Imorse när jag satt och skrev mina morgonsidor dök en metafor upp. För hur det känns inuti just nu. Som förklarar det ovana och faktiskt nästintill nya. Det vidriga fick mej att le en aning, tänkte på Leila och insåg hur hon skulle se metaforen framför sej och att bilden skulle stanna. Så sluta läs här Leila om du läser.
Jag tänkte på allt det jag har inuti mej nu. All den nya kunskapsmassa som bor i mej. Fortfarande nästintill osorterad. Mitt splittans nya sätt att se på världen som jag ännu inte lyckats fånga till fullo och göra begripligt för mej själv. Alla dessa tankar och känslor som jag vet kommer att få mej att agera på nya sätt. Det känns som att jag när som ska sprängas. Och jag har inte fått ut något av det på papper eller här på bloggens vita yta. Det var då metaforen dök upp. Det är som att vara skitnödig. Och nu bör alla vämmelmagade och finkänsliga människor, om jag nu har några sådana på besök, sluta läsa.
Om jag går till toan nu så kommer jag bara att spruta ur mej värsta diarréskuren. Den kommer att innehålla lika mycket luft och vatten som ren substans. Den kommer att hamna i små delar precis överallt, som en brunorange sörja som inte går att läsa av och som ingen egentligen vill ha med att göra. Nej det handlar om att samla på mej, strukturera, knåda, baka ihop, låta saker ha sin tid för att sedan leverera en glänsande lagom brun, lagom hård korv som jag kommer att vara ruggigt stolt över. Ingenting jag kommer att visa upp för omvärlden. Jag kommer bara att låta den försvinna ner i vattnet och upptäcka hur bra det känns inuti. Det som kom ut var meningsfullt och tömmande för mej. Och det var inte korven i sej som var grejen utan utrymmet för nytt den lämnade inuti. Den inre kompassen börjar ta form mina vänner och det känns prima.
Kommentarer på det?
Under ytan 
Hehehehe! Bajs!
Mycket användbar samtidigt som den är rätt oanvändbar den där metaforen. Kul att se dej!
Jag är tillbaka. I alla fall lite.
Bra där.
Jag tror jag fattar :) den är bra!
Haha, faktiskt riktigt bra i sin grundform men inte speciellt bra för vidareutveckling. Jag får helt enkelt nöja mej med glädjen över att min känsla inombords fick en metafor och att det räcker där. Om du visste vad jag längtar efter dej och den 5 april.
Alltså…. Jag skrattar på mej! Du är väl den enda i hela världen som liknar nya insikter med att vara skitnödig. Å dessutom, ( å det här är det roligaste) så är målet en fin blank bajskorv….. Jag dör! Det är nåt fel på dej… Puss!!
Hahaha, det är inte bara ett fel på mej, det är många fel, men jag känner mej älskad av din lilla rosa gubbe och det är viktigast.
Knasig och mycket älskad! Det är du!! T
Det sover jag gott på :D
Hahaha, du är en skön galenpanna.
Gillar ditt huvud, det har jag sagt förut.
/Marie
Det har inte blivit mindre galet sedan metaforen utvecklats och korsbefruktats av både pajdeg och annat :)
Ehh om det står att jag inte ska läsa kommer jag att läsa bara för det. Men med tanke på alla ungar jag har så reagerar jag inte så värst mycket på kiss och bajs prat hahahaha
Bra där. Var lite rädd att bilden av korven skulle etsa sej fast. Det har den nämligen gjort på mej och jag börjar ångra metaforen.
Nä torkar skit dagligen och D är inne i nån skum period där precis allt är kiss el bajs. Jag undrar snarare vad som försiggår i ditt huvud som ens kommer på såna metaforer hahaha
Uj uj, du skulle bara veta. Å andra sidan vet jag ju inte själv.
Skitbra? ;)
Kanske, kanske inte, men fungerande. Har fått tips på pajdegsmetafor nu, som skulle kunna göra denna mer vänlig för offentlighetens ljus. Men jag tror att den kompletterar snarare än ersätter. För den svaga delen i min metafor, vilket kanske hänger ihop med den svaga länken i mej själv handlar om att inte kunna hålla emot. Och ibland går det inte. Pajdegen hade ett härligt moment som jag ofta glömmer bort i livet. Att låta saker vila. Marineras. Undrar om det är en defekt tålamodsgen eller om det är något annat som gör att jag så ivrigt håller mej fast trots att jag vet att jag skulle må bra av att släppa och göra något annat en stund för att sedan återgå till det jag höll på med.
Ja, det var en metafor som hette duga. Men budskapet gick fram. :)
Hahaha, min man tyckte jag framstod som en galning i början men att det plockades hem på slutet. Barnen säger attt de har fått bekräftat att deras mamma inte bara är en hippiefeminist utan en smått galen sådan.