Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 3 mars, 2012

Först en stund ensam med mina morgonsidor
Sen ett blogginlägg som får bli det som kommer ur mej
Sen läsa alla de bloggar jag vill följa parallellt med att prata med Leila
Sedan en stund med twitter
Och en kortis på facebook
Nu frukost

Read Full Post »

Läste i Friskis & Svettis medlemstidning, ja jag tror att det var en sådan. Det var några som reagerat på en artikel i tidigare nummer, har inte läst den men skulle tro att den ställde frågan om inte yoga var lite antikrist. Och jag glömde till och med bort matlådan framför mej för jag blev alldeles fascinerad. Har inte tänkt på det på det sättet. Nu är jag förvisso inte med i Svenska kyrkan men jag har aldrig tänkt att jag utövar en religion när jag yogar. Jag har aldrig tänkt att det är det som händer när friden kommer, att jag blir ett med Brahman. Inte heller har jag tänkt att jag gör något som kan vara farligt eller skadligt. En av insändarna tyckte att visst, det fanns vetenskapliga bevis för yogans läkande effekter men. Och här var det ett stort MEN. Det är trots allt farligt att leka med tro som vi inte känner till så mycket om, så nej, det passet hoppade den personen över. Sen kom nästa insändare som fick mej att sätta mina egna översittartankar i halsen. Lika svårt som vi har att förstå er, har ni att förstå oss. Men ni behöver inte förstå vår trosuppfattning eller våra dogmer. Ni behöver bara förstå att de finns. Och respektera oss för att vi tror på dem. Så ska vi göra detsamma. Även om vi väljer andra pass.

Och där någonstans går min hjärna i spinn. Hur mycket ska vi hålla fast vid det vi tror på? Vad är bra och vad är dåligt? Och gud förbjude, ja jag ropar på gud ibland, vad är rätt och vad är fel? Och jag lägger så snabbt jag bara kan till ett par ord till i meningen. Vad är rätt och vad är fel FÖR MEJ? Så långt har jag kommit på den värderingsfria vägen. Men det är ett inlägg i sej. Jag ska inte in på det spåret nu. Åter till tron. Fick sällskap i matsalen och vi började prata om tro. Några var fortfarande med i Svenska kyrkan medan de flesta av oss hade valt att gå ur. Vi pratade om allt från kyrkobyggnader, begravningar till att Livsmedelsverket är vårt svar på Koranen. Vad religion gjort för goda saker och vad den ställt till med. Och jag berättade att jag de flesta dagar inte tänker på gud alls. Mitt liv levs. Dagar går. Blir till år. Och gud finns inte. Det finns människor omkring mej som jag tror på. Jag försöker tro på mej själv. På min förmåga. Jag ser mej själv som ytterst ansvarig. Jag är den som väljer. När det verkligen gäller så kan jag inte förlita mej på någon annan än mej själv. Men dit kommer jag aldrig. För överallt omkring finns underbara människor. Människor som jag älskar. Känner tillit till. Som finns där. Som lyssnar. Som stöttar. Som älskar. Och jag tänker, varför är jag så lyckligt lottad? Och det blir en blandning av att vara bortskämd, haft tur men faktiskt också att jag släppt in på vägen. Jag har faktiskt tagit hand om mina relationer. För jag tror på dem. Jag tror på öppenhet. Jag tror på omtanke. Jag tror på människor. Visst, det finns undantag, men i de allra flesta fall finns det istället mirakel. Om jag bara vågar släppa in. Om jag bara vågar berätta. Om jag bara delar med mej. Och den tron håller. De allra flesta dagar. Men det finns andra. Kanske inte dagar men timmar och sekunder.

Timmar och sekunder. Ibland hundradels sekunder. När det inte räcker. Tillfällen när jag så snabbt och enkelt knäpper mina händer. När jag märker att min blick först går uppåt och sedan inåt. Mot mina händer. Och bönen finns så nära. Till en början ganska inriktad mot handling. Gode gud, gör så att hon eller han inte dör. Gör så att jag inte dör. Rädda mej. Gör om. Gör gott. Jag lovar att ändra mej. Jag gör allt du vill, bara du hjälper mej. Och jag släpper, för en stund, allting i händerna på någon annan. Och orden kommer så lätt att det skrämmer mej. Men det är en bön som ändrar karaktär och ganska övergående går över till en bön om acceptans. Hjälp mej förstå. Gode gud, ge mej kraft. Och det är väl ungefär här som jag börjar känna igen att kraften finns i mej. Och att de som finns runt mej hjälper mej hitta den. Och ibland, när jag får leta länge, då har de den åt mej. Och jag fylls av den där tilliten. Vi klarar det vi måste klara. Det som kommer till oss klarar vi. Tilliten som ger kraft.

Och strax därpå fylls jag av så mycket tacksamhet att jag nästan sprängs. Jag fylls med tårar. Kärlek. Glädje. Sorg. Skratt. Hopp. Förtröstan. Och jag ser allt det stora. I det lilla. De små miraklen. Som händer hela tiden om jag bara är uppmärksam. Jag tänker på min man, mina barn, min familj, mina vänner, mina arbetskamrater och människor jag träffat på bara ett par gånger men som ändå finns i mitt hjärta. Ett djupt andetag blir till ett leende och livet blir till ett äventyr. Och kanske tror jag på livet. På energier. Goda sådana. Jag tror på att vi kan förändras. Jag tror att saker är möjliga. Jag tror inte att de är enkla. Men jag tror att det går. Och i de fall det inte går att göra annorlunda så tror jag att det går att tänka annorlunda om det. Och när det går att tänka annorlunda så vet jag att jag så småningom kommer att känna annorlunda. Så jag tror på dej. Jag tror på mej. Jag tror på kärlek. Jag tror på omtanke. Jag tror på öppenhet. Jag tror på att dela med oss. Jag tror på att fronta sina rädslor. Jag tror på generositet. Jag tror på mirakel. Jag tror och det kanske är det det viktigaste, att jag tror.

Read Full Post »

Jag tror

Skriv om tro skrev han, Anguin, och jag vet inte om jag älskar eller hatar honom. Det är så stort. Det är så mycket. Det finns så många vinklar. Och jag är både ringrostig, kass och fantasilös. Och det är då jag inser hur mycket jag saknar stunderna när fingrarna levde sitt eget liv. När jag på något sätt kopplade bort allt, sket fullständigt i resultatet och bara skrev. Jag vill inte att det ska bli som tusen gånger förut, att jag ägnar tid åt att leta rätt på musiken som ska förlösa mej. Den som leder bort alla mina tankar och släpper fram det andra. Det som egentligen vill bli sagt. Men jag blandar ihop det. Jag glömmer mellan varven bort mitt syfte med att skriva, mitt skrivande, det som är jag med skrivandet som andra har som levebröd, som kall eller där det på annat sätt är ett resultat inblandat. Och jag ser honom framför mej, Mr Kummin. Hur han står där med sin kärlek och sin prinsessa bredvid. Ler. Spänner ögonen i mej. Och säger: Släpp prestationen. Släpp resultatet. Bara skriv människa!

Så det gör jag. I ett annat inlägg.

Read Full Post »