Ibland när jag ska beskriva en känsla jag har blir det mer av en upptäcksfärd hos och med orden. Det började med ordet rastlöshet. Och tanken gick direkt vidare till andra lösheter som rotlöshet, meningslöshet, hopplöshet, maktlöshet. Och att lösheterna kanske ändå var snäppet värre än bara hetheterna. Ensamhet, vilsenhet, utsatthet, nakenhet, dumhet. Eller att de åtminstone kom före i känsla. Sen började jag fundera på de positiva orden. De som inte har ändelser på samma sätt. Glädje, lycka, fokus, balans, tillfreds, nöjd. Men så dök nöjdhet upp. Och samhörighet. Och parallellt med det obalans och sorg. Och där någonstans kom leendet. Vilken underlig sysselsättning.
Och varför blir det så? Är det en skenmanöver? Flyr jag från att gräva djupare i känslan. Är det på samma sätt med ätandet? När jag äter utan att vara hungrig. Gömmer sej något spännande men smärtsamt där bakom. Eller har jag bara för lite att göra på min semester? Men trots allt finns det en vag känsla där någonstans. Flyktig. Med en längtan. Och stråk av förväntan. Efter vad? Svar? Tydlighet? Riktning?
Ja vad kan jag säga, en del roar sej med att sätta ord på vinklunken och jag roar mej med mitt eget känsloliv. Eller handlar det snarare om tankar? Nåväl, jag gillar både resan och irrfärderna. Det enda jag inte får glömma bort är att ha koll på alla delarna. Tanke, känsla, handling och kropp. En bok jag verkligen rekommenderar är lycka nu – en praktisk guide i mindfulness av Titti Holmer. Det där lät nästan sponsrat, jag kan leka Blondinbella och låtsas att jag har en riktig blogg. Och där skulle jag kunna ägna ett par minuter åt varför jag valde att skriva riktig. Nå, är du sugen på att hoppa in i min skalle eller säger du som Uggla sa om Olles självporträtt, usch, det är otäckt. Å andra sidan, som det står på Ugglas födelsedagströja. Fan vad skönt psycho jag är.
Under ytan 
Att jobba med att sätta ord på sina känslor är …känsligt … och mycket, mycket svårt … Det svåraste som finns. Du vet precis vad du känner … men att sen sätta ord på det. Det är just det. För vad är inte mer ”personligt” än vad man lägger in i orden, känsloorden. När jag säger sorg och känner sorg … hur känner du då? Likadant? Eller glädje … Skit samma … Vi kan inte annat än försöka beskriva men till syvende och sist är vi ensamma om just vår känsla … vi kan ju aldrig riktigt veta … om hur just du … och jag … känner.
Kram på dig du fina och kloka filosof i bloggvärlden. Puss!
Ibland vet jag inte ens vad jag känner. Det är nog därför jag söker orden. Att dela med andra är dock hur spännande som helst. Att få tillgång till andras och sitt eget inre är stort. Bland de bästa av samtal. Enligt mitt sätt att se på det. Fin och klok filosof, hmm, det får jag minsann smaka på en stund. Puss på dej Skatis.