Kanske rent av lite rädd. Men pirrig och beslutsam. Ska se om jag kan hitta inlägget jag skrev när jag hittade min första men inte egenfödda dotter via en facebookkontakt. För idag ska vi ses. Efter hur många år som helst. Undrar hur det kommer att kännas. Jag har så mycket jag vill berätta, så mycket jag vill veta men mest av allt vill jag bara ta in och njuta av kärleken.
-
Följ
Följer
Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
Under ytan 
Vi etsar oss fast i människor under våra liv så är det. Underbart att ni fick en chans att ses. Jag minns hur min bror blev tvungen att lämna ett litet barn som såg honom som sin stora trygghet, han hade ingen rätt till henne biologiskt, kunde inte styra. Jag undrar ibland hur många fler trygghetspunkter hon senare behövde säga farväl till…
Glad att ert möte blev fint.
Och så onödigt det känns att behöva göra just det, vi kan ju aldrig få för många av dem. Trygghetspunkterna.
Är det livets karma?
Det känns som du möter allt i din väg med stor kärlek och ömhet.
Blir glad av att läsa det här.
Stor kram till dig, Ann!
/Marie
Då överensstämmer inte min bloggidentitet med min äkta. Jag möter saker även med ilska, irritation, dryghet, klacksparkigt, nonchalant, surt och en massa mer. Men jag tänker i karmatermer :-)
Och en stor kram tillbaks till dej.
Men-men – vad HÄNDE? Vad hände då – för länge sen?
Åhh, det är en lång historia. Full av glädje och smärtsamheter. Kanske får dra den någon gång. I trollskogen skrev jag ett inlägg när jag hade hittat henne. Ska se om jag hittar det :)
Åh, vad underbart. Jag hoppas vi får läsa mer om det mötet.
Hmm, det kanske jag ska skriva om, får fundera på det, vill ju inte lämna ut någon annan på bloggen.
Det gör mig så glad att läsa. Kanske kan saknaden och all undran ta slut nu. Kanske kan den ersättas med en massa annat. En massa härliga och helt underbara saker. Jag hoppas det!
Det var precis det som hände. Åh vad härligt möte, jag längtar redan tills den lilla familjen kommer till Södertälje och hälsar på.
Åååh … jag förstod tårarna … bara av att läsa det här tårades miiina ögon.
Vilken härlig återförening.
Kram!
Ja du Skatan, den kramen var helt underbar, nästan så jag inte ville släppa henne någonsin igen.
Lycka till! Hoppas återseendet blir ljuvt och orden finner er
Det blev både ljuvt och fyllt av ord. Men också av annat. Det började med att jag grät. När hon kramade mej. Vi kramades länge. Och hårt. På Huddinge station. Hennes lilla kropp. Och jag mindes hur det var, för 26 år sedan, när hennes små armar höll sej fast runt min hals. Min lilla lilla fågelunge. Det var en bra dag. Vi ska snart ses igen. Då kommer hon med sin familj och hälsar på hela min familj. Det känns bra. Då blir det som det ska vara.
Inte konstigt.. 26 års saknad är svårt att hålla bort från tårar. Jag är glad att ni fick en fin dag!