Låg i sängen efter att ha yogat nidrat. Avslappnad. Lugn. Fladdret i bröstet fanns inte kvar. Jag funderade på att gå upp men kände inte riktigt för det. Tills plötsligt något kom till mej. Klart du ska. Det är dags att skriva om intuitive Ingvar. Jag vet ännu inte varför men mer talande än så kan det väl inte bli. Jag lyssnar. Följer. Gör. Så här sitter jag och är livrädd för att bokstäverna inte ska komma automatiskt ur mina fingrar. För jag har inte en aning om vad det är som ska skrivas. Eller beskrivas. Om jag tänker på det. Något annat underligt är att jag även skulle lyssna på Tom Jones. Herregud, Tom Jones. Vilket får mej att tänka på min mamma och pappas grannar när de var levande i allra högsta grad. V finns inte längre, hon dog för nåt halvår sedan. U är sjuk, jag vet inte om han kämpar för sitt liv eller om han känner sej så olevande och trött utan V att han bara vill skriva på, kvittera och lämna.
Men vad har allt detta med intuitive Ingvar att göra? Den röst som talar med mina känslor. Men även med mitt förnuft skulle jag tro. För jag tror att han lyssnar till mina erfarenheter. Han lägger sej inte i i onödan. Jag märker knappt när han kommer. Han säger ingenting. Luktar ingenting. Gör inga ljud av sej. Men plötsligt kan han stå där. Han står ofta vid min sida. Bara står där. Tittar på det som jag tittar på. Jag vet inte ens om han nickar. Jag tror att han vill att jag gör själv först. Utan att behöva blanda in honom. Han kommer när jag inte lyssnar på mej själv tror jag. Eller när jag inte förstår.
Jag vet inte alltid vad han vill men nu ignorerar jag honom inte längre. Jag vet att det finns något framför mej som jag behöver förstå när Ingvar kommer. Det händer att jag trots att jag tar honom på allvar och försöker hur mycket som helst ändå inte fattar. Men Ingvar blir aldrig arg. Han försvinner lika ljudlöst som han kom. Han säger inget. Han är stum. Han gestikulerar inte heller. Egentligen gör han ingenting. Så underligt. Men han utstrålar genom cellerna. Ilska, hat, glädje, eufori, lättnad, osäkerhet, ledsenhet. På något sätt förmedlar han när saker inte stämmer. Men inte med sina händer. Inte med sin kropp. Utan med något mer subtilt. Ett signalsystem som bara jag och Ingvar känner till. Något som bara funkar för oss. Och knappt det. För jag har nog inte släppt fram Ingvar på det sätt jag hade kunnat.
Kanske skrämmer han mej med sin försiktighet. Kanske stör han mej med sin osynlighet. Att han inte pratar klartext. Att allting finns där utan ord. En förväntan om att jag ska förstå utan något som helst facit. Det är dessutom inte alltid mina känslor han förmedlar utan omgivningens. Energin som förändras i ett rum. Och här är det farligt när förnuftet kommer in. Det jag lärt mej hittills. Det som är mina sanningar. Mina tolkningar. Mitt sätt att läsa av världen och kategorisera, systematisera, allt i syfte att förenkla. Men ibland måste det bli krångligt innan det blir enkelt som finaste Sara brukar säga. Ibland är det en helt annan karta som gäller. Det är nog därför jag tycker det är så onödigt när vi människor krånglar till det ytterligare genom att inte vara sanna. Men tänker jag nu, vi klarar inte alltid sanningen, det är därför vi gömmer oss bakom annat. Kanske orkar vi inte ens se sanningen eller vara i närheten av den. Smärtan förintar oss om vi släpper fram den till fullo. Så vi väljer det som är mindre plågsamt. Om vi inte summerar. För den mildare varianten kommer att stanna hos oss för alltid. Priset vi betalar för ett osant liv. Och frågan är om alla sanningar, alla smärtor är hanterbara. Och vem vet det? Och vad har detta med intuitive Ingvar att göra?
Är det så att han räddar mej från min smärta ibland? Kanske är han den som kan avgöra vad jag klarar av att ta emot. Vad är hans uppgift egentligen? Och varför ska jag fundera på honom nu? Varför kom han till mej vid sängkanten, satte sej ner, tittade på mej. Han är stilig i sina vita kläder. Sköna kläder. Inget sitter åt. Det är ingen uniform. Det är något annat. Egentligen är han inte vit. Han har egentligen ingen färg. Eller så byter han färg. Jag kan inte se hans ansikte. Det går inte att tolka honom på samma sätt som det andra som finns runt mej. Eftersom han inte säger något är det svårt att argumentera och samtala med honom. Men just nu vill han mej något. Jag fylls av en massa känslor. Kanske vill han manifestera. Tala om att han trots sin färglöshet är den som behärskar hela spektrumet av färger. Kanske är han den mäktigaste av dem alla. Trots sin ödmjukhet. Trots sin lågmäldhet. Eller kanske just därför. Lyssna eller skit i det. Gör vad du vill men lev med konsekvenserna. Hård och mjuk på samma gång. Empati är ett ord som kommer upp. Vad betyder det, just nu, i det här sammanhanget. Kanske för att jag precis funderade på om han har några känslor själv eller bara förmedlar andras. Utan att egentligen bry sej om sammanhanget. Som en substans som bara initierar ett flöde. Men som inte bryr sej om vad som händer i kedjan. Stämmer det verkligen?
Jag försöker tänka på om Ingvar varit nöjd med mej någon gång. De gånger jag lyssnat och förstått. Men då är han redan borta. Det finns inget som helst bekräftelsebehov i Ingvar. Och det jag känner när jag lyssnat är bara glädje, lättnad. Även de gånger det handlar om andra. Jag har berättat det jag sett, det som har kommit till mej men möts av motstånd. Även då känner jag lättnad. Jag tänker att den kroppen är inte redo ännu. Ibland berättar jag det inte ens. För jag vet redan på förhand att det är så. För det jag tänkt säga hör på något sätt ihop med annat. Jag har bara förnimmat på ytan men det hör ihop med det som finns där inne, djupt inne. Det som finns kättat. Fångat. Omgivet av en fabricerad verklighet. Sanningen är för långt borta. Eller för smärtsam. Eller för komplicerad. Och vad händer om vi krackelerar? Utan att kunna ta hand om bitarna. Vad händer om det inte finns något innanför bitarna? Om det som en gång var en kärna förruttnats eftersom det aldrig använts?
Så otäcka bilder det blev. Så litet allting känns. Men är det verkligen så att det inte finns något där? Brukar det inte finnas en liten liten skärva av det äkta där inne. Om vi letar. Tillsammans. Länge. Nog finns det väl något som blänker till. Det är så jag väljer att se det. Jag försöker skaka Ingvar. Gör nästan våld på honom känner jag. Kanske var det inte om honom jag skulle skriva. Kanske ville han väcka en tanke som jag måste göra något med. Som jag fortfarande inte anar. Ser. Eller förstår. Ingvar, för helvete har jag lust att skrika. Men vet att det inte är någon idé. Något fladder kommer dock inte. Det är fortfarande lugnt i bröstet.
Och kanske. Kanske är det så att han talar om att trots att jag inte lyssnade när jag verkligen behövde lyssna så tjänar ingen av oss på att jag plågar mej med den tanken och nästan drunknar av tårar inuti. Men fan vad ont det gör när alla om jag bara susar runt som ilskna bin. Men honung kommer det att bli. Även av detta. Förlåt!
Read Full Post »
Under ytan 