Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 22 april, 2012

Imorse när jag vaknade kände jag för första gången på länge. Åh nej, inte morgonsidor, inte ännu en morgon med mej själv. Jag vill inte. Men jag gick upp och skrev för att reda ut varför tanken kom. Och det blev de bästa sidorna på länge. Sidor som påminde mej om alla mina inre röster. Att fånga den där inre dialogen som pågår nästan jämt och ständigt men som vi kanske inte alltid är medvetna om. I morse blev det tydligt att de ändrat karaktär. De jag hittade allra först var en brokig samling. Kanske för att jag letade bakåt i tiden. De har förmodligen inte funnits samtidigt utan kommit och gått precis som de som tillkommit efter det. Fågeln Adrian skrev jag aldrig något inlägg om, kanske för att han är värst att vara nära. Kanske för att jag har så svårt att se vad han tillför. Kanske för att hans väsen består av ren och skär rädsla bakom allt det svarta. Fågeln Adrian är nog vad några skulle kalla min inre kritiker och de som varit i närheten av sina sådana kanske vet vad jag pratar om.

Astrid däremot, hon fick återuppstå i ett inlägg. Nu när jag skrivit om krokodiltanten Astrid börjar jag förstå att det hänger ihop men att även hon hade goda sidor, precis som min PrettoAstrid hade. Improvisatören Elis blev det aldrig något inlägg om och nu finns han  för långt bort för att fånga. Intuitive Ingvar däremot kom en tidig morgon och smekte min kind försiktigt, han fick ett eget inlägg. Katalysatorn Kajsa försvann precis som Elis men jag har en känsla av att hon är på återtåg. Kärleksbollen Kurt fick ett kort litet inlägg och handlade nog snarare om att jag skulle kunna se och förstå vad andra menar när de säger att jag är snäll, ett ord jag själv inte skulle välja om mej själv. Sedan kom Hallneby och påminde mej om Clownen Renée. Hon fick ett eget inlägg här i den här bloggen. Rebellen Vilda, hon som just nu är placerad i hängmattan och som jag kanske till och med behöver väcka en aning, hon är nog den som är mej närmast och som jag tillbringat allra mest tid med. Kanske var det olyckligt att jag för en stund trodde att hon var jag och jag köpte allt hon sa med hull och hår. Herr Bråttom och Nicke Nyfiken blev det inte heller någon närmare bekantskap med. Jag minns dem från förr men de har inte plats i mitt nuvarande huvud.

För en tid sedan fanns det två röster som jag inte hade namn på. Det var Sanningssägare och Pepperskan. Imorse fick de namn och jag insåg att de tystnat. Jag insåg också att det var de som fått mej att tröttna på morgonsidorna. Det blir liksom lite för mycket förhör och pepp. Är det verkligen sant det där? Är det verkligen hela sanningen? Två frågor som ekade i skallen. Inte fan vet jag. Inte heller har jag lust att ta reda på det. Jag har tröttnat på ditt grävande är det jag vill ropa tillbaka och kanske faktiskt gjort utan att jag visste om det. Pepperskan har stått vid sidan av och vem vet, kanske är det så att Pepperskan bara är Clownen Renée i ny tappning, det slår mej nu. Men jag stannar inte vid den tanken, det må så vara, det är ointressant nu och skulle få mej att tappa fart. Namnen de hade var Valdemar och Viola. Och i morgonsidorna blev det en liten utvikning kring bokstaven V som jag väljer att utelämna här.

Valdemar och Viola har gjort sitt för stunden. Jag vill inte bli ifrågasatt ens kärleksfullt och jag behöver inte påminnas om det som faktiskt blivit gjort hittills, jag vet det. Så jag vinkar hejdå och låter dem försvinna till de andra som just nu inte har varken en roll eller en betydelse. De två som jag valde att fundera lite extra på imorse är två andra V. Karriäristen och Jämföraren Veronica i kombo med Veganen Vera. Ingen av dem passar mej. De är båda ytterligheter och de hör båda ihop med rädsla. De representerar två livsval jag inte är intresserad av. Attack är bästa försvar alternativt Själv är bäste dräng. Den ena tar för sej, jämför för att sondera terräng och motstånd. Den andra ger upp och drar sej undan till självhushåll. Båda lika rädda men med olika förhållningssätt. Ingen av dem har roligt. Ingen representerar det livsinnehåll jag vill ha. Det finns för lite magi. För lite utmaning. För mycket rädsla. För mycket flykt. För mycket fasad. Och det var nog här någonstans som jag fick lusten att väcka Vilda. Kanske ville jag bara ha någon vid min sida som kunde slåss för det rätta. Det som är rätt för mej. Men jag låter henne ligga en stund till och låter min egen röst få komma fram. Det känns ovant. Rent av lite utlämnande. Och fyllt av glädje.

Kanske har en del fantasi kvar ändå?

Read Full Post »