Känns både svårt och avlägset att tänka mej in i vad jag skulle göra om det blev krig i Sverige. Så bortskämd är jag. Eller förskonad. Känns nästintill omöjligt. Har tänkt på inlägget i flera dagar. Upplägg, vinkel, känsla. Hur kan jag fånga känslan? Och vilket krig pratar jag om? Krig som uppstått för att människor med den makten retat upp någon annan med samma makt? Krig som i pansarvagnar och soldater vandrande på gatorna. Inser ganska snabbt att jag inte ens har orden som krävs. Bomber och granater låter som något taget ur Pippi Långstrump. Rebeller som skändar istället för att göra bättre. Där drivkraften snarare är att förskjuta makten någon annanstans, inte att späda ut den och göra den mindre beroende av en enskild hjärnas hormonella tillstånd och därmed mindre farlig.
Sen kommer tankarna, vem tror du att du är, vad ger dej rätten att i ett inlägg sitta här och skriva som om du visste, som om du upplevt? Och bilderna från den unga kvinnas dokumentär om Afghanistan dyker upp. Bilderna av människor som släpas ut på en fotbollsplan. Människor som tvingas ner på knä. Med vapnet någon centimeter från tinningen. Med sekunder kvar att leva. Hur känns det att sitta där och veta att jag ska dö men inte förstå varför? Och vad gör det med människor i händelsens närhet? Och vad skapar människan som kan hålla i vapnet. Hur har övertygelsen kunnat planteras där den sitter? Vad har skapat situationen? Och vad krävs för att få det att upphöra?
Vad krävs för att kvinnor och barn ska känna sej trygga i Afrika? Män också för den delen. Än en gång känner jag mej naiv. Jag vill ropa öppenhet. Medmänsklighet. Vackra ord helt utan innehåll för de som är på fel sida om den. Och jag känner tårarna rinna inåt. Skapa en pöl av smärta i min mage. Tänker på filmen jag såg igår, Svinalängorna. De krig som många barn deltar i varenda dag. En annan sorts krig. Där deras egen trygghet plötsligt är det som hotar dem. Föräldrar som blir till monster. Barn som ensamma står med telefon i hand. 112, ni måste komma, hjälp mej. Och alla de soldater som inget ser. Vuxna runtomkring. Grannar, lärare, socialsekreterare. Soldater vars vapen är att blunda. Och jag minns mannen som fick de lösa slantar jag hade i fickan. Vilket krig finns han i? Hans ögon när jag lät bli att slänga slantarna i hans mössa och istället la dem i hans hand. När jag för en kort sekund tryckte hans hand. Så vilket krig pratar jag om egentligen? Vilken kamp handlar det om? Hur ser hotet ut? Och vad är det som hotas?
Min frihet? Mitt liv? Mina barns överlevnad? Min rätt att få tycka och tänka vad jag vill? Mat för dagen? Tak över huvudet? Eller att låta bli kakan till kaffet? Allting är relativt. Det finns alltid någon som har det värre. Det händer inte mej. De är inte människor, de är djur. De får skylla sej själva. Sorg är inte jämförbar. Lev i nuet. Många är uttrycken. Men vad betyder de? För mej? För jag vet inte vad jag skulle göra om det blev krig i Sverige. Jag har inte en aning om hur jag skulle reagera. Jag vet inte vilken människa jag skulle tvingas möta i spegeln. Vad jag kommer att tycka om den jag ser. Men jag kan fundera på vad det är jag ser just nu. Och vad jag tycker om det.
Under ytan 
Det är beundransvärt för mig när människor som du Ann, som inte har upplevt krigets fasor har medkänsla nog att skriva och att hjälpa både lokalt och globalt. Hjälpa dem som inte har samma tur att leva i ett land där vi inte blir dagligen kränkta. För det är väl ren tur att födas in i ett samhälle där vi kan gå fritt på gatorna och ha mat för dagen och ingenting vi ska ta för givet. Vi som är uppvuxna i Bosnien-Hercegovina vet tyvärr hur det är att bokstavligen under en månads tid gå från tryggt liv till krigszon, från trygg barndom och skolgång till flyktingstatus för de som flydde landet och ännu värre att fasa för sitt och sina barns liv varje dag för dem som stannade kvar. Därför hoppas jag verkligen att fler människor ser världen som länkad och känner vilja och ansvar att hjälpa sin medmänniska i nöd. <3
Hej Vernisa
Jag är glad om det är så jag uppfattas. Det kändes nästintill omöjligt att till fullo leva sej in i situationen. Smärtan rev i själen när jag släppte inlevelseförmågan fri. Det är så förbannat smärtsamt att tänka tanken fullt ut. Och visst är det så att vi tar mycket för givet. Dessutom har vi en tendens att välja skygglappar istället för medmänsklighet. Kanske för att tacksamheten har en tendens att istället bli dåligt samvete. Men det handlar inte om det. Att skämmas för att ha det bra. Snarare är det som du skriver att vi känner en vilja att ta ansvar, att hjälpa till med det vi kan och se världen som länkad. Återigen, karma.
Sen var det kul att du kikade in och att du lämnade en kommentar efter dej. Du har ingen blogg?
Intressant att få ta del av dina funderingar kring något många flyr från redan i tanken. Få människor väljer att befinna sig i en krigszon, ännu färre av oss som inte är där vet troligtvis hur vi skulle reagera.
Mina tankar upptas mycket av bristen på engagemang och det är där jag ser en länk mellan oss just nu :) Det är så svårt att medvetandegöra varje människas inneboende kraft. Alltför många låter alltför ofta bekvämlighet och konsumtionsvanor styra våra dagar, eller handlar det kanske bara om något så enkelt som okunskap? Visst är väl världen länkad, jo jag tror så. Miljöförstöring orsakar vattenbrist, vilket ger missväxt vilket ger fattigdom vilket skapar konflikter, oroshärdar och krig. Och ändå fortsätter överkonsumtionen, mycket slängs i samma tunna, tvålar och schampo innehåller både silikoner, parabener och petroleum, maten vi äter besprutas, ja listan kan göras lång. Jag har inte lösningar, givetvis inte, men jag tror inte heller att vi som individer är maktlösa, vi måste bara orka förändra vårt eget beteende. Och kanske oftare, så som du nyss gjorde, fundera över hur vi skulle må om vi var de drabbade.
Ps: Jag finns där jag brukar, men WordPress låter mig av någon outgrundlig anledning bara kommentera från mitt ”sovande” Wpkonto. Suck.
Jag gillar ändå tanken på att världen skulle vara länkad. Den ger en känsla av att det går att göra skillnad. Att det lilla får betydelse i det stora. Och jag gillar att tänka på mänskligheten när den är som bäst.
Ett bra inlägg om ett mycket tungt ämne. Knappt att jag själv vågar tänka mig in i situationen. Fast man kanske borde det…
Jag har svårt att se det framför mej. Krigszonen. Hur det ser ut. Hur det skulle kännas. Kanske för obehagliga tankar.
Det här är tung och bra läsning. Otäck. Jobbig. Men jag får skylla mig själv som skickar iväg såna uppdrag. Bra gjort, hur som helst.
:)