Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 29 december, 2012

Satt vid mitt köksbord och skrev mina morgonsidor. Adventsljusstaken tänd framför mej. Stjärnan tänd i fönstret. Alla andra i familjen sovande. Det enda ljudet som hördes var kaffebryggaren som hummade med jämna mellanrum, kyl och frys som lite lågmält brummade och klockan som tickade i hallen. Ute var det kolsvart. Och jag upptäckte njutningen. Den totala friden. Klockan som tidigare påmint om att tiden är knapp. Varje sekund går och behöver fyllas. Allt jag ännu inte hunnit göra. Allt som finns kvar att göra. Ett jagat sinne, uppblandat med lätt dödsångest. Men någonting har hänt. Utan att jag egentligen märkt det.

Det började på riktigt med yrseln. Den tvingade mej att lyssna och se på ett helt nytt sätt. Sen fick min pappa hudcancer och den vädersjuka jag tidigare lidit av var jag nu för evigt botad från. Varje dag utan yrsel är en gåva i kombination med solens farliga strålar lärde mej det som Therese alltid vetat, väder är bara väder och har ingenting med humöret att göra. Borta var jagandet till stranden. Framme var stunder av njutning. Imorse upptäckte jag att jag omedvetet tagit ytterligare ett kliv i väderoberoendet, eller kanske ska jag snarare kalla det ömsesidiga beroendet för att använda Coveys vokabulär. Men jag märkte att det inte bara var vädret jag såg annorlunda på. Mina tankar om tid hade också förändrats.

Jag upptäckte att jag tyckte om mörkret. Det där som andra pratar om och som jag läst, att det som är här och nu är helt perfekt som det är. Jag upptäckte att jag blev glad av att tänka på våren, men inte som försmak på sommaren utan våren som vår. Även de gånger den lurar mej. Utan att vilja dit. Utan att längta dit. Svårt att förklara känslan. Behövs kanske inte heller eftersom jag förstår den och känner den. Och märker att den är ny.

2012 var ett händelserikt år även om jag inte var speciellt förtjust i det som hände. Men det som hände har tagit mej hit. Det har berikat och tillfört även om det fått mitt hjärta att gråta. Jag har två personer i min närhet som genom sina sätt att hantera det som hänt dem hjälper mej att tänka annorlunda. Om tid. Om livsinnehåll. Om livsglädje. Om prioriteringar. Om identitet. Jag kände för första gången i mitt liv att jag har tiden på min sida. Oavsett hur mycket jag får av den. Oavsett hur jag använder den eller missbrukar den.

Och för det är jag djupt tacksam. Dags för den långa hjärtmeditationen.

Read Full Post »