Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2012

Så där, mycket lugnare, rutan på skärmen är still. Var var jag, jämförelsetråden. Den som kom för att tala om att det finns olika sorter och tillfällen. Den kan ge både perspektiv och olycka. Det här med att lyfta blicken och se andra runtomkring och inte fastna i mitt. Där det handlar om att inte vara för snabb. Istället för att tillåta mej att vältra mej i mitt eget elände en stund har jag direkt landat i att kolla där, om du jämför, tycker du fortfarande att du har något att tycka synd om dej för? På senare år har jag mer och mer tillåtit mej att släppa fram de känslor jag har, oavsett vilka. Här har bloggen hjälpt till hur mycket som helst. Alla dessa arga, ledsna inlägg som fått mej att en bit in i skrivandet se och förstå. Jag har också tillåtit mej att tycka synd om mej själv, faktiskt riktigt ömka, vältra och rulla runt i mitt elände. Men inte för länge. Det är det som är grejen med jämförelsen som är av godo. Att inte fastna i min egen grop utan kika över kanten.

Den jämförelsesort jag definitivt inte vill ha är den som bara sänker. Den som talar om att jag är fulare. Sämre. Vad tillför den och hur rättvis är den? Och när började jag använda den sorten? Och varför? Var det en del av min uppfostran? Att förstå att jag inte längre är navet som världen snurrar runt. Lära mej att inte bli självgod. Att inte bli uppblåst. Leva i falskhet, i tron att jag är bäst. Men det var inte bara det jag lärde mej. Jag lärde mej andra saker som absolut inte hjälpt mej. Slutade med den för några år sedan och det var en stor lättnad. Den dyker fortfarande upp mellan varven men jag känner snabbare igen den. Motar bort den. Kanske det som gjort att uthålligheten kommit. Det här med att jämföra mej själv mot mej själv istället. Svårast av allt är att låta bli att värdera. Så underbart att bara konstatera. Vilket leder in mej på nästa fundering som handlar om känslor. Att det finns rätt och fel sort. Finare och sämre. Några vi inte ens vill erkänna att vi känner. Men det får bli en annan gång. I ett helt annat inlägg.

Read Full Post »

Det skulle dessutom gå ganska snabbt. Jag trivs här med min egen lunk. Alla mina tankar får plötsligt plats. Jag fångar några av dem på morgonsidorna som skrivs under absolut tystnad och nästan i mörker. Bara jag och pappret. Ingenting som hinner komma emellan. Inte ens undulaterna har börjat kvittra. Nåja, skräna kanske är ett bättre ord. Sen får jag byta rum och adventsstjärna. Den silvergrå i köket blir till en röd vid skrivbordet. Här kan jag, om jag vill, plocka upp en tråd och tänka vidare. Nysta. Vrida och vända. Eller så kan jag välja att fantisera fritt. Förflytta mej precis var som helst. Känna dofter. Höra ljud. Spela upp filmen precis som jag vill ha den eftersom jag inte bara regisserar utan även rollbesätter, klipper och producerar.

Något jag funderat en hel del på är regler. Familjeregler just för tillfället. Vad är bra att ha och vad ställer bara till det? Och vad har vi dem till? Är de en förlängning av de värderingar som vi vill ska vara i spel? Vad är ett rimligt antal? Kan de handla om vad som helst? Inser att vi har väldigt få i vår familj. Om jag jämför. Vilket jag helst av allt inte vill. Men att jämföra utan att värdera är ok. Alla behöver vi kanske olika. Och var och en blir väl salig på sin tro för att dra till med en floskel så här i andra stycket. Jag anar att jag skulle ha rätt svårt att följa vissa familjeregler. Jag är en rätt besvärlig familjemedlem. Gillar inte ens ordet regel. Rutiner klingar bättre i mina öron. De är för att hjälpa, inte hindra. Lustigt, det har jag aldrig tänkt på förut, hur jag ser på ordet som sådant.

Sen har jag tänkt en del på nyår. Det här med att fira in nya året. Jag minns alla de år jag trodde på underverk och mirakel. Det var nu det skulle hända. Nu kunde det inte bli värre. Så här med facit i hand så förstår jag hur det kunde bli värre för det var inte speciellt illa från början, inte om jag jämför och värderar. Jag behåller den tråden men rullar inte ut den utan fortsätter. För jag förstår nu varför jag misslyckades då. Det fanns ingen uthållighet. Jag skulle alltid börja på nytt. Det var nya löften som inte skulle hållas. Det började redan på hösten. Då planerna lades. Och nyår blev lite av konstgjord andning. Det jag inte hunnit med skulle plötsligt få liv. Så är det inte längre märker jag. Det är snarare så att jag bestämmer mej för vilka trådar jag ska hålla liv i och vilka jag låter dö. Mer av att fortsätta på den inslagna linjen istället för att börja om på nytt.

Så till tråden jag hittade och inte släppte utan bara tyst behöll för att nysta vid annat tillfälle. Jämförelsetråden. Den kom för att jag kände att det finns tillfällen då det är bra att jämföra och värdera. Det är inte bara av ondo. Det hjälper mej att skaffa perspektiv. Om jag bara gör det rättvist mot mej själv och även plockar in saker som förutsättningar. Det tillför ytterligare ett perspektiv men det får inte vara det enda perspektivet. Men elände till exempel. Nu drar jag till med ytterligare en klyscha, alla har förstås rätt till sitt eget elände och sin egen sorg. Det finns alltid någon som har det värre men allting är relativt. Herregud, ännu en klyscha. Troligtvis använder jag dem oftare än jag vill erkänna. Men här är det bra för mej att lyfta blicken. Inser nu att jag gjort det för tidigt bara. Jag har gjort det i ett förminskande syfte där jag lite slår på mej själv. Det var nog det jag gjorde där uppe i stycke 3. Äsch vad det hoppar nu mer i denna ruta där inlägg skrivs. Det kanske inte är meningen att jag ska skriva uppsatser. Jag kopierar sista delen och börjar om på nytt inlägg.

Read Full Post »

Grått

wpid-2012-12-30-10-35-01Åsa skrev om regn.
Hon ville ut och åka skidor.
Upptäckte det gråa när jag kikade ut.
Spöklikt grått.
Ett minne dök upp, om ett annat inlägg, om just regn, för något år sedan. Hittade det. Påminns om hur många olika sorter det finns. Och att det är varmt inne.
Och att stjärnan lyser röd.
Det blir en bra dag idag också.
En grå dag. Men en bra dag.

Read Full Post »

Satt vid mitt köksbord och skrev mina morgonsidor. Adventsljusstaken tänd framför mej. Stjärnan tänd i fönstret. Alla andra i familjen sovande. Det enda ljudet som hördes var kaffebryggaren som hummade med jämna mellanrum, kyl och frys som lite lågmält brummade och klockan som tickade i hallen. Ute var det kolsvart. Och jag upptäckte njutningen. Den totala friden. Klockan som tidigare påmint om att tiden är knapp. Varje sekund går och behöver fyllas. Allt jag ännu inte hunnit göra. Allt som finns kvar att göra. Ett jagat sinne, uppblandat med lätt dödsångest. Men någonting har hänt. Utan att jag egentligen märkt det.

Det började på riktigt med yrseln. Den tvingade mej att lyssna och se på ett helt nytt sätt. Sen fick min pappa hudcancer och den vädersjuka jag tidigare lidit av var jag nu för evigt botad från. Varje dag utan yrsel är en gåva i kombination med solens farliga strålar lärde mej det som Therese alltid vetat, väder är bara väder och har ingenting med humöret att göra. Borta var jagandet till stranden. Framme var stunder av njutning. Imorse upptäckte jag att jag omedvetet tagit ytterligare ett kliv i väderoberoendet, eller kanske ska jag snarare kalla det ömsesidiga beroendet för att använda Coveys vokabulär. Men jag märkte att det inte bara var vädret jag såg annorlunda på. Mina tankar om tid hade också förändrats.

Jag upptäckte att jag tyckte om mörkret. Det där som andra pratar om och som jag läst, att det som är här och nu är helt perfekt som det är. Jag upptäckte att jag blev glad av att tänka på våren, men inte som försmak på sommaren utan våren som vår. Även de gånger den lurar mej. Utan att vilja dit. Utan att längta dit. Svårt att förklara känslan. Behövs kanske inte heller eftersom jag förstår den och känner den. Och märker att den är ny.

2012 var ett händelserikt år även om jag inte var speciellt förtjust i det som hände. Men det som hände har tagit mej hit. Det har berikat och tillfört även om det fått mitt hjärta att gråta. Jag har två personer i min närhet som genom sina sätt att hantera det som hänt dem hjälper mej att tänka annorlunda. Om tid. Om livsinnehåll. Om livsglädje. Om prioriteringar. Om identitet. Jag kände för första gången i mitt liv att jag har tiden på min sida. Oavsett hur mycket jag får av den. Oavsett hur jag använder den eller missbrukar den.

Och för det är jag djupt tacksam. Dags för den långa hjärtmeditationen.

Read Full Post »

Moddigt värre

Det fräser ilsket under bilen. Slask och modd med skarpa kanter försvinner in i hjulhus. Det är mörkt. Blåljus på tre ställen i andra körbanan. En påminnelse om vikten att ta det varsamt.

Read Full Post »

Julaftonsmorgon

Nu är alla vakna. Dagen kan börja.

Read Full Post »

Mina tankar började redan på morgonsidorna. De övergick till en monolog på msn till Leila. Och nu är jag här. Jag vet inte riktigt vad det kommer att handla om men jag vet att jag behöver reda ut tanke och känsla. Det är då jag kommer in hit. Till min hörna. Struntar i kronologisk ordning. Låter min egen okunskap skina igenom. Det som kommer det kommer. Har tänkt rätt mycket på det som hänt på sistone. Hur berättelser får fäste oavsett om det finns grund för dem eller ej. Och ämnet är uttjatat, jag vet. Men de byggs på.

Det första kring hen, som jag för övrigt missuppfattade helt, jag trodde att det var en förenkling av hon/han samt ett ord att använda i texter för att inte könsfärga dem när det trots allt är en text som ska vända sej till båda könen. Jag tänkte mej aldrig att könen inte fick finnas eller skulle bli till ett könslöst inget. När det gäller kön har jag alltid slagits för rätten att få vara den jag är utan att tvingas in i någon mall. Dessutom tänker jag inte vara mindre värd än det andra könet. Inte heller tänker jag ärva sysslor för att någon bestämt vilket kön det är som ska utforma dem. Inte heller tänker jag finna mej i att få sämre betalt för att jag föds som kvinna. Men jag tänker fortsätta vara stolt över att vara kvinna. Jag tänker njuta och frossa av kvinnlighet. Kanske vill jag att både män och kvinnor ska få plocka russinen ur kakan. Vara allt vi vill och lite till. Och viktigast av allt, att vi är människor som är snälla mot andra människor.

För här kom det andra in, det hör förstås inte ihop med pepparkakor och negerbollar men i mej bor tankarna granne. På facebook igår såg jag ett inlägg av SOS barnbyar med en bild på barn i en by i Afrika. De ville sälja matpaket för att hjälpa de som lider av svält. När jag klickade på kommentarerna, varför jag nu gjorde det, jag borde ha lärt mej, då dök de upp, de där kommentarerna som påverkar mej mer än vad jag vill tillåta mej. De som får mina känslor att rusa till på olika sätt och sedan klinga av i takt med att jag andas. Men de skapar en rädsla och jag tror att det är den jag egentligen behöver skriva om. Att censurera Disney gör varken från eller till för min del. För mej är det nidbilder som behöver gå i graven, jag gillade Kalle Anka på jul av en enda anledning när jag var liten. Det fanns inget annat att se. Som vuxen har jag aldrig kollat. Och jag skulle för mitt liv aldrig vilja tvinga mina egna att se det. Jag är på väg in till negerbollarna och jag tror att jag går vilse om jag ger mej in i det. Jag behöver tillbaka till det som finns bakom, det som är en av anledningarna till att de nu mer heter chokladbollar hos mej. Tillbaka till kommentarerna.

Det var ett par som skapade en massa känslor i mej. Bland annat var det en man som skrev att om de bara slutade knulla där nere och inte skaffade sej 10 barn var så skulle problemet vara löst. Så sluta knulla så slipper ni svälta. Enkelt va, att ingen tänkt på det tidigare. Eller mannen som skrev att han blev hungrig av att se barnen så han var tvungen att gå och ta sej lite mat. Eller killen som förmodligen ville vara lite rolig och skämtade till det med lördagsgodis. Jag märker att jag får svårt att andas när jag ser dem. Jag förstår dem inte. Jag har överhuvudtaget svårt med hat. Oavsett vem det gäller. Hat krymper människor. Hat gör oss farliga. Hämnd och bitterhet, jag får rysningar bara av orden. Och det finns så mycket av det. Hat mot det som är olika. Hat mot det som är annorlunda. Hat mot det som är okänt. Hat mot det som upplevs orättvist.

Och jag kommer osökt in på SD och anledningen till att de får väljare. Hade ett samtal på twitter igår. Nej förresten, jag går inte in på själva konversationen, men den slutade med att jag blev anklagad för att vara ute och cyklade när jag sa att det är möjligt att inte alla som röstar på SD är rasister men att de i mina ögon är trångsynta och måna om sitt eget hus. Jag avslutade med att skriva, vilken tur att jag älskar att cykla. Det är nu alla rädslor kommer in. Mina, andras. Där jag är rädd att SD när andras rädsla. Vi är rädda allihop men av olika anledningar. Vet inte riktigt hur jag ska beskriva min egen rädsla. Det är nog maktlösheten som är värst. Det går liksom inte att trycka in mänsklighet och kunskap i människor. Inte heller kan och vet jag tillräckligt. Men jag känner mej feg. För en liten del av mej vill rymma till skogs. Gömma mej under mossa tills allt hat lagt sej. Och för det skäms jag. Det som tröstar är att jag vet att jag inte vill ligga där som en krake. Kanske därför jag behövde skriva för jag känner nu hur jag kravlar upp. Borstar bort jord och mossa från mina knän. Jag känner hur hjärtat växer från soltorkad tomat till fluffigt hjärta och i takt med det kommer hoppet.

Hoppet om en annan värld där alla får det bättre. Hoppet om en värld som får vara grå i tusen olika vackra nyanser. Jag vill tro på en annan värld. Naivt? Förmodligen. Men jag önskar att det från himlen kunde singla ner öppenhet, generositet, förståelse, respekt och medmänsklighet. Som vackra helt unika flingor som gör allting ljust och vackert. Och jag vet att lösningen inte är att förakta de som föraktar. Hata de som hatar. Lösningen finns i att hålla hjärtat stort och öppet. Det händer saker inombords. Bilder förändras. Mossa ersätts med guldigt skimmer. Fega krakar blir till hjältar. Texten förefaller töntig. Överdriven. Men den fyllde sitt syfte. Jag är fri!

Read Full Post »

Lyckades inte helt

Jag tror jag gjorde J lite irriterad. Men bara lite. Och kanske inte så mycket för granen. Nu är grenarna i alla fall fulle med kulor, glitter, tomtar, godiskäppar och grisar.

image

Read Full Post »

Har gjort en alldeles fantastisk utveckling, i alla fall om jag frågar mej själv:

2008 – var förbannad redan när grandjäveln skulle köpas, klädde med ilska som vanligt, ingen tyckte att det var kul

2009 – hoppade över själva inköpet för att det kanske var orsaken till min granilska, surade över granfoten som var blöt, deltog ej, satt vid datorn med hörlurar medan de andra klädde

2010 – var med och kollade på när övriga i familjen klädde granen ifrån soffan, utan sura kommentarer, har för mej att det var detta år den välte och jag var med och lyfte upp den utan att vara sur eller arg

2011 – var med och klädde utan sura miner, skrattade faktiskt några gånger

2012 – kommer att klä granen, utan sura miner och full av goda minnen tack vare Annelies blogginlägg

Dags att få på mej kläder för att följa med och handla årets gran!

Read Full Post »

Jag går hem nu

Till en nästintill overkligt lång ledighet. Känns ofattbart lyxigt. Som en julklapp i vackraste papper kommer morgonkramande med barnen, stillsamma frukostar med J långt långt efter att morgonsidorna är skriva. Evighetslånga tittar ut genom fönstret. Böcker, prat och skratt. Blir nog lite läsande av bloggar också. Och tid för skrivande. Och tecknande av gubbar. Men också stunder av ingenting. Tänker på texten som D gav mej från Svenskan:

”Livet är en dans, och när du dansar avser du inte att komma någonstans, meningen och målet med dansen är dansen.”

Nu dansar jag hem!

Read Full Post »

Older Posts »