Läste i Friskis & Svettis medlemstidning, ja jag tror att det var en sådan. Det var några som reagerat på en artikel i tidigare nummer, har inte läst den men skulle tro att den ställde frågan om inte yoga var lite antikrist. Och jag glömde till och med bort matlådan framför mej för jag blev alldeles fascinerad. Har inte tänkt på det på det sättet. Nu är jag förvisso inte med i Svenska kyrkan men jag har aldrig tänkt att jag utövar en religion när jag yogar. Jag har aldrig tänkt att det är det som händer när friden kommer, att jag blir ett med Brahman. Inte heller har jag tänkt att jag gör något som kan vara farligt eller skadligt. En av insändarna tyckte att visst, det fanns vetenskapliga bevis för yogans läkande effekter men. Och här var det ett stort MEN. Det är trots allt farligt att leka med tro som vi inte känner till så mycket om, så nej, det passet hoppade den personen över. Sen kom nästa insändare som fick mej att sätta mina egna översittartankar i halsen. Lika svårt som vi har att förstå er, har ni att förstå oss. Men ni behöver inte förstå vår trosuppfattning eller våra dogmer. Ni behöver bara förstå att de finns. Och respektera oss för att vi tror på dem. Så ska vi göra detsamma. Även om vi väljer andra pass.
Och där någonstans går min hjärna i spinn. Hur mycket ska vi hålla fast vid det vi tror på? Vad är bra och vad är dåligt? Och gud förbjude, ja jag ropar på gud ibland, vad är rätt och vad är fel? Och jag lägger så snabbt jag bara kan till ett par ord till i meningen. Vad är rätt och vad är fel FÖR MEJ? Så långt har jag kommit på den värderingsfria vägen. Men det är ett inlägg i sej. Jag ska inte in på det spåret nu. Åter till tron. Fick sällskap i matsalen och vi började prata om tro. Några var fortfarande med i Svenska kyrkan medan de flesta av oss hade valt att gå ur. Vi pratade om allt från kyrkobyggnader, begravningar till att Livsmedelsverket är vårt svar på Koranen. Vad religion gjort för goda saker och vad den ställt till med. Och jag berättade att jag de flesta dagar inte tänker på gud alls. Mitt liv levs. Dagar går. Blir till år. Och gud finns inte. Det finns människor omkring mej som jag tror på. Jag försöker tro på mej själv. På min förmåga. Jag ser mej själv som ytterst ansvarig. Jag är den som väljer. När det verkligen gäller så kan jag inte förlita mej på någon annan än mej själv. Men dit kommer jag aldrig. För överallt omkring finns underbara människor. Människor som jag älskar. Känner tillit till. Som finns där. Som lyssnar. Som stöttar. Som älskar. Och jag tänker, varför är jag så lyckligt lottad? Och det blir en blandning av att vara bortskämd, haft tur men faktiskt också att jag släppt in på vägen. Jag har faktiskt tagit hand om mina relationer. För jag tror på dem. Jag tror på öppenhet. Jag tror på omtanke. Jag tror på människor. Visst, det finns undantag, men i de allra flesta fall finns det istället mirakel. Om jag bara vågar släppa in. Om jag bara vågar berätta. Om jag bara delar med mej. Och den tron håller. De allra flesta dagar. Men det finns andra. Kanske inte dagar men timmar och sekunder.
Timmar och sekunder. Ibland hundradels sekunder. När det inte räcker. Tillfällen när jag så snabbt och enkelt knäpper mina händer. När jag märker att min blick först går uppåt och sedan inåt. Mot mina händer. Och bönen finns så nära. Till en början ganska inriktad mot handling. Gode gud, gör så att hon eller han inte dör. Gör så att jag inte dör. Rädda mej. Gör om. Gör gott. Jag lovar att ändra mej. Jag gör allt du vill, bara du hjälper mej. Och jag släpper, för en stund, allting i händerna på någon annan. Och orden kommer så lätt att det skrämmer mej. Men det är en bön som ändrar karaktär och ganska övergående går över till en bön om acceptans. Hjälp mej förstå. Gode gud, ge mej kraft. Och det är väl ungefär här som jag börjar känna igen att kraften finns i mej. Och att de som finns runt mej hjälper mej hitta den. Och ibland, när jag får leta länge, då har de den åt mej. Och jag fylls av den där tilliten. Vi klarar det vi måste klara. Det som kommer till oss klarar vi. Tilliten som ger kraft.
Och strax därpå fylls jag av så mycket tacksamhet att jag nästan sprängs. Jag fylls med tårar. Kärlek. Glädje. Sorg. Skratt. Hopp. Förtröstan. Och jag ser allt det stora. I det lilla. De små miraklen. Som händer hela tiden om jag bara är uppmärksam. Jag tänker på min man, mina barn, min familj, mina vänner, mina arbetskamrater och människor jag träffat på bara ett par gånger men som ändå finns i mitt hjärta. Ett djupt andetag blir till ett leende och livet blir till ett äventyr. Och kanske tror jag på livet. På energier. Goda sådana. Jag tror på att vi kan förändras. Jag tror att saker är möjliga. Jag tror inte att de är enkla. Men jag tror att det går. Och i de fall det inte går att göra annorlunda så tror jag att det går att tänka annorlunda om det. Och när det går att tänka annorlunda så vet jag att jag så småningom kommer att känna annorlunda. Så jag tror på dej. Jag tror på mej. Jag tror på kärlek. Jag tror på omtanke. Jag tror på öppenhet. Jag tror på att dela med oss. Jag tror på att fronta sina rädslor. Jag tror på generositet. Jag tror på mirakel. Jag tror och det kanske är det det viktigaste, att jag tror.
Sannerligen … amen … (i gammaltestamentlig betydelse … (http://sv.wikipedia.org/wiki/Amen)
Det är nog svårt för människan att inte tro på NÅGOT … men för mig har det blivit svårare och svårare att tro på den Gud kyrkan visar oss. Det går liksom inte ihop även om jag skulle tro blint för jag kan bara inte tro blint på det kyrkan serverar.
Jag tror på människan, på livet i sig … livskraften men när det gäller ropar också jag på Gud … eftersom jag är ”präglad” här
Jag tror det finns änglar … genuint goda människor … och djävlar … genuint onda människor. Ja, du ser rätt. Det finns människor som är allt igenom onda, tror jag, och det var en skrämmande upptäckt när jag upptäckte det.
Jag tror på Hoppet och att Gott föder Gott och Ont föder Ont (som man gör i de flesta religioner).
Peace & Love & Understanding
Amen.
… och kramen!
Det här sista med gott föder gott och ont föder ont har jag funderat en del på. Det känns som att det funkar rätt länge att göra ont men ändå leva gott medan det finns goda som gör en massa gott men bara får ont i livet. Men det kanske är för att jag kollar på ytan, inte tar med helheten eller tänker tillräckligt långsiktigt. En del gör en massa fina saker men lever lik förbannat tuffa liv. Men kanske är det så att det måste finnas en balans i det goda, ibland kanske det goda blir för snällt och inte sunt egoistiskt.
Ja du har rätt förstås … att det inte är ”heltäckande”. Men i det lilla så … om jag är snäll och god och tillmötesgående får jag ofta ”gott” i retur men är jag ilsken, snäsig och dum eller ”ond” är det inte lika säkert att jag får ”gott” i retur om jag inte möter en ängel förstås … Jag har provat att bemöta sura busschaufförer t ex med vänliga ord och stort leende och för det mesta mjukar jag upp dom :-) Lyckas man ha och behålla inställningen att man ska möta livet positivt och ”gott” … så blir det på något sätt enklare också för en själv. Rent egoistiskt alltså. Fast inte in absurdum … då är man bara dum och låter ”dumt, ont” folk husera som de vill. Det handlar ju inte om att vara ett mähe. Kram!
Ett leende kan åstadkomma underverk.
Det har ingen betydelse vad man tror på. Så länge man fortfarande tror. På något.
Det kanske är så, det blev min känsla i slutändan. Tron rymmer mycket.
Läste. Höll först inte med, tänkte att det ju är självklart att yoga är andlig. Men tänkte sen, nä kanske inte för alla. Läste vidare. Om din tro. Som i så mycket är så likt min egen. Kände spontant för att bara kommentera med ett ”Amen!”
Jo, utan att tänka mig för ;)
Ett engelskt eller ett svenskt Amen ;-)