Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2013

Har suttit en stund ensam i köket. Älskar att sitta i tystnaden och skriva i stearinljusens sken. Jag märker ibland att jag försöker smita från mej själv men jag tar pennan och naglar fast mej. Stenhårt. Sen är det inte alltid jag hittar svaren för det. Men oj vad frågor jag hittar. Igår var en ostolt dag. En ful dag. En otacksam dag. Men jag försöker leva efter att det finns alltid något som ligger bakom ett taskigt beteende och att vi alla försöker göra det bästa vi kan. Behöver jag säga att det går så där ibland.

Ända sedan en utbildning jag gick för några dagar sedan har frågor kring värderingar snurrat. Jag har kopplat på dem till tidigare tankar på behovstrappan. Ändras de längs trappstegen? Finns det värderingar vi har råd att ha på de översta trappstegen men tvingas ge upp om vi blir tillräckligt hungriga eller otrygga? Men varför får jag då känslan av att det är på de första stegen som de vackraste värderingarna finns? Det finns väl en studie som säger att människor som inget har är generösare än de som har. Varför? Har de inget att förlora? Är de inte upptagna att girigt hålla kvar i det som finns? Och sitter jag här och nu och värderar värderingarna? Gör en del finare och bättre än andra. Eller är det så att jag helt enkelt bara är rädd att jag saknar dem som ger mening? Eller kanske upptäcka att jag har dem men inte lever efter dem?

Kanske det sistnämnda gäller när jag tänker efter. Speciellt när jag tänker på dagen igår.  Själviskhet och otacksamhet. Och jag tänkte så det både knakade och rök för att förstå mina känslor. Och återkom till den, inte alltför snälla frågan, vad är det för fel på dej? Och jag känner magen fyllas som en pool med tårar. Den där känslan av att inte förtjäna en livsbiljett. Och jag inser att delar av det handlar om att vilja ge bort halva. För att vara på den säkra sidan. Men jag blandar ihop. Jag förskönar. Det kronologiska skingras. Det är där jag slutar. Det där är inte allt det som finns i mitten. Som jag inte förstår. Där jag inte hittar rätt. Än.

Read Full Post »

använder jag tiden fel. Trots att jag fokuserar och prioriterar. Och jag förstår inte riktigt varför.

Undrar om det inte är en betongmur mellan mej och svaret.

Read Full Post »

Rakt in.

Tänkte på det inlägg min vän H skrev häromdagen, att hon inte riktigt hade något syfte med skrivandet. Och jag märker att det händer då och då att jag känner ett behov av att skriva men saknar innehåll. Jag har inget att skriva men behöver skriva. Jag loggar in. Blir sittande och tittar på den vita ytan. Lockar med min allra ljuvaste stämma. Kom nu bokstäver, kom, vi kan ha lite kul. Men inga kommer. Och jag tänker att jag ska hitta på, fantisera, drömma mej bort en stund. Men inte ens de påhittade kommer. Så jag loggar ut. Utan att lämna ett endaste spår.

Eller så gör jag något nytt. Lämnar spår.
Som inte leder någonstans.
Eller så leder de rakt in.
Eller rakt ut.

Jag har det bra.

Read Full Post »

Mitt liv helt olikt många andras liv.
Så många världar. Okända. Farliga. Spännande. Udda. Långt borta.
En del gör mej vettskrämd. Andra lockar.
Så lite jag vet. Och ändå vet jag alldeles för mycket.
Så där irriterande tillräckligt.
Jag kan inte krypa ovetande tillbaka i bomullsbubblan och leva med mej själv.
För jag vet.
Men jag kan inte heller överleva i grymheten.
Det onda. Det fruktansvärda. Det kolsvarta. Det obegripliga.
Jag får svårt att andas.
Jag vill fly.
Men jag är kvar.
Tittar.
Ibland förundrat. Ibland med fasa. Ibland med ilska.
Men när ilskan går mot hat. Då vänder jag.
Jag klarar inte hat. Jag vill ha kärlek. Jag vill ha ljus.
Har funderat mycket på behovstrappan, en jag följer på twitter skrev om att det var mindre kul när du kommit till självförverkligande. Det var roligare längre ner.
Vilket drog igång mina tankar. Är det kul i mitten?
För längst ner är det fan inte kul. Det är hemskt. Det är rent av fördjävligt.
Att inte ha mat för dagen.
Att leva i otrygghet.
Att slåss för sin överlevnad.
Att leva under vidriga villkor.
Det hänger ihop med så mycket annat. Tillfällen då jag tvingas syna mej själv i sömmarna.
När jag äcklas över att diskutera ytbekymren medan människor går under utanför vår lilla gemenskap.
När jag mår illa över tanken att vara med och lösa problemen i triangelns topp.
Men var gör jag mest nytta?
Var skapas mest mening?
Jag vill gärna tro på flödet som Cina Ungh skriver om.
Det läker.
Det ger hopp. Mening. Tillit.
Inte bara för mej, Skatan var inne på det också. Att livet är ett flöde.
Though no one can go back and make a brand new start, anyone can start from here and make a brand new ending.
Jag gillar det. Håller krampaktigt i övertygelsen så både käkar och knogar vitnar.
Jag fick läsa om den åttafaldigavägen idag. Om stegen som bildar en cirkel. Inget steg är egentligen före det andra men det ena ger det andra. Och alla steg behövs. Och där tappade jag tråden helt. Kanske till och med konceptet. Har stalkat allt för många människor som skrämmer mej idag. Har läst alltför många kommentarer av människor som skrämmer skiten ur mej.
Känner mej som en tönt. En livrädd tönt.
Som vet att det liv jag lever är lätt.
Som vet att jag har det hur bra som helst.
Som vet att de som finns i min närhet är varma, kärleksfulla omtänksamma människor.
Och det jag ena sekunden tycker är bekymmer blir till vackra fjärilar som med enkelhet flyger sin väg.
Så lätta att jag knappt märkte att de fanns.
Men de gånger jag gråter, trots att det är lätt vill jag gråta.
Och när jag känner mej fångad vill jag värna om rätten att slå mej fri.
Och när jag har bubbel i benen och glitter i ögat, då vill jag springa tills det slutat spritta.
Och kanske smittar det. Kanske kan jag göra skillnad för någon.
Men jag gör större skillnad när jag är glad.
Jag har mer ork när jag tar hand om mej.
Vad har jag påbörjat nu?
Försvarstalet.
Rätten att vara jag.
Det behövs inget försvarstal.
Jag vet det nu. Jag gör ingen illa. Jag kräver inte mycket.
Jag finns.
Och jag får finnas.
Och ibland får jag blunda.
Men jag får aldrig. Aldrig någonsin. Aldrig någonsin tappa. Aldrig tappa mitt civilkurage.
Jag får ge upp. Om jag kommer igen.
Jag får slicka mina sår.
Men aldrig plåstra på ytan.
Jag får aldrig blunda för en annan människa i nöd.
Jag kan inte leva med att jag tittar bort.
Jag får skrika.
Skrika att jag inte står ut.
Men jag får aldrig gå.
Aldrig lämna.
Bara lämna tillbaka ansvaret där det hör hemma.
Veta var mina gränser går.
Ha koll på det som är viktigt.
Veta vem jag är och vad som är viktigt för mej.
Jag vill kunna leva med mej själv.
Det kan jag då.
Hur ska detta sluta? Har det ens något slut? Vart kom det ens ifrån?
Jo jag vet var det kom ifrån.
Men jag lämnar det där.
Vänder mot ljuset.
Dit där jag vill vara.
Det gäller att ha ljus när det ska letas i mörker.
Ljus. Kraft. Värme.
KÄRLEK!

Read Full Post »

En märklig dag.
Känns overkligt att se filmen.
Hemma på vår gata i stan.
Först skott i huvudet, sedan överkörd.
En människokropp som likt en docka åker åt alla håll.
Men det är ingen docka.
Och det är på riktigt.

Read Full Post »

Ibland när jag ska beskriva en känsla jag har blir det mer av en upptäcksfärd hos och med orden. Det började med ordet rastlöshet. Och tanken gick direkt vidare till andra lösheter som rotlöshet, meningslöshet, hopplöshet, maktlöshet. Och att lösheterna kanske ändå var snäppet värre än bara hetheterna. Ensamhet, vilsenhet, utsatthet, nakenhet, dumhet.  Eller att de åtminstone kom före i känsla. Sen började jag fundera på de positiva orden. De som inte har ändelser på samma sätt. Glädje, lycka, fokus, balans, tillfreds, nöjd. Men så dök nöjdhet upp. Och samhörighet. Och parallellt med det obalans och sorg. Och där någonstans kom leendet. Vilken underlig sysselsättning.

Och varför blir det så? Är det en skenmanöver? Flyr jag från att gräva djupare i känslan. Är det på samma sätt med ätandet? När jag äter utan att vara hungrig. Gömmer sej något spännande men smärtsamt där bakom. Eller har jag bara för lite att göra på min semester? Men trots allt finns det en vag känsla där någonstans. Flyktig. Med en längtan. Och stråk av förväntan. Efter vad? Svar? Tydlighet? Riktning?

Ja vad kan jag säga, en del roar sej med att sätta ord på vinklunken och jag roar mej med mitt eget känsloliv. Eller handlar det snarare om tankar? Nåväl, jag gillar både resan och irrfärderna. Det enda jag inte får glömma bort är att ha koll på alla delarna.  Tanke, känsla, handling och kropp. En bok jag verkligen rekommenderar är lycka nu – en praktisk guide i mindfulness av Titti HolmerDet där lät nästan sponsrat, jag kan leka Blondinbella och låtsas att jag har en riktig blogg. Och där skulle jag kunna ägna ett par minuter åt varför jag valde att skriva riktig. Nå, är du sugen på att hoppa in i min skalle eller säger du som Uggla sa om Olles självporträtt, usch, det är otäckt. Å andra sidan, som det står på Ugglas födelsedagströja. Fan vad skönt psycho jag är.

Read Full Post »

Köksväggen är ett minne blott och jag kan kolla ut genom två fönster från min plats vid skrivbordet.
Jag har fixat en ny familjekalender.
Fick ett sorry-meddelande på fb.
Skrev mina morgonsidor i lugn och ro.
Bokhyllan en aning mer städad.
Har käkat bra mat på rätt tider.
Har fått en bra bok på posten.
T ringde och vi pratade länge i telefon, skrattade mycket. Nya tankar föddes.
Jag går och lägger mej i hyfsad tid.
Jag ser fram emot morgondagen.

Read Full Post »