Låg i sängen och läste. Kom plötsligt på att jag har absolut ingenting för mej och kan när jag vill bara resa mej upp och sätta mej ner och skriva. Rakt ut på mina egna sidor. Så ofattbart lyxigt. Så jag gick upp, tände några värmeljus, ställde in stolen i rätt höjd, drog på lite musik jag gillar och här är jag. Jag har ett par dagar, kanske till och med veckor känt mej låg. Vemodig. Utan att veta vad det beror på. Lite som att tappa gnistan. Inte så att kroppen tagit slut. Inte så att jag gråtit. Inte så att skrattet inte letat sej fram några gånger om dagen. Mer subtilt än så, men trots allt där. Lågmält, envetet påminnande.
Jag har tänkt att det kan bero på de saker som hänt i sommar. Saker som egentligen inte hänt mej utan bara människor i min närhet som jag älskar högt. Men som jag förstår lämnar spår även i mej. Jag har tänkt att det kan vara trötthet. Men ingenting har riktigt passat in. Det har inte varit likt mej. Jag brukar ganska snabbt hitta det positiva med det mesta. Alltid finns det något jag lärt mej, som jag fått nytta av, som varit värdefullt på sitt vis på min resa. Istället för att tänka som jag brukar på allt det jag har att vara tacksam för så har nog snarare tanken varit, vad går det ut på? Hur kan barn och oskyldiga kallblodigt mördas i Syrien? Och hur kan människor bara ett femtital mil ifrån mej leva utan att ha mat för dagen? Och sakna kläder och skor för årstiden. Hur kan en alldeles underbar människa få en otäck inneboende i magen. Hur kan vuxna män utnyttja unga flickor? Hur kan en del komma undan ansvar? Hur kan människor använda skattepengar till egna nöjen utan rim och reson istället för att låta det gå till alla de som inget har?
Ingenting av det är nya frågor. Delar av det är nya händelser men de avlöser egentligen bara andra liknande. Världen har aldrig varit rättvis. Jag har i alla fall alltid sett saker ljust. Känt tacksamhet och glädje. Den uteblev för en stund. Tacksamheten. Den ersattes inte av en otacksamhet. Inte heller av att ta saker för givna. Kanske var det så, om jag tillåter mej att erkänna det, att jag faktiskt för en stund förlorade hoppet om en bättre och rättvisare värld. Att nu sitta här vid mitt röda skrivbord och titta ut genom fönstret rakt ut allt det höstmörka och än en gång känna tacksamhet gör mej glad i hela kroppen. Lågorna som fladdrar påminner mej om livets förgänglighet. De påminner mej också om en man jag tycker väldigt mycket om som lärt mej att tvivlet behövs. Tvivlet tillför. Ur tvivlet kommer ny kraft. Även om det skrämmer skiten ur mej.
Under ytan 
Och nu är det inte bara Syrien utan Palestina, Ukraina och andra ställen där det otänkbara sker. Och jag har tvivlat en hel del men ändå tappat kraft. Inser att det 2012-1014 har hänt väldigt mycket omvälvande saker.
Hur, varför, om? Så många frågetecken och så få svar. Jag önskar att det fanns fler svar och ett magiskt botemedel. Kanske kommer de till slut, genom kraften.
Om inte annat så hjälper det mej att se det i cykler. Eller i liggande evighetsåttor. Allting tar ny fart. Förhoppningsvis rör sej även åttan framåt även om det är nästintill omöjligt att se rörelsen. En man på jobbet ritade ett ekorrhjul som trots allt rörde sej framåt i en riktning. Kanske känns hopplöst i ekorrhjulet men vet vi om att vi tar oss framåt genom springandet känns det enklare att uthärda mellan varven känslan uppstår.
Tack! Ditt inlägg här blev för mig faktiskt ett svar på just det jag undrade. Hur hanterar ni andra det mörker som tornar upp sig så nära, trots att vi själva vet att vi har det så bra…
Och ja, tvivel är nödvändigt, svårt, men livsviktigt. Inom alla områden. Trösten kan kanske vara att vi inte är helt ensamma om det heller.
Sköt om dig!
Men det svarta skrämmer mej. På hormon- och molekylnivå. Visst vill jag att känslorna ska få finnas. Men när de finns för länge, för ofta och blir för ensamma, då behöver jag dess motsats för att orka på sikt. Det är vad jag tror händer just nu och som kan förklara min oroskänsla.