Känns konstigt att börja med att sätta rubriken när jag inte vet vad innehållet kommer att vara. Utanför skiner solen och inuti skiner den med. Jag har bara blivit så van att svara bara ok och inte ta till superlativen. Som om jag måste vara ärlig varenda tillfälle och snabbt skanna av kroppen. Ribban är orimligt hög. Det är svårt att må toppen när varenda cell analyseras, klart det finns någon enstaka här och där som inte mår prima.
Märker att jag ifrågasätter det mesta. Letar och letar efter svar som likt solkatter flyr. Så nu skiter jag i det för en stund. Lägger mej ner. På rygg. På den vackraste matta av grönt. Och kikar rakt upp i det blå och låter molnen åka förbi.
Inte ett enda ska jag plocka ner och plocka sönder.
Under ytan 
Det låter som en fantastiskt bra ide! Låt molnen vara och bara njut av dem.
De är vackra där de glider förbi.
Ibland väntar jag med rubriken tills jag har skrivit inlägget, för många gånger har jag ändå ändrat på den. Ibland vet jag precis vilken rubrik jag vill ha och skriver inlägget utifrån det. Ibland har jag nog också skippat den.
Härligt att kunna göra precis som man vill för en gångs skull :)
Åh jag skippade rubriker för evigheter sen. Innehållet kommer ju ändå.
Sköt om dig!
Haha, det gjorde du rätt i. Det tänker jag med göra. Om de inte finns där från början då förstås :)