Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2013

Ibland kommer jag på mej själv med att inte veta riktigt hur jag mår. Och då vet jag aldrig om det är vettigt att undersöka det eller bara låta det vara så. Har som vana att då och då stanna till och känna efter. Ställa mej frågan hur jag mår. Vad händer i kroppen just nu.

Ibland hittar jag stressnivåer som skulle göra Mount Everest avundsjuk. Ibland sköljer den totala lyckan över mej. Då och då hittar jag vemod och ibland även ledsenhet. Men ibland, som just nu, upptäcker jag att jag faktiskt inte mår. Även om det inte är helt sant. För trött är jag. Men det är mer en fysisk känsla som sitter i kroppen, inte i sinnet.

Ja faktiskt, min kropp är trött för att jag sovit för få timmar i natt. Den har lite träningsvärk från passet i förrgår. Ena foten har ett skavsår som svider en aning. Ryggen orkar inte hålla sej riktigt upprät. Ena armen har en liten punkt som känns lite konstig, lite död på något sätt, som en nerv som sitter i kläm. Skulle vilja flytta bak gamnacken någon centimeter, sträcka ut bröstet till förmån för skulderbladen.

Jag är fortfarande mätt. Magen lite svullen. Det är skönt att massera den mjukt. Vara lite kärleksfull mot överskottet. Om jag blundar samtidigt skulle jag kunna somna sittande.

Men inne i skallen finns ingenting. Inga tankar. Inga känslor. Inget mående. Bara tomt. Och min fula vana att värdera gör sej påmind. Är det bra eller dåligt? Är det onormalt? Är det fel? Och Nicke Nyfiken väcks, varför är det så? Vad beror det på? Men lika kärleksfullt som jag smeker magen, lika kärleksfullt smeker jag huvudet tomt igen. Inte alls oförskämt. Inte hårdhänt. Bara mjukt. Mjukt. Ni får komma tillbaka en annan gång.

Och mitt i allt känner jag all denna tillförsikt. Lågmält intensiv.

Det vill bli bra!

Read Full Post »

Lyssnar på en spansk skiva på Spotify. Kanske skulle jag förstå lite av det som sjungs. Men som Olsgren, min gamla spansklärare bekände: jag har aldrig ångrat ett enda betyg jag satt, förutom ditt, hur jag kunde ge dej ett betyg överhuvudtaget övergår mitt förstånd, hur gjorde du? Har kollat flödet på facebook, där fanns en bild på ett bostadsområde täckt av snö. Vet inte var, kanske Karlstad. Och det slår mej hur upp och ned världen kan te sej. Nästan skruvad mellan varven. Obegriplig rent av.

Det krigar inom mej. Och jag vill inte. Glädjande nog framträder jag tydligt i kanterna. Jag finns där. Skarpare än någonsin. När döden lurar i kulisserna blir livet mer levande. Och vad som läggs i det mer betydelsefullt. Och känslan av att det inte på några villkor får slösas bort blixtrar och dundrar. Ändå vill jag dansa, skingra. Virvla in i ingenting. Virvla undan alla beslut. Virvla, virvla, virvla. Tänk att alla ord blir så konstiga när de sägs för många gånger. Och jag tänker ofta på vem som kom på att det skulle heta så. Och vad som fanns innan orden kom.

Jag dansar vidöppen. En tidig torsdag morgon. Inuti en kula med glitter. Där glittret bitvis består av skärvor. Skärvor av glas som skär. Rakt in. Men i smärtan finns en njutning. Den talar om att människor betyder och berör. Att förmågan att älska finns. Att det finns gränser för vilken idioti jag tänker delta i. Att det finns karaktär. Att det finns tillit. Och att jag utan rädsla för konsekvenserna kan räcka fingret.

Och man kan, som Maja i The Sounds sa, räcka finger med stil!

Read Full Post »

Vid havet

Om jag blundar kan jag trolla ner oss till andra sidan vägen.
Ner i en liten håla.
Gömd för omgivningen.
Det är bara solens strålar och himlens blåa färg som hittar oss.
Jag hör dem på avstånd.
Vågorna som sköljer in.
Den ena efter den andra.
Medan vi sitter under filten.
Blundar.
Njuter.

Read Full Post »

Känns konstigt att ha avverkat tre timmars arbetsdag när klockan är halv nio på dagen. Ute skiner solen. Jag skulle kunna ta en promenad vid havet och fundera på de 7 goda vanorna. Jag skulle kunna sätta mej med en kaffekopp i solen medan jag pluggar. Men jag vill inte. Jag vill åka till Lund.

Jag vill sitta med datorn i ett trångt rum. På en ihopfällbar pinnstol. Å dricka sunkigt kaffe. Och vara nära en jag tycker väldigt väldigt mycket om. Jag får inte riktigt ro förrän då.

Så nu när de glada herrarna är avvinkade tänker jag dra på mej kläder och packa min ryggsäck med sushi och böcker och köra raka vägen till Lund.

Read Full Post »

Det finns tillfällen i livet då jag inte behöver tvivla. Jag vet precis var jag ska, vill och behöver vara. Det här är ett sånt tillfälle. Det är som att världen runt om upphör att existera samtidigt som den aldrig varit mer framträdande. Och orden uteblir. Jag kollar ut genom tågfönstret och tar bara in det som är just nu.

Det finns ett litet litet hål där rädsla och oro försöker ta sej in men jag täpper igen med min fingertopp från insidan.

Och sprayar bubblan full med tillit.

Read Full Post »