Den skrämmer mej. Eller är det kanske tankar om den som skrämmer mej? Det naturliga känns som att det borde handla om att vara rädd för ett eventuellt lidande. Smärta, att ha ont, att vara rädd för att det ska vara plågsamt. Men det som skrämmer mej är att det innebär slutet. Att inte finnas mer utan att vara borta. Att jag inte längre får vara med, att jag fått min chans. Men jag vet inte om det är sanningen för jag kommer inte riktigt nära känslan. Jag slår ifrån den.
Jag minns en tid när varje insjuknande, varje olycka och varje dödsfall innebar en tur ner till allt det jag borde förändra. Saker jag borde göra. Saker jag borde tänka på. Tankar om den där fruktansvärda hundradelssekunden som ligger mellan mej och det som en gång var. Gränsen är hårfin och milsvid på samma gång. Det viktiga är viktigt. Skit i det triviala, det opåverkbara. I någon dag eller vecka beroende på. Kanske för att det aldrig kom riktigt nära. Förrän det hände Lena. Det ändrade mej i grunden. Det var också första gången jag kände en märkbar förlust. Och att det kan hända mej. På riktigt.
Jag bestämde mej då för att aldrig mer somna utan frid. Det outtalade skulle uttalas. Om än bara för mej själv. Men även till andra. De som betyder något för mej. Det är viktigt att måna om ögonblicken, eftersom vi aldrig vet vilket ögonblick som kan vara vårt ögonblick som vi går tillbaka till. Det har jag bloggat om tidigare vid flera tillfällen minns jag nu, i trollskogen, ska leta rätt på dem. Åh, jag borde vandra omkring i skogen lite oftare och läsa om det jag tänkt, gjort och upplevt. Men jag hittade två:
ögonblick 1
ögonblick 2
Tappade bort både mej och tråden i den vandringen. Döden. Rädsla. Ögonblick. Förändring. Lena. Skit samma, jag börjar om. Min rädsla för döden. Det var den det skulle handla om. Den jag har idag. Som handlar om dagen då allt tar slut. Jo nu vet jag, min avsaknad av religion, avsaknad av tro. Inte på mej själv, inte på mänskligheten, inte på det goda, inte på kärleken. Den tron finns. Men tron att det finns något efter döden. Är det bra att hitta en sådan tro, för att dämpa rädslan? Eller är det en flykt? Eller en garanti om jag skulle misslyckas själv. Är det nu jag ska se sanningen i vitögat och ta tjuren vid hornen för att använda gamla slitna men användbara uttryck. Är det så att jag trots allt inte lever livet fullt ut och behöver rädslan som bränsle för att fortsätta på den vägen. Som vanligt ser jag bilder, den ena sidan representerar det leende lallot som inget kommer åt, friden är total, den andra sidan är visionären, kämpen, förändraren.
Vitt vs rött. Harmoni vs passion. Är det bara jag som slåss med tankar som dessa tänker jag nu? Hittar andra sin balans direkt? Vet de bara instinktivt, utan att tänka, hur de ska blanda? Eller har de ingen mix på det sättet, finns det inga ytterligheter? Hur ser andra människors tankar ut? Hur ser Leilas tankar om döden ut till exempel? Hur tänker Therese? Jerker? Annelie? Mathilda? Syrran? Tänk att jag aldrig frågat dem om något så viktigt. Kanske ska fråga på twitter om någon annan skrivit om det och be om att få läsa. Något jag definitivt ska göra är att fundera på tro. Hur skulle min tro på livet efter döden se ut?
Under ytan 
Och nu har två personer i min absoluta närhet dött och jag kan säga att mina tankar och känslor om döden är förändrade. Till det bättre.
[…] […]
Ann, som alltid så slås jag av hur härligt det är när människor vågar ta i saker som är tabu. För inte ska vi väl prata om döden, ska vi? Men att tala om den, fråga om den, diskutera den och vad den gör med oss, det ger oss en möjlighet att se det som är ovillkorligt. Vi ska alla dit.
Vad gör vi på vägen? Om vi lyfter tanken på döden kanske det för med sig att vi lever fullt ut.
Som mycket annat – att tala om det svåra gör det lättare!
Tack Ann!
Ibland glömmer jag, om sanningen ska fram så vet jag inte ens ibland, att det här Ann, det är sånt vi inte pratar om. Men jag behöver prata mer döden och nu vet jag att fb inte bara är glättig yta. Mitt flöde delar. Och tack för din kommentar Anne, den värmer.
Tankar på döden … vad den för med sig … OM den för med sig något .. har förstås funnits hos mig fram och tillbaka … böljande som havets vågor … från och till … ända sen förpuberteten om inte ännu längre. Och som med TRO överhuvudtaget (man kan ju aldrig VETA) … har tankarna på döden och tron på ett evigt liv (i någon form) med tiden förändrats.
Jag VILL tro att det inte är slut … ett upphörande … men jag tvivlar allt som oftast ju äldre jag blir …
Och har kommit fram till att det bästa för mig är att inte ”spara” mitt liv till något efterkommande som man inte vet något om utan att försöka leva fullt ut NU … reflektera som du innan du somnar på kvällen HUR du har levt den här dagen. Och hålla ”mina döda” levande i tanke, ord och gärning så att de åtminstone finns i denna världen så länge som jag själv lever.
Du skriver så fint Ann … så klokt … och min kommentar är kanske inte så genomtänkt … om du förstår vad jag menar … men jag ville ändå kommentera.
Massor av kramar till fina du …
Jag kan inte se vad som är ogenomtänkt men tänker att det genomtänkta ibland förlorar på känsla och spontanitet. Så lustigt att vi möts från olika håll. Kan vi slå oss ner en stund, resonera och kanske, kanske, ta en helt ny väg båda två när vi fått höra vad den andre berättat.
Åh vad dina tankar rörde om mig idag. Jag får knappt fast i tankarna och det formas en massa ord.
Vi delar en princip du och jag: Att somna i frid, genom att uttala det outtalade. Det var mitt viktigaste beslut efter min kris, och så jag håller mig sann mot mig. Och andra.
Oj vad jag gillar dina ord, även när de snurrar upp och berör mig med tankar dit jag helst inte vill gå.
Bra.
Bra.
Hjälp. Måste skriva
Du har ju kommenterat. Ser fram emot ditt kommande inlägg.
Jag är en enkel själ. Men en ganska öppen sådan vill jag tro. Jag vill tro på livet efter döden, därför tror jag. Jag kanske lurar mig själv, eller flyr som du skriver, men det är som med sockerpiller – funkar det så funkar det… Det ger mig trygghet, frid och en känsla av tillförsikt. Och då är jag inte speciellt troende.
Jag har halvvuxna barn som håller på att frigöra sig från sina föräldrars liv och leverne. Oron ligger ständigt och lurar när jag inte vet exakt var de är. Jag tänker mörka tankar och blir alltid lika lättad av ett sms fyra på natten. Men jag vet ju att de måste leva sina liv med allt vad det innebär av faror, utmaningar, glädje och sorg…
Efter att ha genomlevt både min storebrors död (han frös ihjäl under en gran i Sälen när han var 23) och min mammas (bröstcancer som spreds sig till levern. Hon var borta på tre månader) och allt vad det innebär av att upptäcka hur olika uttryck sorgen tog sig hos mig och mina nära, hur förgängligt livet är och att det fort farande konstigt nog är värt att leva, har jag landat i ett par, tre hemsnickrade sanningar som drar åt det fatalistiska hållet.
– Det kan vara möjligt att det finns en större tanke och mening med allt.
– Vad gäller barnen så kan man bara göra ett så bra grundjobb som möjligt – sedan kan man bara hålla tummarna. (Men oron finns ju där ändå, förstås).
– Jag kan känna både mamma och Johan i mig, på något sätt. Och jag tror att de vet det. Flummigt, men så är det. Av detta drar jag slutsatsen att om jag dör kommer jag att finnas i mina nära. Jag kommer på något sätt att få fortsätta ”vara med”.
Du skriver också om balans. Jag tror att balansen bara existerar i små korta ögonblick – just när harmoni och passion möts, den ena på väg ner och den andra på väg upp. Som en gungbräda. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att hitta den totala jämvikten. Jag vet inte ens om balans är något att eftersträva. Det känns bara tråkigt. Länge leve kontraster och spretiga tankar och känslor!
/Maria
Jag tyckte om det du skrev. Och gillar att de finns med dej, din mamma och din bror. Jag har under dagen funderat och kommit fram till att jag för första gången vad jag minns önskat mej ett liv efter detta. Men i en annan form. Hjärtestoft. Tack för att du delade med dej.