Glädjen har många ansikten märkte jag igår. Vet inte ens i vilken ordning de kom, alla de händelser som successivt fick mitt ansikte att värka av det breda flinet.
Tandvårdskort
Delad kämparglöd
Vänskap
Livet självt
Hjälpsamhet
Det är nog listan för igår om jag tänker efter.
Personligen blir jag inte glad av att gå till tandläkaren. Men det är djävligt enkelt att säga att jag inte vill gå dit när jag har råd att gå dit och faktiskt går dit och fixar det som ska fixas. Vad skulle hända med min rädsla om jag inte hade pengar utan fick leva med vidrig tandvärk och att upptäcka att tänder faktiskt trillar ut. Utan att jag kan göra något åt det. Jag drömmer ibland. Om att jag vaknar och mina tänder har blivit till pulver, jag spottar ut en gråvit pulverhög och mitt tandkött har gått i barndom. Och ibland kan miraklet heta tandvårdskort.
Ibland tas beslut av fel anledningar. Minns när jag pluggade finansiell ekonomi och penningmarknaden var i fokus. Hur jag tänkte att shit, här kan det verkligen gå fel. En inflytelserik person får för sej att agera och flocken hänger på. Ett friskt företag kan förefalla inte vara värt ett skit medan ett annat som är hur ruttet som självt kan höjas till skyarna, i alla fall om man kollar på aktiekursen. Jag ogillar när beslut tas på fel grunder. Att då, tillsammans med andra, få höja rösten och föra fram risker och bredda beslutsunderlaget skänker stor glädje. Och kanske, kanske finns det en chans att byta dårskap mot något annat som gör verklig skillnad.
Var först på en lunch där jag tittade mej omkring och bara kände värme. God mat, omtänksamma människor, leenden, småprat, delade vardagsbekymmer. Sedan avslutade jag med ett samtal med en nyvunnen vän. Att få dela, allt mellan himmel och jord, det som väljer att ramla ut. Skratta åt bra saker, dråpligheter och rena eländen. Känna tåren bränna när det som sägs är tungt för den mitt emot. Men att också få dela tystnad.
Att åka hem och upptäcka att det fortfarande är ljust. Att komma hem till mitt gula hem. Med vårens första blommor som kikar upp ur blekgrön mark. Att känna sprittet i kroppen och upptäcka att det är helt ok att vara jag. Till och med riktigt bra. Bara det att få vara med. Livet självt. Det får mej att le.
Sen att få höra solskenshistorian om dotter som kånkade hem stor och skittung kartong med plastpåsar som ska säljas för att tjäna pengar till skolresa. När hon vilade en stund inför sista biten cyklade en man som delat ut reklam i området fram. Säger hej och frågar om hon pratar engelska. Jo det gör hon. Och sedan frågan. Vill du att jag hjälper dej? Du kan sätta kartongen på min cykel så rullar jag den åt dej. Men du är på väg åt andra hållet, du behöver inte. Jag gör det så gärna. Jag heter Chris. Och sedan ett vänligt ögonkast och en hand som vinkar efter ett trevligt litet samtal. Ett tack från den andra som kånkar in kartongen den sista biten in i huset. Någon som hjälper någon annan, utan att ha onda avsikter. En dotter som vågar lita på magkänslan. Det jag ser är en bra man.
Nästan så jag blir lite tårmild även idag.
Tandvårdskort is da shit
=D