Precis när jag skulle stänga av och lägga mej kom T´s kommentar susande. Den där om att börja ta simlektioner. Hahaha, när jag blir riktigt förbannad, besviken eller bara bitterfitta i största allmänhet behöver jag bara titta mej omkring i hjärtat. Då ser jag dem. Alla de som hoppar omkring där. Alla de där guldkornen som kommit min väg. Människor som värmer, peppar, håller upp, ber mej stänga igen motorvägen, som får mej att skratta så jag nästan kissar ner mej och sprutar kaffe över skrivbordet.
Det är inte synd om mej. Inte ett dugg. Jag glömmer bara bort det ibland.
Under ytan 
Kommentera