En underlig lördagsförmiddag

Hoppade av i Älvsjö, missade bussen med en minut eftersom jag gick åt fel håll. Hoppade på nästa som var lite sen. Föresatsen att inte låta stressen få komma in denna lördagsförmiddag som skulle gå i ett helt annat tecken började luckras upp. Men det lättade. Wendela skulle leta sej fram till min busshållsplats och vänta på mej. Det underliga började nästan utanför där det var fullständigt trafikkaos för att en man vägrade flytta sej. Han skulle in på torget med julgranarna och tänkte vänta tills plogbilen var klar. Trafiken stod helt still åt två håll på grund av honom men han satt lugnt kvar leende. Flera kvinnor var ut sina bilar och försökte få honom att fatta vilken propp han var men det verkade inte som att han lyssnade.

Vi hittade en gråtrist uppgång där vi blev insläppta efter att ha pratat i en lika gråtrist porttelefon. Det luktade lite konstigt, rök och matos. På tredje våningen plingade vi på en ytterdörr som öppnades av en ung kinesisk kvinna. Väl inne blev det inte direkt fräschare. Hon visade in oss på ett litet mottagningsrum där vi fick fylla i fult skrivna snedkopierade lappar med frågor om vilka vi var och varför vi kommit dit. Efteråt försvann jag in på toa en sväng och när jag kom ut tillbaka var Wendela borta. Kvinnan visade in mej på ett rum och bad mej ta av byxor och tröja. Det var ett fult och ganska kalt rum. Inga färger på väggarna. En brits klädd med lakan. Framför fönstret hade de hängt ett grönturkost urtvättat tygstycke. Men det satt inte fast ordentligt utan hängde lite snett. Det kändes nästan lite som gynekologbesök där jag stod i trosa och BH och funderade på om jag skulle sitta, stå eller lägga mej på britsen. Jaha, vad händer nu liksom.

Kvinnan kom tillbaka och bad mej lägga mej på mage. Doktorn kommer snart. Liggandes på mage med blicken rakt ner i golvet genom ett hål i britsen sa hon, jag hjälper dej med BH:n. Hon slängde den ovanpå den andra klädhögen, la över mej ett vitt lakan och gick. Själv låg jag kvar och kände mej nästan som ett svept lik. Tänkte på det som Wendela sagt att de ringt för att tala om att en läkare var ledig och att de ville flytta isär våra tider. Wendela stod på sej och sa att vi ville ha som vi bokat, två tider samtidigt och då svarade de att de skulle fixa det genom att ta in en läkare till. Eller doktor som de kallade dem här. Men redan här började jag fundera på att det kanske var så att de faktiskt bestämt sej för att doktorn skulle springa mellan rummen istället.

Ytterligare en stund senare knackas det lätt på dörren och in kommer två personer. Den ena är kvinnan jag redan träffat, den andra har jag inte en aning om vem han är. Det verkar inte som att han kan någon svenska. Allt jag ser är tårna på ett par gråsvarta filtertofflor. Han ställer frågor till kvinnan som översätter dem till svenska. Han har en ganska mjuk och vänlig röst. Han låter ung. Jag ligger där och stirrar ner i golvet och funderar på vad jag egentligen är med om. Här ligger jag, endast iförd trosor, på en brits i Stockholm med ett lakan över mej. På min rygg far två helt främmande händer som aldrig presenterat sej och jag låter det ske. Kanske är anledningen att jag direkt känner att händerna vet vad de gör. De hittar precis de ställen som behöver hittas. De är samtidigt respektfulla. Mitt i underligheten känns det ok. Jag funderar på Wendela, hur har hon det, kan hennes läkare svenska eller är det som jag först misstänkte, att vi har samma?

En stund senare verkar han veta vad som behöver göras. Hon talar om att jag ska få akupunktur först och massage efter det. Musklerna ska få nålar i sej för att mjukas upp inifrån. Sen ska massagen mjuka upp dem utifrån. Det låter rimligt. Jag blundar och andas djupt. Doktorns händer väntar in min andning. Det är sådana saker som gör att denna ansiktslösa, namnlösa doktor bygger förtroende. Sen skjuter han in dem en efter en. Det gör inte ont. Det svider inte ens till. De sitter plötsligt där och jag minns ett annat rum för länge sedan när jag fick nålar i min skuldra och kräktes i rondskålen som Annelie höll fram. Men inget illamående kommer. En liten kramp är allt som kommer. Efter att de ställt fram en värmelampa som ska lysa med sin värme lämnas jag ensam med en knapp jag kan trycka på om jag behöver hjälp.

Det hinner passera en hel del tankar märker jag. Jag undrar vad som händer inne hos Wendela. Det är nu han går över och masserar henne medan jag ligger kvar som nåldyna. Värmelampan börjar göra sitt jobb på riktigt. Jag bestämmer mej för att testa lite mediyogaandning. Jag känner av krampen i ena sidan. Men i takt med att jag andas släpper den. Roar mej med lite kroppsscanning där jag ligger. Hur mår jag egentligen? Efter en stund börjar det hetta rejält i ryggen från värmelampan och jag börjar tänka på hur jag fungerar. Jag kan härda ut rätt mycket smärta, obehag sänker mej direkt men ren smärta kan jag ta. Så vad är det jag känner nu, är det så att jag står ut på ren vilja eller är det nu jag borde ringa på knappen och be dem höja den en aning. Tänk om de kommer in tillbaka och börjar massera mej och det yttersta hudlagret korvar sej när han drar med händerna. Och jag får frågan, varför sa du ingenting? Varför reagerade du inte? Jag flyttar själv ställningen någon centimeter ner mot svanken. Lampan sitter på en droppställningsliknande pryl. Det blir inte värst mycket bättre och jag funderar vidare på vad det är som gör att jag inte ringer på knappen. Härdar jag ut? Biter jag ihop? Eller är det så att jag bara ska jobba med mej själv och mitt tålamod nu? Jag bestämmer mej för att tysta mitt sinne genom några djupa andetag och faktum är att omvärlden rinner ut till ingenting och plötsligt knackar det försiktigt på dörren och in kommer kvinnan.

Hon ska ta bort nålarna och sedan ska doktorn komma alldeles strax. Jag ska ligga på rygg och vila 5 minuter bara. Ja han är väl inte klar med Wendelas massage än tänker jag med ett leende, jag är faktiskt inte speciellt uppretad av deras tilltag. Nålarna tar hon ur på någon sekund, fattar inte hur snabbt hennes fingrar rör sej. Hon flyttar kudden till huvudet och där ligger jag om möjligt än med likt ett lik. En kort stund senare tänds ett lysrör rätt i ansiktet och in rusar en doktor i vit rock för att prassla lite med nålbordet. Han försvinner ut lika snabbt som han kom in. Utan ett ord. Samtidigt som han försvinner kommer kvinnan igen och försäkrar att doktorn kommer snart. Ok? Ok? Det är ok bara ni släcker lyset tänker jag precis samtidigt som hon släcker och stänger dörren.

10 minuter senare knackar det igen och in kommer doktorn. Jag får ett ansikte på händerna. Den här gången ska han visst vara ensam därinne. Och jag tänker, vad fan, hur ska nu detta gå, han som ingen svenska kan. Men mage kan han säga och säger det. Mage. Mage. Så jag gör som han säger, lägger mej på mage. Och han börjar sin massage. Och där någonstans tänker jag att det får vara hur underligt som helst, denna brits lämnar jag inte frivilligt. Han gungar in mej i någon slags strandad valkänsla och jag låter mej svepas med. Kvar finns inget annat än smärtsamt välbehag. Nåja, kanske tänkte jag någon gång då och då att han använde armbågen, hela armen och hur det måste se ut för någon som bara tittar in. Ända tills han masserar mina ben. Då finns inte mycket mer än ren och skär njutning. Förutom min fascination över att han fixar att göra det med ett lakan emellan.

Med jämna mellanrum frågar han: ont? ok? Jag mumlar från mitt håll att det är ok, det gör ont men det är ok. Han knådar vidare och jag tappar bort mitt medvetande igen. Tills jag hör honom upprepa något om och om igen. Men det är inte förrän han slår sej på sin arm som jag förstår att sida betyder sida. Jag välter över på den ena sidan och väl på plats ser han till att vidga mellanrummet mellan revben och bäcken med en decimeter som det känns. Över på andra sidan där han gör likadant. Sen slutar han och jag hör honom gå några steg bakom min rygg. Han kommer tillbaka med en kamliknande räfsa som han börjar kamma mej med. Jag får kämpa med att hålla tillbaka mitt skratt. Det känns helt absurt. Här ligger jag, på sida, nästintill naken under ett vitt lakan och låter en man som bara talar kinesiska kamma fram världens sovhåla i mitt huvud.

Men hans händer är speciella. Svårt att berätta hur. Men de är otroligt respektfulla. De vet vad de gör. Så mitt i kammande tänker jag, äsch vad fan, kamma på, det finns säkert tusen miljoner ställen som mår bra av det här uppe i kronschakrat. När sovhålan mitt på skallen är ett faktum och resten av håret står som en kvast ut från huvudet tar han räfsan med sej och går. Utan ett ord. Han lade ljudlöst ner mitt huvud tillbaka på kudden och går. Ok, är vi klara här nu? Ska jag ligga kvar eller är det dags att fatta vinken, det är över? När inget händer och klockan stämmer med den tid jag blivit lovad reser jag mej sakta upp. Långsamt plockar jag på mej mina pinaler igen. Ser mej om en stund i detta mycket underliga och fula rum. Ler och konstaterar att en och annan ny synaps blivit verklighet.

Vi betalar och lämnar stället.

Annons