Har suttit en stund ensam i köket. Älskar att sitta i tystnaden och skriva i stearinljusens sken. Jag märker ibland att jag försöker smita från mej själv men jag tar pennan och naglar fast mej. Stenhårt. Sen är det inte alltid jag hittar svaren för det. Men oj vad frågor jag hittar. Igår var en ostolt dag. En ful dag. En otacksam dag. Men jag försöker leva efter att det finns alltid något som ligger bakom ett taskigt beteende och att vi alla försöker göra det bästa vi kan. Behöver jag säga att det går så där ibland.
Ända sedan en utbildning jag gick för några dagar sedan har frågor kring värderingar snurrat. Jag har kopplat på dem till tidigare tankar på behovstrappan. Ändras de längs trappstegen? Finns det värderingar vi har råd att ha på de översta trappstegen men tvingas ge upp om vi blir tillräckligt hungriga eller otrygga? Men varför får jag då känslan av att det är på de första stegen som de vackraste värderingarna finns? Det finns väl en studie som säger att människor som inget har är generösare än de som har. Varför? Har de inget att förlora? Är de inte upptagna att girigt hålla kvar i det som finns? Och sitter jag här och nu och värderar värderingarna? Gör en del finare och bättre än andra. Eller är det så att jag helt enkelt bara är rädd att jag saknar dem som ger mening? Eller kanske upptäcka att jag har dem men inte lever efter dem?
Kanske det sistnämnda gäller när jag tänker efter. Speciellt när jag tänker på dagen igår. Själviskhet och otacksamhet. Och jag tänkte så det både knakade och rök för att förstå mina känslor. Och återkom till den, inte alltför snälla frågan, vad är det för fel på dej? Och jag känner magen fyllas som en pool med tårar. Den där känslan av att inte förtjäna en livsbiljett. Och jag inser att delar av det handlar om att vilja ge bort halva. För att vara på den säkra sidan. Men jag blandar ihop. Jag förskönar. Det kronologiska skingras. Det är där jag slutar. Det där är inte allt det som finns i mitten. Som jag inte förstår. Där jag inte hittar rätt. Än.
Under ytan 