Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2012

Låg i sängen och läste. Kom plötsligt på att jag har absolut ingenting för mej och kan när jag vill bara resa mej upp och sätta mej ner och skriva. Rakt ut på mina egna sidor. Så ofattbart lyxigt. Så jag gick upp, tände några värmeljus, ställde in stolen i rätt höjd, drog på lite musik jag gillar och här är jag. Jag har ett par dagar, kanske till och med veckor känt mej låg. Vemodig. Utan att veta vad det beror på. Lite som att tappa gnistan. Inte så att kroppen tagit slut. Inte så att jag gråtit. Inte så att skrattet inte letat sej fram några gånger om dagen. Mer subtilt än så, men trots allt där. Lågmält, envetet påminnande.

Jag har tänkt att det kan bero på de saker som hänt i sommar. Saker som egentligen inte hänt mej utan bara människor i min närhet som jag älskar högt. Men som jag förstår lämnar spår även i mej. Jag har tänkt att det kan vara trötthet. Men ingenting har riktigt passat in. Det har inte varit likt mej. Jag brukar ganska snabbt hitta det positiva med det mesta. Alltid finns det något jag lärt mej, som jag fått nytta av, som varit värdefullt på sitt vis på min resa. Istället för att tänka som jag brukar på allt det jag har att vara tacksam för så har nog snarare tanken varit, vad går det ut på? Hur kan barn och oskyldiga kallblodigt mördas i Syrien? Och hur kan människor bara ett femtital mil ifrån mej leva utan att ha mat för dagen? Och sakna kläder och skor för årstiden. Hur kan en alldeles underbar människa få en otäck inneboende i magen. Hur kan vuxna män utnyttja unga flickor? Hur kan en del komma undan ansvar? Hur kan människor använda skattepengar till egna nöjen utan rim och reson istället för att låta det gå till alla de som inget har?

Ingenting av det är nya frågor. Delar av det är nya händelser men de avlöser egentligen bara andra liknande. Världen har aldrig varit rättvis. Jag har i alla fall alltid sett saker ljust. Känt tacksamhet och glädje. Den uteblev för en stund. Tacksamheten. Den ersattes inte av en otacksamhet. Inte heller av att ta saker för givna. Kanske var det så, om jag tillåter mej att erkänna det, att jag faktiskt för en stund förlorade hoppet om en bättre och rättvisare värld. Att nu sitta här vid mitt röda skrivbord och titta ut genom fönstret rakt ut allt det höstmörka och än en gång känna tacksamhet gör mej glad i hela kroppen. Lågorna som fladdrar påminner mej om livets förgänglighet. De påminner mej också om en man jag tycker väldigt mycket om som lärt mej att tvivlet behövs. Tvivlet tillför. Ur tvivlet kommer ny kraft. Även om det skrämmer skiten ur mej.

Read Full Post »

Nån dag. Inte idag. Kanske inte imorgon. Men en annan dag. Nån dag. Då ska jag skriva. Om det som finns i ett skrin av stål. Utan fluffig sammetsfyllning.

Read Full Post »

Ord sökes

Jag letar ord. Något som symboliserar det jag vill uppnå. Något som sätter form på mina drömmar.

Read Full Post »

Min första tanke var att bara låta 100 ord ramla ur mej. Siffran stör mitt skrivande. För mitt skrivande är av en annan sort.

Det är inte redigerat eller genomtänkt. Det kommer från platsen jag letar efter men sällan finner.
Det är egotrippat. Till för mej. Bara mej. Genom mitt skrivande får jag nyfiket utforska mej själv.
Känslor som äter mej försvinner bland orden. Jag får vara precis så som jag känner för en stund och efteråt betrakta det som är jag.

Och le när jag lägger ifrån mej pennan eller loggar ut från datorn.

Read Full Post »

Ibland kommer magin smygande in. Den rullar ihop sej med dammtussarna under soffan och väntar en stund med att komma fram helt. Sen plötsligt kommer den insvepande i rummet som en lyckotornado.

En man lycklig i Rejmyre, en syster i huset bredvid, en handbollsfinal, en lycklig dotter med kompis som sover över, en son som pratat in ett trevlig mobilsvar. Levande ljus som fladdrar i fönstret, en kopp grönt te med mintsmak med en tesked honung i. En vän som pratar klartext på ett alldeles underbart sätt med ett nytt pirr. En stunds loopande kring sockersött och lite klurande kring en skrivövning som väntar. Ett försök att övertala en vän att göra något vi båda tycker är rätt jobbigt.

I en liten liten bubbla finns jag. Fullt medveten om att alla bubblor inte har samma innehåll men många är vi som kanske inte alltid släpper in den. Så ikväll väljer jag magin. Som får dammråttorna att gnistra.

Read Full Post »

Alfabetet

Ska mjuka upp lite inför Åsa Backmans skrivutmaning. Alla bokstäver ska få sitt spontanord. Några blir svåra. Kanske blir de utan. Jag tar det första ordet som dyker upp, oavsett vilket det blir.

A Analfabet
B Banan
C Cykel
D Dromedar
E Ekorre
F Fisk
G Godis
H Hormoner
I Is
J Jerker
K Knulla, förlåt
L Loppa
M Mamma
N Niklas
O Olle
P Potta
Q Fråga
R Recept
S Stolle
T Tak
U Uv
V Vax
X Omöjlig
Y Yxa
Z Zebra
Å Åska
Ä Äcklig
Ö Öster

Nu kanske jag ska skippa analyserandet av ord som poppat upp och hur de hänger ihop. Jag skulle tro att det i så fall blir det Lars påstår att jag ägnar mej åt, överanalys. Och utmaningen visade sej vara en skrivövning som lockade mej. Ska fundera lite på innehåll och upplägg.

Read Full Post »

Så där ja, lite förnyelse känns bra. Jag är trött på det gröna. Jag behöver något annat än skogen. Jag vill ha blått och vatten. Jag inser att jag har behov av att bloggen speglar min livsfas. Det är inte bara en blogg. För övrigt ett ord jag hatar. Blogg. Att blogga. Gillar det inte speciellt. Ordet alltså. Inte företeelsen. Först hade jag något som jag förknippade med upptäckarlust, glädjen över att hitta mitt inre landskap. En helt ny värld. Det var rev, färgglada fiskar, hotfulla fiskar, koraller och grönt hav.

Sen kände jag ett behov av att få återvända till min trollskog. Bloggen kändes främmande. Jag behövde något tryggt och vant. En plats där jag fick återanvända lite av mina gamla tankar i jakten på Jag. En plats för stilla funderande. Och om behov uppstod, en plats att sparka mossa och sura på en stubbe.

Nu vill jag ha något annat, något som påminner mer om djupdyk än lugna skogspromenader. Jag är inte heller för tillfället ute efter ny information. Snarare omvandla den jag har till kunskap. Att få nytta av det jag lärt mej, testa om det håller, om teorierna stämmer eller om det är läpparnas bekännelse över hela skiten. I Yoga Nidra som jag pysslat med ända sedan yrseln överföll mej börjar och slutar du med något som kallas sankalpa. För mej ser det ut som ett litet vackert frö som jag planterar långt långt inne i mej själv. Ett frö som växer alldeles av sej självt. Det omedvetna vattnar och pysslar om.

Och fröet blir till en växt som sprider sej i hela kroppen. Och det jag behöver är förstås föränderligt. Men jag inser att vägen till en leende harmonisk buddha med acceptans som paradgren kanske inte riktigt är min grej. Och självklart förstår jag att jag än en gång gick vilse i vad acceptans innebär. Än en gång blandade jag ihop egen utveckling med generellt facit. Att göra rätt på fel sätt. Och växten kväljde mej. Stillheten som skulle vara vilsam blev till kvalmigt stillastående. Och något annat tar vid. Ord som fokus, nyfikenhet och energi hamnar rätt i tanke och mun.

Det är nytt nu.

 

Read Full Post »

Ljud

Ibland blir jag djävligt trött på ljud.
Rätt ofta längtar jag efter total ljudlöshet.
Tystnad.
Det skrivna ordet är annorlunda.
Jag kan välja.
Men de tomma orden.
De som uttalas.
Som utfyllnad.
Enstaka ljud som saknar mening.
Som bara finns, sägs och irriterar.
Som inte tillför.
Bort. Bort. Bort.
Lämna mej ifred.
Schh.
Eller rent av.
Håll käften!

Read Full Post »