De poppar upp. Alla ämnen jag vill skriva om. Som popcorn. Men jag ligger som en lat fet katt nedanför och låter dem falla till marken medan jag vilar med endast ett öga öppet. Möjligen vänder jag mej om på rygg och skrattar åt spektaklet.
Jag vill skriva om lilla henne, hon jag älskar, just nu nästan älskar sönder för att jag kanske älskar på fel sätt av rädsla. Jag vill skriva om andra små rädslor och tillkortakommanden. Jag vill skriva om olikheter. Jag vill skriva om tacksamhet. Jag vill skriva om att veta vad som är rätt. Vad det är som är verkligt viktigt. För mej. Jag vill skriva om kärlek. Om längtan. Jag vill skriva om att vara vuxet barn, snärjd av navelsträng. Jag vill skriva om äventyr. Vänskap. Jag vill skriva om föräldraskap. Skevheter. I systemen.
Men det gör jag inte.
Jag låter dem poppa.
Under ytan 