Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 28 juli, 2012

Pratade med en vän igår, hon hade träffat en man som kändes fel utan att det var fel på honom egentligen. Vi försökte bena ut vad som låg bakom känslan för den första listan av ”saker som gör att det inte känns rätt” kändes rätt blandad och bitvis ytlig.

Han var :
För på.
En känsla av att han dyrkade direkt.
Osjälvständig.
För snäll.
För smal.

De sista två kändes mer som övertygande påfyllnad. För hon tyckte inte att det i sej var en nackdel att han var snäll. Och visste att det inte handlar om kroppsmåtten när det väl kommer till kritan. Det var det osjälvständiga vi fastnade i. Det saknades en manlighet kom hon fram till, något som vi började diskutera. Vad betydde det? Manlig enligt machosättet? Manlig som i stor och stark? Manlig som i meka med bilar?

Och hur vet man att de inte luras och är praktarsel frågade hon. Starka till det yttre och små skitar inuti. Jag sa att det går att känna lukten av dem. Det är någon form av dissonans. Något som inte stämmer. Det syns ofta i ögonen. Det finns en tyst kyla. Som en mur som växer när frågorna kommer för nära kärnan. Paniken doftar ur porerna om vi fortsätter klämma åt. Panik som rätt ofta göms bakom tillbakahållen ilska.

Men vi pratade aldrig klart. OS-invigning kom emellan. Men jag har funderat på det sedan dess. Det dök upp i mina morgonsidor. Att ha en stark identitet. Och att vara tydlig med sitt jag, nån form av jagstyrka. Oavsett manligt och kvinnligt. Mer åt genuin och äkta människa där dissonansen uteblir. Vad krävs? Och hur ser skalan ut? Om 0 är svajig kappvändare, vad är då 10? Hur hittar vi det som är våra sanna jag? Det som vi själva kommit fram till. Där vi skalat av allt det som berättats för oss genom tidigare år, de sanningar som ibland sitter som betong runt våra hjärtan.

För mej känns det enklare att vara jagstark. För mej är det kluriga att hitta jaget. En del är riktigt starka i sina jag men vågar inte visa dem fullt ut. Fulbackar lite mot sej själva. Jag vet inte vilket som är värst. Att vara vilsen i sitt jag eller att ständigt behöva trycka undan det. Förmodligen gör vi både och, beroende på.

Men visst är det attraktivt med tydlig identitet och jagstyrka? Människor blir så självklara. Stadiga. Trygga. Starka. Och jag tycker de är vackra. Avundsvärda där de kör sin linje utan att köra över någon annan. Det finns en öppenhet runt dem mitt i stadigheten. De är inte rädda för att leka med nya sätt att tänka. De vet att det funkar att tycka olika. Det är till och med mer givande. De går med utan att hålla med som det så vackert heter. Andra sätt att vara utgör inget hot. Starka jag som fungerar i ett vi. Mycket tilltalande.

Tydlig identitet och jagstyrka – går det att köpa någonstans?

Read Full Post »