Ibland när jag funderar tänker jag vidare än vad jag behöver. Svaret finns på nära håll. Och jag tittar långt och brett utan att hitta. Skulle skriva om vilken typ av person jag aldrig skulle släppa in i mitt hus. För vem är min dörr stängd redan från början? Jag hade svårt att se någon framför mej. Jag tänkte nassar. Jag tänkte maktfullkomliga. Jag tänkte gigantiska skygglappar. Jag tänkte fasadbyggare. Mansgrisar. Allt möjligt. Men dörren kändes inte tvärstängd. Det var fortfarande en glipa av nyfikenhet. Så kanske var uppdraget omöjligt. Kanske var jag tvungen att ge upp. Tills syrran berättade att en kvinna hade ringt. 22.00 på kvällen. Och beklagat sej över att jag alltid var stressad och att J inte hade gjort det han lovat.
Och där åkte dörren igen. Nej fel. Den har varit stängd redan från början. Hur kunde jag missa offerkoftan? Det var för nära. Det var för litet. Men nog är det så att min dörr är stängd för en liten kutryggig skakande kvinna. En ensam kvinna. Som betalar för sällskap. En som ser medmänniskor som vandrande soptunnor, redo för att ta emot all den bitterhet som rinner ut. Syrran sa vid något tillfälle att hon är ensam, du kan väl visa lite värme. Hon behöver så lite. Men jag kände direkt, en lillfingernagel blir till ett finger och ett finger blir till armen och nära armen sitter hjärtat och det blir hårt bredvid henne. Det stängs av. Jag står inte ut med hennes röst. Jag står inte ut med hennes ord. Jag står inte ut med att hon pratar illa om alla andra. På samma sätt som hon pratar illa om oss med de andra. Jag står inte ut med att hon ljuger.
Jag står inte ut med att just hon är viktigast. Hennes sorg över ett skitliv är viktigare än hur två små barn mår. Två barn som råkade glömma nyckeln och ville låna en telefon men tvingades ta emot en kvinna i upplösningstillstånd. Inte ens vi vuxna klarar av att ta emot andras smärta alla gånger. De var som förstenade när jag hämtade dem. Jag står inte ut med hennes bittra rynkor. Jag tål inte hennes händer. Jag vägrar låta hennes behov vara viktigast av alla. Hon tar ingen som helst hänsyn. Hon frågar aldrig, hon kräver. Och av mej får hon inget. Vad gör det mej till? Tycker jag om den jag förvandlas till i hennes närhet? Vad innebär det att inte släppa in någon i sitt hem? Att hjärtat är stängt?
Och vad det beror på? Är jag rädd, för att bli bitter, ensam, gammal? Är det min frihet hon snaskar på? Vad är det för krafter som väcks? Hon har något som triggar. För nu har hon inte J och syrran på sin sida heller. Några år senare sällar de sej till dörrstängaren. Regnet faller. Både ute och inne. Men det är en helt annan dörr. Som jag tror att jag behöver öppna tidigare än jag tänkt. Men det gör jag någon annanstans.
Under ytan 