Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2013

Så där ja

Nu känner jag igen mej för första gången på väldigt länge. Tagit några beslut som ligger helt i linje med det som är jag. Och jag får syre igen. Och jag vet att allt är relativt men helvete vad ledsamt det varit ett tag.

Read Full Post »

Precis när jag skulle stänga av och lägga mej kom T´s kommentar susande. Den där om att börja ta simlektioner. Hahaha, när jag blir riktigt förbannad, besviken eller bara bitterfitta i största allmänhet behöver jag bara titta mej omkring i hjärtat. Då ser jag dem. Alla de som hoppar omkring där. Alla de där guldkornen som kommit min väg. Människor som värmer, peppar, håller upp, ber mej stänga igen motorvägen, som får mej att skratta så jag nästan kissar ner mej och sprutar kaffe över skrivbordet.

Det är inte synd om mej. Inte ett dugg. Jag glömmer bara bort det ibland.

Read Full Post »

Helt klart

vore det bättre att göra som Doris Dahlin och Maggan Hägglund uppmanar – drunkna inte i dina känslor, lär dej simma!

Read Full Post »

Men det blev inte en rad skrivet varken lördag eller söndag morgon.
Saknar stunderna. De tidiga. När kaffet är nybryggt och huset stilla.
Snart får jag hälsa på nere i Skåne. Längtar efter de blå kopparna och vita bordet.
Längtar efter samtalen.
Och kramarna.
Promenaderna längs havet.
Vänskap.
Liv.
Kärlek.

Read Full Post »

Känns konstigt att börja med att sätta rubriken när jag inte vet vad innehållet kommer att vara. Utanför skiner solen och inuti skiner den med. Jag har bara blivit så van att svara bara ok och inte ta till superlativen. Som om jag måste vara ärlig varenda tillfälle och snabbt skanna av kroppen. Ribban är orimligt hög. Det är svårt att må toppen när varenda cell analyseras, klart det finns någon enstaka här och där som inte mår prima.

Märker att jag ifrågasätter det mesta. Letar och letar efter svar som likt solkatter flyr. Så nu skiter jag i det för en stund. Lägger mej ner. På rygg. På den vackraste matta av grönt. Och kikar rakt upp i det blå och låter molnen åka förbi.

Inte ett enda ska jag plocka ner och plocka sönder.

Read Full Post »

I lyckolistan.
Med bebisar och bagels på jäsning.

Och att bita i ett stort rött äpple och känna den söta smaken i munnen och det lätta stänket av äppelsaft i ansiktet.

Read Full Post »

Glädjen har många ansikten märkte jag igår. Vet inte ens i vilken ordning de kom, alla de händelser som successivt fick mitt ansikte att värka av det breda flinet.

Tandvårdskort
Delad kämparglöd
Vänskap
Livet självt
Hjälpsamhet

Det är nog listan för igår om jag tänker efter.

Personligen blir jag inte glad av att gå till tandläkaren. Men det är djävligt enkelt att säga att jag inte vill gå dit när jag har råd att gå dit och faktiskt går dit och fixar det som ska fixas. Vad skulle hända med min rädsla om jag inte hade pengar utan fick leva med vidrig tandvärk och att upptäcka att tänder faktiskt trillar ut. Utan att jag kan göra något åt det. Jag drömmer ibland. Om att jag vaknar och mina tänder har blivit till pulver, jag spottar ut en gråvit pulverhög och mitt tandkött har gått i barndom. Och ibland kan miraklet heta tandvårdskort.

Ibland tas beslut av fel anledningar. Minns när jag pluggade finansiell ekonomi och penningmarknaden var i fokus. Hur jag tänkte att shit, här kan det verkligen gå fel. En inflytelserik person får för sej att agera och flocken hänger på. Ett friskt företag kan förefalla inte vara värt ett skit medan ett annat som är hur ruttet som självt kan höjas till skyarna, i alla fall om man kollar på aktiekursen. Jag ogillar när beslut tas på fel grunder. Att då, tillsammans med andra, få höja rösten och föra fram risker och bredda beslutsunderlaget skänker stor glädje. Och kanske, kanske finns det en chans att byta dårskap mot något annat som gör verklig skillnad.

Var först på en lunch där jag tittade mej omkring och bara kände värme. God mat, omtänksamma människor, leenden, småprat, delade vardagsbekymmer. Sedan avslutade jag med ett samtal med en nyvunnen vän. Att få dela, allt mellan himmel och jord, det som väljer att ramla ut. Skratta åt bra saker, dråpligheter och rena eländen. Känna tåren bränna när det som sägs är tungt för den mitt emot. Men att också få dela tystnad.

Att åka hem och upptäcka att det fortfarande är ljust. Att komma hem till mitt gula hem. Med vårens första blommor som kikar upp ur blekgrön mark. Att känna sprittet i kroppen och upptäcka att det är helt ok att vara jag. Till och med riktigt bra. Bara det att få vara med. Livet självt. Det får mej att le.

Sen att få höra solskenshistorian om dotter som kånkade hem stor och skittung kartong med plastpåsar som ska säljas för att tjäna pengar till skolresa. När hon vilade en stund inför sista biten cyklade en man som delat ut reklam i området fram. Säger hej och frågar om hon pratar engelska. Jo det gör hon. Och sedan frågan. Vill du att jag hjälper dej? Du kan sätta kartongen på min cykel så rullar jag den åt dej. Men du är på väg åt andra hållet, du behöver inte. Jag gör det så gärna. Jag heter Chris. Och sedan ett vänligt ögonkast och en hand som vinkar efter ett trevligt litet samtal. Ett tack från den andra som kånkar in kartongen den sista biten in i huset. Någon som hjälper någon annan, utan att ha onda avsikter. En dotter som vågar lita på magkänslan. Det jag ser är en bra man.

Nästan så jag blir lite tårmild även idag.

Read Full Post »

Imorse när jag satt och skrev mina morgonsidor dök en metafor upp. För hur det känns inuti just nu. Som förklarar det ovana och faktiskt nästintill nya. Det vidriga fick mej att le en aning, tänkte på Leila och insåg hur hon skulle se metaforen framför sej och att bilden skulle stanna. Så sluta läs här Leila om du läser.

Jag tänkte på allt det jag har inuti mej  nu. All den nya kunskapsmassa som bor i mej. Fortfarande nästintill osorterad. Mitt splittans nya sätt att se på världen som jag ännu inte lyckats fånga till fullo och göra begripligt för mej själv. Alla dessa tankar och känslor som jag vet kommer att få mej att agera på nya sätt. Det känns som att jag när som ska sprängas. Och jag har inte fått ut något av det på papper eller här på bloggens vita yta. Det var då metaforen dök upp. Det är som att vara skitnödig. Och nu bör alla vämmelmagade och finkänsliga människor, om jag nu har några sådana på besök, sluta läsa.

Om jag går till toan nu så kommer jag bara att spruta ur mej värsta diarréskuren. Den kommer att innehålla lika mycket luft och vatten som ren substans. Den kommer att hamna i små delar precis överallt, som en brunorange sörja som inte går att läsa av och som ingen egentligen vill ha med att göra. Nej det handlar om att samla på mej, strukturera, knåda, baka ihop, låta saker ha sin tid för att sedan leverera en glänsande lagom brun, lagom hård korv som jag kommer att vara ruggigt stolt över. Ingenting jag kommer att visa upp för omvärlden. Jag kommer bara att låta den försvinna ner i vattnet och upptäcka hur bra det känns inuti. Det som kom ut var meningsfullt och tömmande för mej. Och det var inte korven i sej som var grejen utan utrymmet för nytt den lämnade inuti. Den inre kompassen börjar ta form mina vänner och det känns prima.

Kommentarer på det?

Read Full Post »

Idag när jag kom ut från jobbet, mycket senare än vanligt, då luktade det vår. För första gången på väldigt länge kände jag det totala lyckoruset. Blev fullständigt överrumplade av bubblet. Jag drog in luften djupt ner i mina lungor och lät mej berusas.

Jag tror faktiskt att det till och med blev ett litet spontant hoppsasteg på den ganska mörka parkeringen.

Read Full Post »