Bloggande är magi

Och just idag extra mycket magi. Skrotade omkring  i min japanska morgonrock när L kommer springade tillbaks efter att ha öppnat ytterdörren. Mamma, det är främmande människor och jag öppnade utan tröja. Jag går dit. Utanför står två människor som jag inte känner igen. De håller fram en bok. Skriven av Pratchett. Jag fattar ingenting. Svarar. Honom har jag. Så himla dumt. Svarade inte med en full mening. Stod bara som en fågelholk med tankar som: de ser inte ut som Jehovas och går Jehovas verkligen runt på söndagar, säljer de något eller vad är det för något?

Då hör jag kvinnan säga, det här är Anguin. Bloggaren Anguin. Och det dröjer ytterligare en sekund innan det till fullo går från information till kunskap. Anguin. Shit. Så djävla roligt. Och med sej har han Åsa. Ännu en bloggare jag älskar och följer. På min trapp. Livs levande. Med en bok i handen som present. Av Pratchett.

Orden räcker inte riktigt till. Jag blev så himla glad. Kom in. Kom in! Och det gjorde de. Fast först hämtade de ett par tre stycken till som satt i bilen och väntade. Anguins prinsessa och Åsas två kottar. Sen blev det kaffe och te. Och scones. Prat. Skratt. Kramar. Bloggande är magiskt på många sätt och vis. Skrivandet i sej hjälper mej att förstå, bara det är magiskt. Och sedan lär jag känna helt fantastiska människor. Och två av dem har varit här idag.

Tack för att ni kom och tack för boken!

Read Full Post »

Känslor som river. Som dansar. Som stillar.

Ett sånt utsatt tempel. Kroppen som tvingas stå där och ta emot. Allt det som dras in. Alla dessa tankar. Alla dessa känslor. En telefon som ringer. Numret som känns igen. Det river. Långt långt in träffar spetsen. Och får allt att snurra. Fotfäste tappas. Gränser förskjuts. Kompass sätts ur spel. Det blir svårt att andas och orosbollen i magen får konturer. Skarpa. Svarta. Det råder inga tvivel. Det river. En tanke senare. Nej. Jag vill inte. Jag gör inte. Jag drar ett streck. En tydlig tjock fet gräns.

Och känslan blir till pärlor. Vackra. Glittriga. Som rinner likt pirr nerför strupen och gör hål i orosbollen. Gör om den till såll som släpper in det mjuka. Det nya. Det goda. Bomullstussar smeker mjukt. Styrkan växer. Den röda nålen pekar självklart mot norr. Inga tvivel alls. Det dansar. Allt blir till en virvlande dans av glädje. Tills en röst inuti mej frågar, handlar det om prestige? Handlar det om att skapa skuld? Eller handlar det om dej, bara dej och din egen överlevnad? Och gränsen flyger som kritdamm i vinden. Nej. Stanna. Var kvar där. Och jag ritar igen. Och igen. Och igen. Men det hinner inte bli något streck. Det blir ingenting kvar av ansträningen. Kanske för att den görs av fel anledning?

Och den frågan skapar lugn. Stillhet. Styrka. Det kommer att gå. På något sätt kommer det att gå. Jag är snäll. Mot mej själv. Jag är stilla. Och tycker om ord som harmoni. Och balans. Och jag gör det som krävs.

Read Full Post »