Ibland kommer jag på mej själv med att inte veta riktigt hur jag mår. Och då vet jag aldrig om det är vettigt att undersöka det eller bara låta det vara så. Har som vana att då och då stanna till och känna efter. Ställa mej frågan hur jag mår. Vad händer i kroppen just nu.
Ibland hittar jag stressnivåer som skulle göra Mount Everest avundsjuk. Ibland sköljer den totala lyckan över mej. Då och då hittar jag vemod och ibland även ledsenhet. Men ibland, som just nu, upptäcker jag att jag faktiskt inte mår. Även om det inte är helt sant. För trött är jag. Men det är mer en fysisk känsla som sitter i kroppen, inte i sinnet.
Ja faktiskt, min kropp är trött för att jag sovit för få timmar i natt. Den har lite träningsvärk från passet i förrgår. Ena foten har ett skavsår som svider en aning. Ryggen orkar inte hålla sej riktigt upprät. Ena armen har en liten punkt som känns lite konstig, lite död på något sätt, som en nerv som sitter i kläm. Skulle vilja flytta bak gamnacken någon centimeter, sträcka ut bröstet till förmån för skulderbladen.
Jag är fortfarande mätt. Magen lite svullen. Det är skönt att massera den mjukt. Vara lite kärleksfull mot överskottet. Om jag blundar samtidigt skulle jag kunna somna sittande.
Men inne i skallen finns ingenting. Inga tankar. Inga känslor. Inget mående. Bara tomt. Och min fula vana att värdera gör sej påmind. Är det bra eller dåligt? Är det onormalt? Är det fel? Och Nicke Nyfiken väcks, varför är det så? Vad beror det på? Men lika kärleksfullt som jag smeker magen, lika kärleksfullt smeker jag huvudet tomt igen. Inte alls oförskämt. Inte hårdhänt. Bara mjukt. Mjukt. Ni får komma tillbaka en annan gång.
Och mitt i allt känner jag all denna tillförsikt. Lågmält intensiv.
Det vill bli bra!
Under ytan 