Jag tycker om det programmet, jag blir glad av det. Just av anledningen att det blir så mycket bättre när människor får vara, eller törs vara, de människor de är. När de gör sin grej. När de är jordade i sej själva. När de bjussar på sej själva utan att spela någon roll.
Styrkorna blir på sätt och vis större när hål och brister blir synliga.
Det blir mer älsklingsbart.
Och jag tänker på det där med roller, kanske kan vi fastna i de som vi tog oss eller blev tilldelade. Vi kanske inte vet vilka vi är utan dem. Och där någonstans behöver jag inte analyser mer Leila, haha, jag stänger av och går vidare i livet.
Nog så.
Under ytan 