Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 12 juli, 2012

Den skrämmer mej. Eller är det kanske tankar om den som skrämmer mej? Det naturliga känns som att det borde handla om att vara rädd för ett eventuellt lidande. Smärta, att ha ont, att vara rädd för att det ska vara plågsamt. Men det som skrämmer mej är att det innebär slutet. Att inte finnas mer utan att vara borta. Att jag inte längre får vara med, att jag fått min chans. Men jag vet inte om det är sanningen för jag kommer inte riktigt nära känslan. Jag slår ifrån den.

Jag minns en tid när varje insjuknande, varje olycka och varje dödsfall innebar en tur ner till allt det jag borde förändra. Saker jag borde göra. Saker jag borde tänka på. Tankar om den där fruktansvärda hundradelssekunden som ligger mellan mej och det som en gång var. Gränsen är hårfin och milsvid på samma gång. Det viktiga är viktigt. Skit i det triviala, det opåverkbara. I någon dag eller vecka beroende på. Kanske för att det aldrig kom riktigt nära. Förrän det hände Lena. Det ändrade mej i grunden. Det var också första gången jag kände en märkbar förlust. Och att det kan hända mej. På riktigt.

Jag bestämde mej då för att aldrig mer somna utan frid. Det outtalade skulle uttalas. Om än bara för mej själv. Men även till andra. De som betyder något för mej. Det är viktigt att måna om ögonblicken, eftersom vi aldrig vet vilket ögonblick som kan vara vårt ögonblick som vi går tillbaka till. Det har jag bloggat om tidigare vid flera tillfällen minns jag nu, i trollskogen, ska leta rätt på dem. Åh, jag borde vandra omkring i skogen lite oftare och läsa om det jag tänkt, gjort och upplevt. Men jag hittade två:
ögonblick 1
ögonblick 2

Tappade bort både mej och tråden i den vandringen. Döden. Rädsla. Ögonblick. Förändring. Lena. Skit samma, jag börjar om. Min rädsla för döden. Det var den det skulle handla om. Den jag har idag. Som handlar om dagen då allt tar slut. Jo nu vet jag, min avsaknad av religion, avsaknad av tro. Inte på mej själv, inte på mänskligheten, inte på det goda, inte på kärleken. Den tron finns. Men tron att det finns något efter döden. Är det bra att hitta en sådan tro, för att dämpa rädslan? Eller är det en flykt? Eller en garanti om jag skulle misslyckas själv. Är det nu jag ska se sanningen i vitögat och ta tjuren vid hornen för att använda gamla slitna men användbara uttryck. Är det så att jag trots allt inte lever livet fullt ut och behöver rädslan som bränsle för att fortsätta på den vägen. Som vanligt ser jag bilder, den ena sidan representerar det leende lallot som inget kommer åt, friden är total, den andra sidan är visionären, kämpen, förändraren.

Vitt vs rött. Harmoni vs passion. Är det bara jag som slåss med tankar som dessa tänker jag nu? Hittar andra sin balans direkt? Vet de bara instinktivt, utan att tänka, hur de ska blanda? Eller har de ingen mix på det sättet, finns det inga ytterligheter? Hur ser andra människors tankar ut? Hur ser Leilas tankar om döden ut till exempel? Hur tänker Therese? Jerker? Annelie? Mathilda? Syrran? Tänk att jag aldrig frågat dem om något så viktigt. Kanske ska fråga på twitter om någon annan skrivit om det och be om att få läsa. Något jag definitivt ska göra är att fundera på tro. Hur skulle min tro på livet efter döden se ut?

Read Full Post »