Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2012

Äntligen fixat

Igår blev sonens telefon äntligen lagad. Snabbt. Bra service. Dessutom fick  jag 10 % avdraget på kostnaden om jag bloggade om Iphonereparation.

Read Full Post »

Pratade med en vän igår, hon hade träffat en man som kändes fel utan att det var fel på honom egentligen. Vi försökte bena ut vad som låg bakom känslan för den första listan av ”saker som gör att det inte känns rätt” kändes rätt blandad och bitvis ytlig.

Han var :
För på.
En känsla av att han dyrkade direkt.
Osjälvständig.
För snäll.
För smal.

De sista två kändes mer som övertygande påfyllnad. För hon tyckte inte att det i sej var en nackdel att han var snäll. Och visste att det inte handlar om kroppsmåtten när det väl kommer till kritan. Det var det osjälvständiga vi fastnade i. Det saknades en manlighet kom hon fram till, något som vi började diskutera. Vad betydde det? Manlig enligt machosättet? Manlig som i stor och stark? Manlig som i meka med bilar?

Och hur vet man att de inte luras och är praktarsel frågade hon. Starka till det yttre och små skitar inuti. Jag sa att det går att känna lukten av dem. Det är någon form av dissonans. Något som inte stämmer. Det syns ofta i ögonen. Det finns en tyst kyla. Som en mur som växer när frågorna kommer för nära kärnan. Paniken doftar ur porerna om vi fortsätter klämma åt. Panik som rätt ofta göms bakom tillbakahållen ilska.

Men vi pratade aldrig klart. OS-invigning kom emellan. Men jag har funderat på det sedan dess. Det dök upp i mina morgonsidor. Att ha en stark identitet. Och att vara tydlig med sitt jag, nån form av jagstyrka. Oavsett manligt och kvinnligt. Mer åt genuin och äkta människa där dissonansen uteblir. Vad krävs? Och hur ser skalan ut? Om 0 är svajig kappvändare, vad är då 10? Hur hittar vi det som är våra sanna jag? Det som vi själva kommit fram till. Där vi skalat av allt det som berättats för oss genom tidigare år, de sanningar som ibland sitter som betong runt våra hjärtan.

För mej känns det enklare att vara jagstark. För mej är det kluriga att hitta jaget. En del är riktigt starka i sina jag men vågar inte visa dem fullt ut. Fulbackar lite mot sej själva. Jag vet inte vilket som är värst. Att vara vilsen i sitt jag eller att ständigt behöva trycka undan det. Förmodligen gör vi både och, beroende på.

Men visst är det attraktivt med tydlig identitet och jagstyrka? Människor blir så självklara. Stadiga. Trygga. Starka. Och jag tycker de är vackra. Avundsvärda där de kör sin linje utan att köra över någon annan. Det finns en öppenhet runt dem mitt i stadigheten. De är inte rädda för att leka med nya sätt att tänka. De vet att det funkar att tycka olika. Det är till och med mer givande. De går med utan att hålla med som det så vackert heter. Andra sätt att vara utgör inget hot. Starka jag som fungerar i ett vi. Mycket tilltalande.

Tydlig identitet och jagstyrka – går det att köpa någonstans?

Read Full Post »

Den skrämmer mej. Eller är det kanske tankar om den som skrämmer mej? Det naturliga känns som att det borde handla om att vara rädd för ett eventuellt lidande. Smärta, att ha ont, att vara rädd för att det ska vara plågsamt. Men det som skrämmer mej är att det innebär slutet. Att inte finnas mer utan att vara borta. Att jag inte längre får vara med, att jag fått min chans. Men jag vet inte om det är sanningen för jag kommer inte riktigt nära känslan. Jag slår ifrån den.

Jag minns en tid när varje insjuknande, varje olycka och varje dödsfall innebar en tur ner till allt det jag borde förändra. Saker jag borde göra. Saker jag borde tänka på. Tankar om den där fruktansvärda hundradelssekunden som ligger mellan mej och det som en gång var. Gränsen är hårfin och milsvid på samma gång. Det viktiga är viktigt. Skit i det triviala, det opåverkbara. I någon dag eller vecka beroende på. Kanske för att det aldrig kom riktigt nära. Förrän det hände Lena. Det ändrade mej i grunden. Det var också första gången jag kände en märkbar förlust. Och att det kan hända mej. På riktigt.

Jag bestämde mej då för att aldrig mer somna utan frid. Det outtalade skulle uttalas. Om än bara för mej själv. Men även till andra. De som betyder något för mej. Det är viktigt att måna om ögonblicken, eftersom vi aldrig vet vilket ögonblick som kan vara vårt ögonblick som vi går tillbaka till. Det har jag bloggat om tidigare vid flera tillfällen minns jag nu, i trollskogen, ska leta rätt på dem. Åh, jag borde vandra omkring i skogen lite oftare och läsa om det jag tänkt, gjort och upplevt. Men jag hittade två:
ögonblick 1
ögonblick 2

Tappade bort både mej och tråden i den vandringen. Döden. Rädsla. Ögonblick. Förändring. Lena. Skit samma, jag börjar om. Min rädsla för döden. Det var den det skulle handla om. Den jag har idag. Som handlar om dagen då allt tar slut. Jo nu vet jag, min avsaknad av religion, avsaknad av tro. Inte på mej själv, inte på mänskligheten, inte på det goda, inte på kärleken. Den tron finns. Men tron att det finns något efter döden. Är det bra att hitta en sådan tro, för att dämpa rädslan? Eller är det en flykt? Eller en garanti om jag skulle misslyckas själv. Är det nu jag ska se sanningen i vitögat och ta tjuren vid hornen för att använda gamla slitna men användbara uttryck. Är det så att jag trots allt inte lever livet fullt ut och behöver rädslan som bränsle för att fortsätta på den vägen. Som vanligt ser jag bilder, den ena sidan representerar det leende lallot som inget kommer åt, friden är total, den andra sidan är visionären, kämpen, förändraren.

Vitt vs rött. Harmoni vs passion. Är det bara jag som slåss med tankar som dessa tänker jag nu? Hittar andra sin balans direkt? Vet de bara instinktivt, utan att tänka, hur de ska blanda? Eller har de ingen mix på det sättet, finns det inga ytterligheter? Hur ser andra människors tankar ut? Hur ser Leilas tankar om döden ut till exempel? Hur tänker Therese? Jerker? Annelie? Mathilda? Syrran? Tänk att jag aldrig frågat dem om något så viktigt. Kanske ska fråga på twitter om någon annan skrivit om det och be om att få läsa. Något jag definitivt ska göra är att fundera på tro. Hur skulle min tro på livet efter döden se ut?

Read Full Post »

Jag tänker på den jag en gång var. Den här gången märker jag att mitt ansikte förblir framåtriktat, inte heller hoppar rynkan fram mellan mina ögonbryn. Jag vill inte putsa bort minnen som skitiga vårfönster. De stör mej inte. De gör mej inte stolt. Men jag förblir opåverkad av dem.

Jag undrar hur länge det kommer att dröja tills jag kan säga samma sak om en helt annan sak. Men vissa saker gör sej bättre outskrivna. Här. De hör hemma i trollskogens vackra glänta. Där får det outskrivna och obearbetade finnas som handlar om andra.

Read Full Post »

De där gångerna när jag får till det. När det blir precis som jag önskar. När det sitter. Precis där det ska. Den känslan. Fullständigt lyckorus. När kramen kommer vid rätt tillfälle. När ickeberöringen är den rätta. När ett ja skulle vara precis ett ja eller när nej verkligen skulle vara nej. När en blick når hennes öga och ett leende sprids. När den ömsesidiga nicken nickas. Den som innebär 100 % förståelse. När jag är tyst då tystnad är det bästa. Eller när jag säger de ord som hör hemma. Som gör att vår relations lapptäcke gnistrar till lite extra. Och värmer istället för att kväva. Skyddar istället för att stänga in. Lyser, blänker, gnistrar och rymmer livet självt.

Read Full Post »

De poppar upp. Alla ämnen jag vill skriva om. Som popcorn. Men jag ligger som en lat fet katt nedanför och låter dem falla till marken medan jag vilar med endast ett öga öppet. Möjligen vänder jag mej om på rygg och skrattar åt spektaklet.

Jag vill skriva om lilla henne, hon jag älskar, just nu nästan älskar sönder för att jag kanske älskar på fel sätt av rädsla. Jag vill skriva om andra små rädslor och tillkortakommanden. Jag vill skriva om olikheter. Jag vill skriva om tacksamhet. Jag vill skriva om att veta vad som är rätt. Vad det är som är verkligt viktigt. För mej. Jag vill skriva om kärlek. Om längtan. Jag vill skriva om att vara vuxet barn, snärjd av navelsträng. Jag vill skriva om äventyr. Vänskap. Jag vill skriva om föräldraskap. Skevheter. I systemen.

Men det gör jag inte.

Jag låter dem poppa.

Read Full Post »