Det skulle dessutom gå ganska snabbt. Jag trivs här med min egen lunk. Alla mina tankar får plötsligt plats. Jag fångar några av dem på morgonsidorna som skrivs under absolut tystnad och nästan i mörker. Bara jag och pappret. Ingenting som hinner komma emellan. Inte ens undulaterna har börjat kvittra. Nåja, skräna kanske är ett bättre ord. Sen får jag byta rum och adventsstjärna. Den silvergrå i köket blir till en röd vid skrivbordet. Här kan jag, om jag vill, plocka upp en tråd och tänka vidare. Nysta. Vrida och vända. Eller så kan jag välja att fantisera fritt. Förflytta mej precis var som helst. Känna dofter. Höra ljud. Spela upp filmen precis som jag vill ha den eftersom jag inte bara regisserar utan även rollbesätter, klipper och producerar.
Något jag funderat en hel del på är regler. Familjeregler just för tillfället. Vad är bra att ha och vad ställer bara till det? Och vad har vi dem till? Är de en förlängning av de värderingar som vi vill ska vara i spel? Vad är ett rimligt antal? Kan de handla om vad som helst? Inser att vi har väldigt få i vår familj. Om jag jämför. Vilket jag helst av allt inte vill. Men att jämföra utan att värdera är ok. Alla behöver vi kanske olika. Och var och en blir väl salig på sin tro för att dra till med en floskel så här i andra stycket. Jag anar att jag skulle ha rätt svårt att följa vissa familjeregler. Jag är en rätt besvärlig familjemedlem. Gillar inte ens ordet regel. Rutiner klingar bättre i mina öron. De är för att hjälpa, inte hindra. Lustigt, det har jag aldrig tänkt på förut, hur jag ser på ordet som sådant.
Sen har jag tänkt en del på nyår. Det här med att fira in nya året. Jag minns alla de år jag trodde på underverk och mirakel. Det var nu det skulle hända. Nu kunde det inte bli värre. Så här med facit i hand så förstår jag hur det kunde bli värre för det var inte speciellt illa från början, inte om jag jämför och värderar. Jag behåller den tråden men rullar inte ut den utan fortsätter. För jag förstår nu varför jag misslyckades då. Det fanns ingen uthållighet. Jag skulle alltid börja på nytt. Det var nya löften som inte skulle hållas. Det började redan på hösten. Då planerna lades. Och nyår blev lite av konstgjord andning. Det jag inte hunnit med skulle plötsligt få liv. Så är det inte längre märker jag. Det är snarare så att jag bestämmer mej för vilka trådar jag ska hålla liv i och vilka jag låter dö. Mer av att fortsätta på den inslagna linjen istället för att börja om på nytt.
Så till tråden jag hittade och inte släppte utan bara tyst behöll för att nysta vid annat tillfälle. Jämförelsetråden. Den kom för att jag kände att det finns tillfällen då det är bra att jämföra och värdera. Det är inte bara av ondo. Det hjälper mej att skaffa perspektiv. Om jag bara gör det rättvist mot mej själv och även plockar in saker som förutsättningar. Det tillför ytterligare ett perspektiv men det får inte vara det enda perspektivet. Men elände till exempel. Nu drar jag till med ytterligare en klyscha, alla har förstås rätt till sitt eget elände och sin egen sorg. Det finns alltid någon som har det värre men allting är relativt. Herregud, ännu en klyscha. Troligtvis använder jag dem oftare än jag vill erkänna. Men här är det bra för mej att lyfta blicken. Inser nu att jag gjort det för tidigt bara. Jag har gjort det i ett förminskande syfte där jag lite slår på mej själv. Det var nog det jag gjorde där uppe i stycke 3. Äsch vad det hoppar nu mer i denna ruta där inlägg skrivs. Det kanske inte är meningen att jag ska skriva uppsatser. Jag kopierar sista delen och börjar om på nytt inlägg.
Under ytan 
Kommentera