Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2012

Jag bara maste

Kan inte aka hem fran NYC utan att ha skrivit ett inlagg. Det hander sa mycket som jag vill skriva om men jag vet att det ar battre att jag ar har och nu. Upplever det som hander med alla sinnen riktade at ratt hall. Sa skriva far jag gora nar jag kommer hem. Men jag vet att jag kan soka ratt pa detta inlagg nar det kanns smatufft eller trist och minnas precis hur jag madde just nar jag skrev dessa rader.

Glad
Lycklig
Nyfiken
Trott i ben och fotter
Forvantansfull
Tillfreds
Narvarande

Och mycket mycket mer.

Read Full Post »

Får jag vingar. Som tar mej ut på äventyr. På andra sidan jordklotet. Och hon flyger med. Min lilla som snart har blivit stor. Hon flyger bredvid. Och vi flyger högt. Långt. På sätt och vis börjar vi om. Genom att rensa det gamla. För att ta in det nya. Och jag hoppas att det hon får med sej är att livet knappt har börjat. Att det finns många år att fylla med innehåll. Men att innehållet behöver väljas av just henne för att bli riktigt bra.

Själv fick jag en vardagsrumstanke igen efter många års frånvaro av dem. Vet inte när jag första gången tänkte på det. Och den här gången handlade det inte om vardagsrummet som sådant utan andra saker med liknande innebörd. Då handlade det om att jag insåg att jag var vuxen men inte verkade vara vuxen. Att mitt vardagsrum inte var ett vuxet vardagsrum. Det är bara ett rum precis som alla andra rum. Mitt sovrum ser ut som ungarnas sovrum. Det är inte ett dugg mer städat. Golvytan är täckt av kläder. Sängbordet belamrat med böcker. En mobiltelefon. Det som skiljer är egentligen storleken på kläderna. Tänker på David och vårt samtal kring att vara vuxen. Häromdagen var det nästan att jag tänkte att jag kanske borde ha en. Men se där, nu kom ordet borde med i bilden och då förstår jag att tankarna ska släppas. Det visste jag nog redan. Borde och måste är till för att utrotas. Åtminstone Borde.

Men det jag tänkte när jag såg mej själv i spegeln var nog ordet opassande. Över hela min panna. Opassande. Och sedan kom Astrids fråga, är det inte dags att börja fundera på vad du ska bli när du blir stor after all? Vad har du egentligen hittills åstadkommit? Tycker du inte att det är lite opassande att fortsätta som du gjort hittills? Antar att jag hade sparkat bakut tidigare om hon valt ordet ansvarslös istället. Men hon kanske känner mej vid det här laget. Men jag har aldrig haft någon plan. Några övergripande mål förutom att må bra och tycka att livet är kul att leva. Jag tänker inte hierarkiskt i nivåer och rutor. Jag förstår inte det traditionella karriärbegreppet, att klättra uppåt eller åtminstone snett åt sidan. Jag rör mej åt alla möjliga håll. Hit och dit. Och när jag tittar på mej själv. Kritiskt betraktar mej själv. Så ser jag inte riktigt det jag vill se just nu.

Det som finns på utsidan är inte riktigt det som finns på insidan. Och dissonans är jag allergisk mot. Då, när jag tänkte opassande tänkte jag fel. Det handlar inte om det. Jag inser det nu när jag skriver. Möjligen orätt. Och jag förstår att jag sneglat alltför mycket åt sidan istället för att känna inåt. Och den är så skön när den glider in. Vetskapen. Om. Vad. Som. Är. Rätt. Och kunskapen om vad som ska göras finns. Att det inte alls handlar om att bli vuxen. Det handlar om helt andra saker. 

Beslutsamhet, är det inte underbart att känna. Då vet jag att tröskeln plockats bort. Dörren är öppen. Foten villig att ta steget. Och jag tar det.

Read Full Post »

Boken som skulle få följa mej på min utvecklingsresa. Boken som skulle fyllas med noteringar, tankar, känslor, reflektioner, drömmar eller vad som kom till mej. Och halvfylld blev den. Men nu har jag tappat bort den. Skit också.

Read Full Post »

Och jag gillar hans kramar. Jag gillar hans leende. Jag gillar hans skratt. Jag gillar hans prat. Och det är nästan. Men bara nästan. Att jag gillar hans skämt.

Read Full Post »

Bloggande är magi

Och just idag extra mycket magi. Skrotade omkring  i min japanska morgonrock när L kommer springade tillbaks efter att ha öppnat ytterdörren. Mamma, det är främmande människor och jag öppnade utan tröja. Jag går dit. Utanför står två människor som jag inte känner igen. De håller fram en bok. Skriven av Pratchett. Jag fattar ingenting. Svarar. Honom har jag. Så himla dumt. Svarade inte med en full mening. Stod bara som en fågelholk med tankar som: de ser inte ut som Jehovas och går Jehovas verkligen runt på söndagar, säljer de något eller vad är det för något?

Då hör jag kvinnan säga, det här är Anguin. Bloggaren Anguin. Och det dröjer ytterligare en sekund innan det till fullo går från information till kunskap. Anguin. Shit. Så djävla roligt. Och med sej har han Åsa. Ännu en bloggare jag älskar och följer. På min trapp. Livs levande. Med en bok i handen som present. Av Pratchett.

Orden räcker inte riktigt till. Jag blev så himla glad. Kom in. Kom in! Och det gjorde de. Fast först hämtade de ett par tre stycken till som satt i bilen och väntade. Anguins prinsessa och Åsas två kottar. Sen blev det kaffe och te. Och scones. Prat. Skratt. Kramar. Bloggande är magiskt på många sätt och vis. Skrivandet i sej hjälper mej att förstå, bara det är magiskt. Och sedan lär jag känna helt fantastiska människor. Och två av dem har varit här idag.

Tack för att ni kom och tack för boken!

Read Full Post »

Ett sånt utsatt tempel. Kroppen som tvingas stå där och ta emot. Allt det som dras in. Alla dessa tankar. Alla dessa känslor. En telefon som ringer. Numret som känns igen. Det river. Långt långt in träffar spetsen. Och får allt att snurra. Fotfäste tappas. Gränser förskjuts. Kompass sätts ur spel. Det blir svårt att andas och orosbollen i magen får konturer. Skarpa. Svarta. Det råder inga tvivel. Det river. En tanke senare. Nej. Jag vill inte. Jag gör inte. Jag drar ett streck. En tydlig tjock fet gräns.

Och känslan blir till pärlor. Vackra. Glittriga. Som rinner likt pirr nerför strupen och gör hål i orosbollen. Gör om den till såll som släpper in det mjuka. Det nya. Det goda. Bomullstussar smeker mjukt. Styrkan växer. Den röda nålen pekar självklart mot norr. Inga tvivel alls. Det dansar. Allt blir till en virvlande dans av glädje. Tills en röst inuti mej frågar, handlar det om prestige? Handlar det om att skapa skuld? Eller handlar det om dej, bara dej och din egen överlevnad? Och gränsen flyger som kritdamm i vinden. Nej. Stanna. Var kvar där. Och jag ritar igen. Och igen. Och igen. Men det hinner inte bli något streck. Det blir ingenting kvar av ansträningen. Kanske för att den görs av fel anledning?

Och den frågan skapar lugn. Stillhet. Styrka. Det kommer att gå. På något sätt kommer det att gå. Jag är snäll. Mot mej själv. Jag är stilla. Och tycker om ord som harmoni. Och balans. Och jag gör det som krävs.

Read Full Post »

Nedräkning pågår

Snart är det semester. Känns ofattbart. Och underbart. Alla dessa slöa dagar. Helt utan tid och planering. Tomma blanka ark redo att fyllas med valfritt innehåll. En dag i taget. Det kommer att bli mycket kramande, läsande och skrivande. Som vanligt. Förhoppningsvis lite badande och grillande också. Kanotande vill jag få in som nytt innehåll. Långsamma tysta turer på spegelblankt vatten. Ner med paddeln, upp med paddeln, lyssna på droppet, ner med paddeln, upp med paddeln, se hur dropparna gör ringar på vattnet.

Meditativt. Avslappnande. Rogivande.

Jag vill ha tidiga morgnar med gräs mellan tårna. Doften av kaffe. En värld som precis börjar vakna till. Doften av sommar i näsan. Lätta vindar. Sol som smeker. Och tänk de dagar som regnet kommer. När himlen plötsligt går från ljusaste blå till nästintill svart. När det mullrar till. Och allting plötsligt doftar våt asfalt och mina tankar går direkt till syrrans och mitt sommaråskbadande när regndropparna får vattnet att koka.

Nedräkning pågår, snart är semestern här.

Read Full Post »

Ibland när jag funderar tänker jag vidare än vad jag behöver. Svaret finns på nära håll. Och jag tittar långt och brett utan att hitta. Skulle skriva om vilken typ av person jag aldrig skulle släppa in i mitt hus. För vem är min dörr stängd redan från början? Jag hade svårt att se någon framför mej. Jag tänkte nassar. Jag tänkte maktfullkomliga. Jag tänkte gigantiska skygglappar. Jag tänkte fasadbyggare. Mansgrisar. Allt möjligt. Men dörren kändes inte tvärstängd. Det var fortfarande en glipa av nyfikenhet. Så kanske var uppdraget omöjligt. Kanske var jag tvungen att ge upp. Tills syrran berättade att en kvinna hade ringt. 22.00 på kvällen. Och beklagat sej över att jag alltid var stressad och att J inte hade gjort det han lovat.

Och där åkte dörren igen. Nej fel. Den har varit stängd redan från början. Hur kunde jag missa offerkoftan? Det var för nära. Det var för litet. Men nog är det så att min dörr är stängd för en liten kutryggig skakande kvinna. En ensam kvinna. Som betalar för sällskap. En som ser medmänniskor som vandrande soptunnor, redo för att ta emot all den bitterhet som rinner ut. Syrran sa vid något tillfälle att hon är ensam, du kan väl visa lite värme. Hon behöver så lite. Men jag kände direkt, en lillfingernagel blir till ett finger och ett finger blir till armen och nära armen sitter hjärtat och det blir hårt bredvid henne. Det stängs av. Jag står inte ut med hennes röst. Jag står inte ut med hennes ord. Jag står inte ut med att hon pratar illa om alla andra. På samma sätt som hon pratar illa om oss med de andra. Jag står inte ut med att hon ljuger.

Jag står inte ut med att just hon är viktigast. Hennes sorg över ett skitliv är viktigare än hur två små barn mår. Två barn som råkade glömma nyckeln och ville låna en telefon men tvingades ta emot en kvinna i upplösningstillstånd. Inte ens vi vuxna klarar av att ta emot andras smärta alla gånger. De var som förstenade när jag hämtade dem. Jag står inte ut med hennes bittra rynkor. Jag tål inte hennes händer. Jag vägrar låta hennes behov vara viktigast av alla. Hon tar ingen som helst hänsyn. Hon frågar aldrig, hon kräver. Och av mej får hon inget. Vad gör det mej till? Tycker jag om den jag förvandlas till i hennes närhet? Vad innebär det att inte släppa in någon i sitt hem? Att hjärtat är stängt?

Och vad det beror på? Är jag rädd, för att bli bitter, ensam, gammal? Är det min frihet hon snaskar på? Vad är det för krafter som väcks? Hon har något som triggar. För nu har hon inte J och syrran på sin sida heller. Några år senare sällar de sej till dörrstängaren. Regnet faller. Både ute och inne. Men det är en helt annan dörr. Som jag tror att jag behöver öppna tidigare än jag tänkt. Men det gör jag någon annanstans.

Read Full Post »

Låg i sängen efter att ha yogat nidrat. Avslappnad. Lugn. Fladdret i bröstet fanns inte kvar. Jag funderade på att gå upp men kände inte riktigt för det. Tills plötsligt något kom till mej. Klart du ska. Det är dags att skriva om intuitive Ingvar. Jag vet ännu inte varför men mer talande än så kan det väl inte bli. Jag lyssnar. Följer. Gör. Så här sitter jag och är livrädd för att bokstäverna inte ska komma automatiskt ur mina fingrar. För jag har inte en aning om vad det är som ska skrivas. Eller beskrivas. Om jag tänker på det. Något annat underligt är att jag även skulle lyssna på Tom Jones. Herregud, Tom Jones. Vilket får mej att tänka på min mamma och pappas grannar när de var levande i allra högsta grad. V finns inte längre, hon dog för nåt halvår sedan. U är sjuk, jag vet inte om han kämpar för sitt liv eller om han känner sej så olevande och trött utan V att han bara vill skriva på, kvittera och lämna.

Men vad har allt detta med intuitive Ingvar att göra? Den röst som talar med mina känslor. Men även med mitt förnuft skulle jag tro. För jag tror att han lyssnar till mina erfarenheter. Han lägger sej inte i i onödan. Jag märker knappt när han kommer. Han säger ingenting. Luktar ingenting. Gör inga ljud av sej. Men plötsligt kan han stå där. Han står ofta vid min sida. Bara står där. Tittar på det som jag tittar på. Jag vet inte ens om han nickar. Jag tror att han vill att jag gör själv först. Utan att behöva blanda in honom. Han kommer när jag inte lyssnar på mej själv tror jag. Eller när jag inte förstår.

Jag vet inte alltid vad han vill men nu ignorerar jag honom inte längre. Jag vet att det finns något framför mej som jag behöver förstå när Ingvar kommer. Det händer att jag trots att jag tar honom på allvar och försöker hur mycket som helst ändå inte fattar. Men Ingvar blir aldrig arg. Han försvinner lika ljudlöst som han kom. Han säger inget. Han är stum. Han gestikulerar inte heller. Egentligen gör han ingenting. Så underligt. Men han utstrålar genom cellerna. Ilska, hat, glädje, eufori, lättnad, osäkerhet, ledsenhet. På något sätt förmedlar han när saker inte stämmer. Men inte med sina händer. Inte med sin kropp. Utan med något mer subtilt. Ett signalsystem som bara jag och Ingvar känner till. Något som bara funkar för oss. Och knappt det. För jag har nog inte släppt fram Ingvar på det sätt jag hade kunnat.

Kanske skrämmer han mej med sin försiktighet. Kanske stör han mej med sin osynlighet. Att han inte pratar klartext. Att allting finns där utan ord. En förväntan om att jag ska förstå utan något som helst facit. Det är dessutom inte alltid mina känslor han förmedlar utan omgivningens. Energin som förändras i ett rum. Och här är det farligt när förnuftet kommer in. Det jag lärt mej hittills. Det som är mina sanningar. Mina tolkningar. Mitt sätt att läsa av världen och kategorisera, systematisera, allt i syfte att förenkla. Men ibland måste det bli krångligt innan det blir enkelt som finaste Sara brukar säga. Ibland är det en helt annan karta som gäller. Det är nog därför jag tycker det är så onödigt när vi människor krånglar till det ytterligare genom att inte vara sanna. Men tänker jag nu, vi klarar inte alltid sanningen, det är därför vi gömmer oss bakom annat. Kanske orkar vi inte ens se sanningen eller vara i närheten av den. Smärtan förintar oss om vi släpper fram den till fullo. Så vi väljer det som är mindre plågsamt. Om vi inte summerar. För den mildare varianten kommer att stanna hos oss för alltid. Priset vi betalar för ett osant liv. Och frågan är om alla sanningar, alla smärtor är hanterbara. Och vem vet det? Och vad har detta med intuitive Ingvar att göra?

Är det så att han räddar mej från min smärta ibland? Kanske är han den som kan avgöra vad jag klarar av att ta emot. Vad är hans uppgift egentligen? Och varför ska jag fundera på honom nu? Varför kom han till mej vid sängkanten, satte sej ner, tittade på mej. Han är stilig i sina vita kläder. Sköna kläder. Inget sitter åt. Det är ingen uniform. Det är något annat. Egentligen är han inte vit. Han har egentligen ingen färg. Eller så byter han färg. Jag kan inte se hans ansikte. Det går inte att tolka honom på samma sätt som det andra som finns runt mej. Eftersom han inte säger något är det svårt att argumentera och samtala med honom. Men just nu vill han mej något. Jag fylls av en massa känslor. Kanske vill han manifestera. Tala om att han trots sin färglöshet är den som behärskar hela spektrumet av färger. Kanske är han den mäktigaste av dem alla. Trots sin ödmjukhet. Trots sin lågmäldhet. Eller kanske just därför. Lyssna eller skit i det. Gör vad du vill men lev med konsekvenserna. Hård och mjuk på samma gång. Empati är ett ord som kommer upp. Vad betyder det, just nu, i det här sammanhanget. Kanske för att jag precis funderade på om han har några känslor själv eller bara förmedlar andras. Utan att egentligen bry sej om sammanhanget. Som en substans som bara initierar ett flöde. Men som inte bryr sej om vad som händer i kedjan. Stämmer det verkligen?

Jag försöker tänka på om Ingvar varit nöjd med mej någon gång. De gånger jag lyssnat och förstått. Men då är han redan borta. Det finns inget som helst bekräftelsebehov i Ingvar. Och det jag känner när jag lyssnat är bara glädje, lättnad. Även de gånger det handlar om andra. Jag har berättat det jag sett, det som har kommit till mej men möts av motstånd. Även då känner jag lättnad. Jag tänker att den kroppen är inte redo ännu. Ibland berättar jag det inte ens. För jag vet redan på förhand att det är så. För det jag tänkt säga hör på något sätt ihop med annat. Jag har bara förnimmat på ytan men det hör ihop med det som finns där inne, djupt inne. Det som finns kättat. Fångat. Omgivet av en fabricerad verklighet. Sanningen är för långt borta. Eller för smärtsam. Eller för komplicerad. Och vad händer om vi krackelerar? Utan att kunna ta hand om bitarna. Vad händer om det inte finns något innanför bitarna? Om det som en gång var en kärna förruttnats eftersom det aldrig använts?

Så otäcka bilder det blev. Så litet allting känns. Men är det verkligen så att det inte finns något där? Brukar det inte finnas en liten liten skärva av det äkta där inne. Om vi letar. Tillsammans. Länge. Nog finns det väl något som blänker till. Det är så jag väljer att se det. Jag försöker skaka Ingvar. Gör nästan våld på honom känner jag. Kanske var det inte om honom jag skulle skriva. Kanske ville han väcka en tanke som jag måste göra något med. Som jag fortfarande inte anar. Ser. Eller förstår. Ingvar, för helvete har jag lust att skrika. Men vet att det inte är någon idé. Något fladder kommer dock inte. Det är fortfarande lugnt i bröstet.

Och kanske. Kanske är det så att han talar om att trots att jag inte lyssnade när jag verkligen behövde lyssna så tjänar ingen av oss på att jag plågar mej med den tanken och nästan drunknar av tårar inuti. Men fan vad ont det gör när alla om jag bara susar runt som ilskna bin. Men honung kommer det att bli. Även av detta. Förlåt!

Read Full Post »