Skriv om tro skrev han, Anguin, och jag vet inte om jag älskar eller hatar honom. Det är så stort. Det är så mycket. Det finns så många vinklar. Och jag är både ringrostig, kass och fantasilös. Och det är då jag inser hur mycket jag saknar stunderna när fingrarna levde sitt eget liv. När jag på något sätt kopplade bort allt, sket fullständigt i resultatet och bara skrev. Jag vill inte att det ska bli som tusen gånger förut, att jag ägnar tid åt att leta rätt på musiken som ska förlösa mej. Den som leder bort alla mina tankar och släpper fram det andra. Det som egentligen vill bli sagt. Men jag blandar ihop det. Jag glömmer mellan varven bort mitt syfte med att skriva, mitt skrivande, det som är jag med skrivandet som andra har som levebröd, som kall eller där det på annat sätt är ett resultat inblandat. Och jag ser honom framför mej, Mr Kummin. Hur han står där med sin kärlek och sin prinsessa bredvid. Ler. Spänner ögonen i mej. Och säger: Släpp prestationen. Släpp resultatet. Bara skriv människa!
Så det gör jag. I ett annat inlägg.
Under ytan 
På’t bara! Bra gjort!
Det var skönt. En kort stund efteråt kände jag den gamla lusten. Men den dog. Igen. Ligger och lurar.
Den där gamla lusten alltså… Jag känner igen det så väl. Jag känner knappt någon motivation alls för någonting. Det är lite tråkigt. Förr ville jag skriva – behövde jag skriva. Förr motiverades jag av en massa grejer, men inte nu längre. Bara ibland. Är det åldern månne?
Kan vara åldern, haha, men kanske har vi det för bra? Kanske ligger inte en massa obearbetat. Kanske finns det inte mycket att rota i. Och kanske blandar vi ihop ickemotivationen med något som inte är bra, det kanske är ovanan, vi kanske är hur lyckliga som helst, hahaha. För faktum är att jag då och då mellan varven nästan nockas av min egen glädje. Och den har med att leva rätt att göra. När jag är på spåret. Apropå det pratade vi om att vara vacker respektive ful i kombo med flow. Hmm, det kanske jag ska skriva om. Imorgon. Nu ska jag sova.
Jag är helt övertygad om att flow är något som påverkar utseendet, men kanske främst på ett icke-fysiskt sätt. Den som lyckas gång på gång mår bra och känner sig stark. Det syns.
Skriv om det! Och ge mig ett nytt uppdrag!
Ditt uppdrag har jag klurat lite på och nu har jag bestämt mej. Skriv om din absolut starkaste värdering och hur den påverkar dej på ett positivt sätt och vad det kostar att ha den.
Hell yeah!
Undrar vilken det blir.
Prinsessan kräktes just och det är sannolikt att ”det kommer mera” så jag sitter uppe och kan lika gärna skriva…
Mycket känslor bakom den värderingen, precis som det ska vara när det handlar om starka värderingar.
Ja, det är mycket gammal glöd bakom. Som riktigt ung brukade jag parafrasera ett filmcitat: ”You say that all this hate is going to burn me. I say it keeps me warm.” ;)
Och nu verkar vi ändå sträva mot något annat. En lagomtemp i fridens tecken samtidigt som det finns en saknad efter hettan. Eller har jag helfel där? Det bara dök upp. Att vara fridfull och nöjd i det lilla kanske ger dåligt samvete? Förlåt att jag blandar ihop oss till ett. Men ibland tänker vi lika verkar det som.
Det är väldigt mycket så jag tänker – jag LÄNGTAR efter just frid. Det enkla och lågmälda. Samtidigt vill jag så klart inte släppa den lilla glimten i ögat eller viljan att leva. Och det är också sant att jag ibland sörjer den så klara lågan jag brukade brinna med.