Återuppståndna Astrid – gammalt inlägg från skogen

Jag vet inte om Astrid någonsin fått bestämma. Hon har mest varit i bakgrunden. Rebellen Vilda har fått draghjälp av Fågeln Adrian. Tillsammans har de gjort det omöjligt för Astrid att få något fäste i mej. Jag har alltid trott att det var Astrid som stod bakom mina prestationskrav men det är faktiskt rebellen Vilda som någonstans vetat om att vinner hon inte åker hon till förmån för Astrid. Det Astrid med sin späda röst, det är nämligen direkt olämpligt att skrika och bråka, omoget, för att inte tala om obehagligt. Men ibland har jag hört den. Rösten som säger, har du verkligen tänkt igenom det här? Är det här verkligen det du vill göra? Är det här verkligen lämpligt?

Hon har stått där, trots spott och spe, pekat lite förmanande med sitt pekfinger. Inte undra på att jag inte klarat av mamma när hon just pekar med sitt finger. Det som står ut fast hon inte ens menar att vara förmanande. Hennes finger har stått ut ändå och det har retat mej enormt. Jag har sett fingret mer än vad jag lyssnat till orden. Men det är en annan story. Tillbaka till Astrid.

Astrid har knytblus, en blommig. Småblommig. I svala färger. Grått pistagegrönt, naturvitt, grårosa. Det är Astrids färger. Astrid gör ingenting ogenomtänkt. Spontaniteten sträcker sej till ett nöjt leende med den annars så strama munnen eller möjligtvis att hoppa över nylonstrumporna en vacker vårdag. Hon hade en gång i tiden ett pärlhalsband men jag inser att det försvunnit på vägen. Försöker minnas vad det var som hände den gången då jag slet det från hennes hals. Jag kan fortfarande skymta det ljusrosa märket.

För ett par år sedan ville jag att Rebellen Vilda skulle få vila. Jag lade henne bekvämt till rätta i en hängmatta och tänkte att jag skulle fixa det här på egen hand. Vuxen och mogen som jag hunnit bli som 40-åring. Vilda hade gjort sitt. Jag ska inte prata om henne här, hon ska få ett alldeles eget inlägg, hon har tillfört massvis i mitt liv. Spännande underbara saker. Men nu får hon inte ta över från Astrid. Det här är Astrids inlägg. Men Vilda har hjälpt mej att ignorera Astrid, på ett ganska snällt sätt ändå. Men när jag la Vilda i hängmattan fick förstås Fågeln Adrian större utrymme. Och han är inte snäll. Stackars Astrid. Jag vill lägga henne i ett varmt bad. Varsamt vill jag tvätta henne ren medan hennes knytblus och lagom långa kjol tumlar runt i tvättmaskinen.

Jag försöker komma ihåg hur det gick till när hon blev begravd. Men minns inte. Jag minns bara att Astrid fick ganska stort spelrum när Vilda äntligen fick vila. Jag minns att jag tyckte att hon var vansinnigt tråkig. Att hon fängslade mej med allt sitt genomtänkta. Att hon påminde mej om det som jag har haft svårt att få till. Mål, riktning, struktur. Allt det där som jag nu inser skulle ha hjälpt mej. Till och med gjort mej friare. Jag ska inte skylla på Adrian men jag har en känsla av att han har en fjäder med i spelet. Jag tror att han var den som fick mej att tro att Astrid stod bakom det som hindrade min självkänsla att växa. Prestationen. Att prestera. Men det var aldrig det Astrid stod för. Det var Vildas dåliga samvete som tvingade mej dit. Så tydligt jag ser det nu. Men Adrian satt på min axel och peppade mej med spaden. Jag hör hans kraxande röst. Nöjd. Gräv du, gräv, snart är du av med henne!

Jag grävde ett stort svart hål. Bestämde mej för att döda min duktiga flicka. Jag har funderat mycket på henne, pratat om andra om henne. Att hon är död och att jag är glad över att inte ridas av den maran. Men jag begravde henne levande. Hon har legat där nere. Ensam. I det svarta. Skrapat med sina lagom långa naglar. Det ljusrosa nagelacket har ersatts av jord och blod. Hennes kläder är trasiga och lortiga. Jag har dansat ovanpå hennes grav. Stampat ner ännu mer jord. Gjort det lite svårare att andas. Det är nu de kommer. De lugna tårarna. De som kommit när jag varit alldeles stilla. De som jag aldrig förstått. De som kommit när jag mediterat. När jag bara varit med mej själv. När allting varit tyst. Då har de runnit.

Jag har grävt för brinnande livet sedan i onsdags då det stod klart för mej. Fick coaching som hjälpte mej att se. Jag skäms. In i märgen. En röst ropar. Hur kunde du? Hur kunde du? Och om jag inte tar helt fel så är det Adrian som flyger ovanför mitt huvud. Jag tittar upp med avsky och fortsätter gräva. Jag kan inte skylla på någon. Det var jag som öste jorden över hennes kropp. En sån liten människa hon är Astrid. Tråkig ja, men mycket mycket omtänksam. Det finns inget ont i Astrid. Jag skulle förstås hjälpt henne att bli vän med Vilda istället. Låtit Astrid få vara med. Kanske bli lite crazy. Och när jag tänker efter är det inte duktiga flickan hon representerar. Hon är äldre. Hon är den som vill att jag ska göra det som är passande. För att skydda mej.

Hennes hud blir långsamt rosig där hon ligger i mitt badkar. Jag ler mot henne. Har stängt dörren. Låter solen skina in genom fönstret. Det är ljust. Varmt. Jag har försäkrat mej om att Adrian är borta. Nu ska Astrid få vara med. Jag ska ge henne allt det som behövs för att hon ska lita på mej. Att jag inte vill henne något ont. Att jag egentligen aldrig velat det. Jag har bara inte förstått. Stackars lilla Astrid. När jag ser henne nu påminner hon mycket om tiden innan tonåring. Hon är inte moderlig, det är hon alldeles för tunn för. Hon klarar inte heller alltför mycket känslor. Det ska vara lagom med Astrid. Så försiktigt och ordlöst tvättar jag henne ren. Lovar henne att hon ska få vara med. Att hon hädanefter kommer att bli lyssnad på. Att hon tillför något. Bidrar. Och jag ser henne le. Känner värmen sprida sej inombords. Hennes ögon får liv. Hon är egentligen ganska vacker Astrid. Bakom allt sitt lagom. Bakom sina glasögon. Hennes kropp är vacker att se på. Tunn och skör. Men envist stark. Tack Astrid för allt du gjort som jag missat. Tack för att du aldrig gav upp. Tårarna jag gråter nu Astrid, det är dina tårar. Och det är tårar av tacksamhet.

Annons