Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2012

Försökt att ta genvägar. Försökt tänka mej till nya vanor. Jag ligger där i sängen, läser en bok som inspirerar, ler och känner mej beslutsam. Nu djävlar, nu händer det. Rena rama Trissen. Sicken lögnhals. Så otroligt lättlurad. Jag har tänkt otroligt mycket på sista tiden, det känns nästan som att jag håller på att fundera ihjäl mej. Jag försöker förstå. Jag blir full av energi. Jag anar pusslet. Men sen finns de bitar som gör att allting faller samman. Motivet på pusslet äcklar mej plötsligt. Det går inte en dag som jag inte tänker att idag, idag ska jag käka bra och jag ska se till att röra på mej. De dagar som jag gör som jag säger bokstavligen strålar jag av glädje och styrkan inombords blir påtaglig. Men på sistone har det varit för många dagar som slutat med att jag tänkt nya tankar men handlingarna sett exakt likadana ut som de gjorde för en tid sedan. Jag gör inte längre annorlunda. Jag har fastnat i att bara tänka annorlunda. Och nu när jag tänker på det så är det kanske just det som är fel. Jag tänker inte ens annorlunda, jag har plockat fram några tankar som jag trodde jag slutat tänka för länge sedan.

Och jag skäms. Jag skäms för mitt Kanvarajag som faktiskt för ett tag var mitt nya Varajag. Att skämmas är som jag ser det fruktlöst och djävligt onödigt om inget följer. Så nu tänker jag ta ett livsavgörande beslut. Det har det blivit dags för mitt nuvarande Varajag att hoppa tillbaka till mitt Kanvarajag och bli mitt Bästajag igen.  Utan att dra på med kraftuttryck och utan att ha tårarna rinnande nerför min kind så lovar jag mej själv att hitta tillbaka till det som jag gillade.

Jag ska vara snäll mot mej själv även de gånger jag misslyckas.
Jag lovar mej själv att investera även i det fysiska. Jag ska använda min kropp. Bygga uthållighet, spänst och styrka. Ta hand om den så att den kan fortsätta vara den som möjliggör ett levande överhuvudtaget.
Maten ska vara bra för mej och det andra ska jag säga stopp till.
Jag lovar att jag ska damma av den värdegrund som jag vill låta mitt liv vila på. Jag lovar att jag ska leva efter den. Jag lovar mej själv att vara stadig i min övertygelse. Att inte hela tiden rycka upp rötterna på blomman jag sått för att se om något händer utan istället ha tillit. Låta saker gro i sin egen takt.

För det är viktigt med rötter. Lika viktigt som att ha vingar.

Jag ska ge rötterna den näring de kräver och sedan ska jag utveckla mina vingar. Kraftiga vingslag ska ljuda genom luften. Men lika ofta ska jag landa med stadiga fötter på stadig grund.

Hepp!

Read Full Post »

Lite oro och ammoniak

Det är ungefär så jag kan sammanfatta min söndagskväll. Fortfarande mätt från gårdagskvällens tapaskväll som jag är mycket glad att jag blev inbjuden på. Men nog skulle jag vilja vara smärt och stark, nytränad istället för nyäten. Men snart vänder det. Och snart är ungen av med det svarta håret. Vi får hoppas att hon får ha det ljusa håret kvar så det inte ramlar av. Det stinker ammoniak i hela huset.

Sen hoppas jag att krutmormor snart är pigg igen, hjärtinfarkt till trots. Lilla lilla gammelmormor.

Read Full Post »

En liten undulat sitter på mitt huvud medan jag skriver. En blå liten kompis som landar med precision. De små fötterna skänker kärlek. Har inte skrivit på länge. Funderat desto mer. Kanske i cirklar med bara en riktning, runt runt. Föredrar spiraler eller cirklar som ändå rör sej i en horisontell riktning. Då får hamsterns trampande mening och tankarna tappar ältandekaraktär. Mer av ett idisslande. Vet inte riktigt vad jag ska kalla det sinnestillstånd jag befinner mej i. Spelar mindre roll. Det finns. Och kanske kommer jag på mer efterhand jag skriver.

Det är svårt att skriva om där andra kan läsa. Svårt att prata med andra om. Svårt för att samspel med andra också inkluderar återkoppling. Och att begära en viss sort känns förmätet. Skulle vilja att orden kom ut så att det framgår att syftet inte är att förändra känslan utan att utforska den. Förmedla den och samtidigt tala om att jag vet att det som känns sant för mej just nu inte behöver vara en sanning för andra. Att mottagaren ser andra saker, får andra saker, möter andra saker än de jag upplever i mej själv som sändare. Kanske finns det också en vilja att göra bra som bor i oss människor som ställer till det om jag inget säger innan. Jag är nyfiken. Varifrån kommer känslan? Varför kommer den? Vad ska jag lära av den? Jag är inte ledsen att den kom. Den gör mej inte ledsen. Den gör egentligen ingenting med mej. Jo kanske gör den mej vaken och eftertänksam.

Har inte formulerat den i ord ännu. Provade med Sara på jobbet häromdagen. Det var första gången jag sa det utanför mina morgonsidor. Det kändes bra. Sara är bra. Hon vet vad jag behöver. Och det är inte ord tillbaka om att jag tillför. Men det är som när jag ibland står framför spegeln och tittar på mej själv. Jag böjer mej fram, studerar noggrannt. Rör mitt finger mot min spegelbild. Tittar som om det är första gången jag ser. Och ibland handlar det mer om ett konstaterande att jag är rätt ful. Men jag fylls inte av någon ledsenhet. Jag fylls nog inte av något alls. Ibland kan det till och med bli ett fniss. Det här känns nästan som att skriva och berätta om något hemligt och förtjust skamfyllt. Hmm, vad hette det nu igen, fick ju något uppdrag som handlade om att berätta om något som ingen annan visste och som var skamfyllt. Tillbaka till känslan. Innan den skingras.

Om jag söker inåt. Ända in i hjärtat. Ändå in i märgen. Så kommer just nu samma slutsats. Jag tillför inte nämnvärt. Mitt bidrag till omvärlden är rätt skralt. Jag har svårt att se hur jag gjorde för att få det som finns runtomkring mej. Det finns ingenting som sticker ut. Inget som gör mej unik på något sätt. Det är som att jag inte riktigt finns. Som att jag när som skulle kunna bli till gas och inte ens lämna en blöt fläck efter mej.  

Om jag skalar bort allt som har med att göra för andra att göra, kan man göra det? Jo jag väljer att göra det. Här är det svårt att hitta ord. Inser nu att det inte funkar som jag tänkt. Det går inte att skala bort de lagren från oss människor. Det är klart att ingenting blir kvar då. En kropp. Har tänkt att om jag betraktar mej själv utifrån. Som människa. Vem är jag? Där inne. Utan att lägga på något. Utan att lägga till en enda handling. Utan ord. Kanske är det så att jag bara hittat längst in och att resan nu påbörjas utåt igen. Kanske tar jag inte på mej allt det jag klätt av. Kanske väljer jag något annat. Kanske går jag naken en stund. Väljer med omsorg. För det känns inte som att jag hittills valt med omsorg. Det känns som att jag många gånger tagit emot av farten. Eller ryckt åt mej i ett akut behov. För att nakenheten skrämt.

Kanske dansar jag naken med mej själv. Med hela min kropp. Med hela mej. Med all min fulhet. Med det som är mitt. Mitt i regnet. Mitt i det gråa. Och kanske till viss del kalla. Men det ångar och ryker. Om min kropp. Kanske har jag aldrig någonsin skrivit något mer obegripligt än detta. Men mitt i ingenting. Mitt i det vanliga. Mitt i det obegripliga är det skrattretande ok.

Read Full Post »

gå på NYC´s gator.
bada i stora vågor.
äta mammas bullängd som torkat och därför stekts i smör och rullats i socker.
måla med oljefärg på stor vit duk.
smyga in i barnens sovrum och lyssna på ljudet av deras andetag och dra in doften från deras tinningar.
testa improvisationsteater igen.
gosa med kaninerna med vinterpäls.
en puss av världens finaste hund.
komma ut till skärgården igen och denna gång få prata om engagemang.
sitta inne med levande ljus och se första snön falla utanför.
käka varm julskinka på hårt bröd kvällen innan julafton.
se första snödroppen dyka upp längst husgrunden.
dricka kaffe på verandan en sommarmorgon med världens bästa man.

och 1000 saker till.

Read Full Post »