Ibland är jag full av längtan. Jag längtar efter alla de bokstäver som ska göra mej fri. Jag skriver och skriver. Blandar det med att rita. Vackra pennor och vita blad. Men inget blir som jag tänkt. Det fattas något. Det blir inte. Ändå har jag ingen bild av det som ska ut. Tror jag. Kanske har fel. Men jag älskar när fingrarna löper över tangentbordet, hellre rappakalja än ingenting alls. Men är det sant det? Vill jag verkligen det?
Det där är något jag älskar, att skriva helt utan att tänka för att plötsligt se det på pränt och känna hur frågorna växer. Hur tänkte jag där? Vad menade jag nu? Varför skrev jag så? Varifrån kom den tanken? Men det finns hinder på vägen. Bokstäverna kommer inte ut. Jag funderar på om det är rädsla eller något helt annat. Ibland tappar jag fokus. Ibland är jag nästan rädd att jag tappar mitt förstånd. Håret på ände och själen på kälke, hur ska det sluta? Men då gör jag ingenting alls. Jag sätter mej ner. Kollar runt. Väntar. Sitter alldeles stilla tills allt kommer ikapp och lägger sej på plats.
Sen rör jag om, verkar finnas en inneboende omrörare i mej. Så fort det går att se genom vattnet sprattlar jag upp allting igen, ibland väntar jag inte ens på det utan viftar med armarna medan vattnet fortfarande är grumligt. Mina fötter sparkar, viftar och dyker upp ovanför ytan. Är jag hopplös? Är jag lösbar? Var hör jag hemma?
Under ytan 