Jag tänker på den jag en gång var. Den här gången märker jag att mitt ansikte förblir framåtriktat, inte heller hoppar rynkan fram mellan mina ögonbryn. Jag vill inte putsa bort minnen som skitiga vårfönster. De stör mej inte. De gör mej inte stolt. Men jag förblir opåverkad av dem.
Jag undrar hur länge det kommer att dröja tills jag kan säga samma sak om en helt annan sak. Men vissa saker gör sej bättre outskrivna. Här. De hör hemma i trollskogens vackra glänta. Där får det outskrivna och obearbetade finnas som handlar om andra.
Under ytan 
Kommentera