Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 24 juni, 2012

Får jag vingar. Som tar mej ut på äventyr. På andra sidan jordklotet. Och hon flyger med. Min lilla som snart har blivit stor. Hon flyger bredvid. Och vi flyger högt. Långt. På sätt och vis börjar vi om. Genom att rensa det gamla. För att ta in det nya. Och jag hoppas att det hon får med sej är att livet knappt har börjat. Att det finns många år att fylla med innehåll. Men att innehållet behöver väljas av just henne för att bli riktigt bra.

Själv fick jag en vardagsrumstanke igen efter många års frånvaro av dem. Vet inte när jag första gången tänkte på det. Och den här gången handlade det inte om vardagsrummet som sådant utan andra saker med liknande innebörd. Då handlade det om att jag insåg att jag var vuxen men inte verkade vara vuxen. Att mitt vardagsrum inte var ett vuxet vardagsrum. Det är bara ett rum precis som alla andra rum. Mitt sovrum ser ut som ungarnas sovrum. Det är inte ett dugg mer städat. Golvytan är täckt av kläder. Sängbordet belamrat med böcker. En mobiltelefon. Det som skiljer är egentligen storleken på kläderna. Tänker på David och vårt samtal kring att vara vuxen. Häromdagen var det nästan att jag tänkte att jag kanske borde ha en. Men se där, nu kom ordet borde med i bilden och då förstår jag att tankarna ska släppas. Det visste jag nog redan. Borde och måste är till för att utrotas. Åtminstone Borde.

Men det jag tänkte när jag såg mej själv i spegeln var nog ordet opassande. Över hela min panna. Opassande. Och sedan kom Astrids fråga, är det inte dags att börja fundera på vad du ska bli när du blir stor after all? Vad har du egentligen hittills åstadkommit? Tycker du inte att det är lite opassande att fortsätta som du gjort hittills? Antar att jag hade sparkat bakut tidigare om hon valt ordet ansvarslös istället. Men hon kanske känner mej vid det här laget. Men jag har aldrig haft någon plan. Några övergripande mål förutom att må bra och tycka att livet är kul att leva. Jag tänker inte hierarkiskt i nivåer och rutor. Jag förstår inte det traditionella karriärbegreppet, att klättra uppåt eller åtminstone snett åt sidan. Jag rör mej åt alla möjliga håll. Hit och dit. Och när jag tittar på mej själv. Kritiskt betraktar mej själv. Så ser jag inte riktigt det jag vill se just nu.

Det som finns på utsidan är inte riktigt det som finns på insidan. Och dissonans är jag allergisk mot. Då, när jag tänkte opassande tänkte jag fel. Det handlar inte om det. Jag inser det nu när jag skriver. Möjligen orätt. Och jag förstår att jag sneglat alltför mycket åt sidan istället för att känna inåt. Och den är så skön när den glider in. Vetskapen. Om. Vad. Som. Är. Rätt. Och kunskapen om vad som ska göras finns. Att det inte alls handlar om att bli vuxen. Det handlar om helt andra saker. 

Beslutsamhet, är det inte underbart att känna. Då vet jag att tröskeln plockats bort. Dörren är öppen. Foten villig att ta steget. Och jag tar det.

Read Full Post »