kunnat planteras där den sitter? Vad har skapat situationen? Och vad krävs för att få det att upphöra?

Vad krävs för att kvinnor och barn ska känna sej trygga i Afrika? Män också för den delen. Än en gång känner jag mej naiv. Jag vill ropa öppenhet. Medmänsklighet. Vackra ord helt utan innehåll för de som är på fel sida om den. Och jag känner tårarna rinna inåt. Skapa en pöl av smärta i min mage. Tänker på filmen jag såg igår, Svinalängorna. De krig som många barn deltar i varenda dag. En annan sorts krig. Där deras egen trygghet plötsligt är det som hotar dem. Föräldrar som blir till monster. Barn som ensamma står med telefon i hand. 112, ni måste komma, hjälp mej. Och alla de soldater som inget ser. Vuxna runtomkring. Grannar, lärare, socialsekreterare. Soldater vars vapen är att blunda. Och jag minns mannen som fick de lösa slantar jag hade i fickan. Vilket krig finns han i? Hans ögon när jag lät bli att slänga slantarna i hans mössa och istället la dem i hans hand. När jag för en kort sekund tryckte hans hand. Så vilket krig pratar jag om egentligen? Vilken kamp handlar det om? Hur ser hotet ut? Och vad är det som hotas?

Min frihet? Mitt liv? Mina barns överlevnad? Min rätt att få tycka och tänka vad jag vill? Mat för dagen? Tak över huvudet? Eller att låta bli kakan till kaffet? Allting är relativt. Det finns alltid någon som har det värre. Det händer inte mej. De är inte människor, de är djur. De får skylla sej själva.  Sorg är inte jämförbar.  Lev i nuet. Många är uttrycken. Men vad betyder de? För mej? För jag vet inte vad jag skulle göra om det blev krig i Sverige. Jag har inte en aning om hur jag skulle reagera. Jag vet inte vilken människa jag skulle tvingas möta i spegeln. Vad jag kommer att tycka om den jag ser. Men jag kan fundera på vad det är jag ser just nu. Och vad jag tycker om det.

Read Full Post »

Herregud

Jag ville bara säga det. Herregud. Med eftertryck. Det känns bra att säga. Testar det i en mängd olika tonfall. De flesta lika bra, någon enstaka mer mäktig än andra och några på gränsen till tråkiga. Men r:en är underbara.

HERRRRRRREGUD!

Read Full Post »

Myller

Älskar att bara sitta och glo på folk. Nu för tiden blir jag lätt distraherad av min mobil. Ett djävulens redskap.

Read Full Post »

För några dagar sedan berättade en arbetskamrat till mej om några tjejer som var på besök för att delta i Nordic BJJ Open. De hade flera mästerskapstitlar att stoltsera med. Vårt samtal påminde mej om när jag första gången träffade en svensk munk, faktiskt enda gången också om det inte finns gott om smygmunkar. Jag började tänka på flow. Inser att jag inte orkar förmå mej att hålla mej till någon struktur. Jag släpper helt enkelt fram flödet, låter bokstäverna komma som de vill och kanske, vem vet, kanske så får min hy en annan glöd när jag är klar. I så fall håller min teori.

Det första som slog mej när jag träffade munken var att han inte utstrålade speciellt mycket energi. Jag skulle vilja påstå att det var heldött. Han avvek rent visuellt med sina kläder och sin tofs. Han väckte uppmärksamhet. Men han utstrålade verkligen inga energier. Det var stängt. Inte på något otrevligt sätt. Bara spårlöst. Det fanns inget runt honom. Inget spill, varken positivt eller negativt. Sen kom vi in i ett mötesrum där han verkligen blev ett udda element. Men lika mycket som han inte passade in passade han in. Han var där för att vi eventuellt skulle hyra in honom på ett jobb. Vi ställde frågor. Han svarade artigt och tillmötesgående. Sedan kom en öppnare fråga. En som fick honom att leta efter svar lite längre in. Och plötsligt hände något. Han skulle berätta hur han använde sitt svärd för att väcka känslor och rummet bokstavligen flödade över av energi. Jag vet inte vad jag ska likna det med. Han förvandlades framför mina ögon och blev till ett enda kraftpaket. Allting glittrade.

Jag satt som förstenad och jag tror att jag där och då förstod vilken kraftkälla vi alla besitter. Och för första gången kunde jag förstå rädslan som finns. Trots att den finns i oss själva. Och jag kan förstå att vi ägnar kraft åt att stänga den inne. Det är ju som att plötsligt inse att det finns en fet rymdraket inuti som snart skjuter sej ur kroppen och försvinner gud vet vart. Samtidigt som jag insåg att jag inte alls stänger in den utan släpper ut den om och om igen åt alla håll och kanter. Kontroll, kanalisering, fokus, jo tjena.

När jag sedan fick höra om tjejerna som pysslade med kampsport blev jag påmind om kraften. Eller rättare sagt att ha koll på den. Jag imponeras av självbehärskningen. Att vara kung över sin egen av- och påknapp. Och hur hänger nu det här ihop med flow. Och att vara vacker eller ful. Knappt så jag kommer ihåg själv hur min tanke gick. Det är energierna. Jag tror att de flödar som bäst när vi är i vårt rätta element. När utmaningen är den rätta. Vår livscocktail har fått exakt rätt ingredienser. Inte för svårt. Inte för lätt. Inte fel. Utan rätt. Vi gör något som fångar oss. Vi låter kroppen vara fri. Vi använder oss av våra förmågor på rätt sätt. Tillåter oss att vara starka. Vi anstränger oss inte för att lyssna efter den inre rösten, vi släpper ut den och låter den sjunga.

Och när själen får sjunga inuti oss, av glädje, då blir vi vackra. Det är vad jag tror i alla fall. På samma sätt som jag tror att vi blir fula av att göra fel saker. Bitterhet är väldigt sällan klädsamt. Och kanske är det lättare att låta bitterheten gro på de båda sidorna om den glittrande linjen. Linjen som står för flow. Fokus. Tidlöshet. Energi. Och glöd.

Read Full Post »

Jag ska påminna mej själv om att jag ska skriva om det vi pratade om idag, vackert kontra fult i samband med flow.

Nu sova!

Read Full Post »

Först en stund ensam med mina morgonsidor
Sen ett blogginlägg som får bli det som kommer ur mej
Sen läsa alla de bloggar jag vill följa parallellt med att prata med Leila
Sedan en stund med twitter
Och en kortis på facebook
Nu frukost

Read Full Post »

Läste i Friskis & Svettis medlemstidning, ja jag tror att det var en sådan. Det var några som reagerat på en artikel i tidigare nummer, har inte läst den men skulle tro att den ställde frågan om inte yoga var lite antikrist. Och jag glömde till och med bort matlådan framför mej för jag blev alldeles fascinerad. Har inte tänkt på det på det sättet. Nu är jag förvisso inte med i Svenska kyrkan men jag har aldrig tänkt att jag utövar en religion när jag yogar. Jag har aldrig tänkt att det är det som händer när friden kommer, att jag blir ett med Brahman. Inte heller har jag tänkt att jag gör något som kan vara farligt eller skadligt. En av insändarna tyckte att visst, det fanns vetenskapliga bevis för yogans läkande effekter men. Och här var det ett stort MEN. Det är trots allt farligt att leka med tro som vi inte känner till så mycket om, så nej, det passet hoppade den personen över. Sen kom nästa insändare som fick mej att sätta mina egna översittartankar i halsen. Lika svårt som vi har att förstå er, har ni att förstå oss. Men ni behöver inte förstå vår trosuppfattning eller våra dogmer. Ni behöver bara förstå att de finns. Och respektera oss för att vi tror på dem. Så ska vi göra detsamma. Även om vi väljer andra pass.

Och där någonstans går min hjärna i spinn. Hur mycket ska vi hålla fast vid det vi tror på? Vad är bra och vad är dåligt? Och gud förbjude, ja jag ropar på gud ibland, vad är rätt och vad är fel? Och jag lägger så snabbt jag bara kan till ett par ord till i meningen. Vad är rätt och vad är fel FÖR MEJ? Så långt har jag kommit på den värderingsfria vägen. Men det är ett inlägg i sej. Jag ska inte in på det spåret nu. Åter till tron. Fick sällskap i matsalen och vi började prata om tro. Några var fortfarande med i Svenska kyrkan medan de flesta av oss hade valt att gå ur. Vi pratade om allt från kyrkobyggnader, begravningar till att Livsmedelsverket är vårt svar på Koranen. Vad religion gjort för goda saker och vad den ställt till med. Och jag berättade att jag de flesta dagar inte tänker på gud alls. Mitt liv levs. Dagar går. Blir till år. Och gud finns inte. Det finns människor omkring mej som jag tror på. Jag försöker tro på mej själv. På min förmåga. Jag ser mej själv som ytterst ansvarig. Jag är den som väljer. När det verkligen gäller så kan jag inte förlita mej på någon annan än mej själv. Men dit kommer jag aldrig. För överallt omkring finns underbara människor. Människor som jag älskar. Känner tillit till. Som finns där. Som lyssnar. Som stöttar. Som älskar. Och jag tänker, varför är jag så lyckligt lottad? Och det blir en blandning av att vara bortskämd, haft tur men faktiskt också att jag släppt in på vägen. Jag har faktiskt tagit hand om mina relationer. För jag tror på dem. Jag tror på öppenhet. Jag tror på omtanke. Jag tror på människor. Visst, det finns undantag, men i de allra flesta fall finns det istället mirakel. Om jag bara vågar släppa in. Om jag bara vågar berätta. Om jag bara delar med mej. Och den tron håller. De allra flesta dagar. Men det finns andra. Kanske inte dagar men timmar och sekunder.

Timmar och sekunder. Ibland hundradels sekunder. När det inte räcker. Tillfällen när jag så snabbt och enkelt knäpper mina händer. När jag märker att min blick först går uppåt och sedan inåt. Mot mina händer. Och bönen finns så nära. Till en början ganska inriktad mot handling. Gode gud, gör så att hon eller han inte dör. Gör så att jag inte dör. Rädda mej. Gör om. Gör gott. Jag lovar att ändra mej. Jag gör allt du vill, bara du hjälper mej. Och jag släpper, för en stund, allting i händerna på någon annan. Och orden kommer så lätt att det skrämmer mej. Men det är en bön som ändrar karaktär och ganska övergående går över till en bön om acceptans. Hjälp mej förstå. Gode gud, ge mej kraft. Och det är väl ungefär här som jag börjar känna igen att kraften finns i mej. Och att de som finns runt mej hjälper mej hitta den. Och ibland, när jag får leta länge, då har de den åt mej. Och jag fylls av den där tilliten. Vi klarar det vi måste klara. Det som kommer till oss klarar vi. Tilliten som ger kraft.

Och strax därpå fylls jag av så mycket tacksamhet att jag nästan sprängs. Jag fylls med tårar. Kärlek. Glädje. Sorg. Skratt. Hopp. Förtröstan. Och jag ser allt det stora. I det lilla. De små miraklen. Som händer hela tiden om jag bara är uppmärksam. Jag tänker på min man, mina barn, min familj, mina vänner, mina arbetskamrater och människor jag träffat på bara ett par gånger men som ändå finns i mitt hjärta. Ett djupt andetag blir till ett leende och livet blir till ett äventyr. Och kanske tror jag på livet. På energier. Goda sådana. Jag tror på att vi kan förändras. Jag tror att saker är möjliga. Jag tror inte att de är enkla. Men jag tror att det går. Och i de fall det inte går att göra annorlunda så tror jag att det går att tänka annorlunda om det. Och när det går att tänka annorlunda så vet jag att jag så småningom kommer att känna annorlunda. Så jag tror på dej. Jag tror på mej. Jag tror på kärlek. Jag tror på omtanke. Jag tror på öppenhet. Jag tror på att dela med oss. Jag tror på att fronta sina rädslor. Jag tror på generositet. Jag tror på mirakel. Jag tror och det kanske är det det viktigaste, att jag tror.

Read Full Post »

Jag tror

Skriv om tro skrev han, Anguin, och jag vet inte om jag älskar eller hatar honom. Det är så stort. Det är så mycket. Det finns så många vinklar. Och jag är både ringrostig, kass och fantasilös. Och det är då jag inser hur mycket jag saknar stunderna när fingrarna levde sitt eget liv. När jag på något sätt kopplade bort allt, sket fullständigt i resultatet och bara skrev. Jag vill inte att det ska bli som tusen gånger förut, att jag ägnar tid åt att leta rätt på musiken som ska förlösa mej. Den som leder bort alla mina tankar och släpper fram det andra. Det som egentligen vill bli sagt. Men jag blandar ihop det. Jag glömmer mellan varven bort mitt syfte med att skriva, mitt skrivande, det som är jag med skrivandet som andra har som levebröd, som kall eller där det på annat sätt är ett resultat inblandat. Och jag ser honom framför mej, Mr Kummin. Hur han står där med sin kärlek och sin prinsessa bredvid. Ler. Spänner ögonen i mej. Och säger: Släpp prestationen. Släpp resultatet. Bara skriv människa!

Så det gör jag. I ett annat inlägg.

Read Full Post »