Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 24 mars, 2012

Känns både svårt och avlägset att tänka mej in i vad jag skulle göra om det blev krig i Sverige. Så bortskämd är jag. Eller förskonad. Känns nästintill omöjligt. Har tänkt på inlägget i flera dagar. Upplägg, vinkel, känsla. Hur kan jag fånga känslan? Och vilket krig pratar jag om? Krig som uppstått för att människor med den makten retat upp någon annan med samma makt? Krig som i pansarvagnar och soldater vandrande på gatorna. Inser ganska snabbt att jag inte ens har orden som krävs. Bomber och granater låter som något taget ur Pippi Långstrump. Rebeller som skändar istället för att göra bättre. Där drivkraften snarare är att förskjuta makten någon annanstans, inte att späda ut den och göra den mindre beroende av en enskild hjärnas hormonella tillstånd och därmed mindre farlig.

Sen kommer tankarna, vem tror du att du är, vad ger dej rätten att i ett inlägg sitta här och skriva som om du visste, som om du upplevt? Och bilderna från den unga kvinnas dokumentär om Afghanistan dyker upp. Bilderna av människor som släpas ut på en fotbollsplan. Människor som tvingas ner på knä. Med vapnet någon centimeter från tinningen. Med sekunder kvar att leva. Hur känns det att sitta där och veta att jag ska dö men inte förstå varför? Och vad gör det med människor i händelsens närhet? Och vad skapar människan som kan hålla i vapnet. Hur har övertygelsen kunnat planteras där den sitter? Vad har skapat situationen? Och vad krävs för att få det att upphöra?

Vad krävs för att kvinnor och barn ska känna sej trygga i Afrika? Män också för den delen. Än en gång känner jag mej naiv. Jag vill ropa öppenhet. Medmänsklighet. Vackra ord helt utan innehåll för de som är på fel sida om den. Och jag känner tårarna rinna inåt. Skapa en pöl av smärta i min mage. Tänker på filmen jag såg igår, Svinalängorna. De krig som många barn deltar i varenda dag. En annan sorts krig. Där deras egen trygghet plötsligt är det som hotar dem. Föräldrar som blir till monster. Barn som ensamma står med telefon i hand. 112, ni måste komma, hjälp mej. Och alla de soldater som inget ser. Vuxna runtomkring. Grannar, lärare, socialsekreterare. Soldater vars vapen är att blunda. Och jag minns mannen som fick de lösa slantar jag hade i fickan. Vilket krig finns han i? Hans ögon när jag lät bli att slänga slantarna i hans mössa och istället la dem i hans hand. När jag för en kort sekund tryckte hans hand. Så vilket krig pratar jag om egentligen? Vilken kamp handlar det om? Hur ser hotet ut? Och vad är det som hotas?

Min frihet? Mitt liv? Mina barns överlevnad? Min rätt att få tycka och tänka vad jag vill? Mat för dagen? Tak över huvudet? Eller att låta bli kakan till kaffet? Allting är relativt. Det finns alltid någon som har det värre. Det händer inte mej. De är inte människor, de är djur. De får skylla sej själva.  Sorg är inte jämförbar.  Lev i nuet. Många är uttrycken. Men vad betyder de? För mej? För jag vet inte vad jag skulle göra om det blev krig i Sverige. Jag har inte en aning om hur jag skulle reagera. Jag vet inte vilken människa jag skulle tvingas möta i spegeln. Vad jag kommer att tycka om den jag ser. Men jag kan fundera på vad det är jag ser just nu. Och vad jag tycker om det.

Read Full Post »