Låter rubrikfältet på inlägget vara tomt. För jag har inte en aning om vad som ska komma ut. Jag vill se inlägget som en tankemagnet. En yta som kan fånga dem. De som leker kurragömma i mitt huvud. Ibland spänner de upp en studsmatteduk mitt i skallen och hoppar så mitt synfält blir guppigt. Och när jag argt tröttnar sticker de snabba som möss till sina skrymslen. Jag hör dem, trots att de är nästintill ljudlösa, de viskar, konspirerar. Håll er undan, hittar hon oss kanske hon ersätter oss med nya bättre. Men de verkar bra. Det känns som att de för med sej något nytt och användbart. En och en känns de små men intuitionen säger att de sammantaget bär på nyckeln.

Om jag bara når dem.

Och det är då jag inser att jag är där igen. Jag jagar solkatter. Det finns ett inbyggt misslyckande. Så jag låter dem vara. Jag låter rubrikfältet vara tomt även nu när jag nått slutraden. Jag låter bli att sätta ord på allt det som pågår och testar det jag är mindre bra på, att känna det jag känner. Istället för att tänka om det. Dags att tvätta håret, klä på mej och leta mej fram till mina kollegor i Globen. Det är Careerdays igen.

Annons

Read Full Post »